#488. Dodgy “In a room”, 1996

Lyssna på Spotify: Dodgy “In a room”
Häromdagen var jag inne på Black Sabbaths trummis Bill Ward och Soundgardens Matt Cameron. Trummisen är inte det första jag lyssnar efter när jag lyssnar på musik, men tveklöst är det en viktig position. Batterister själva brukar se sig själva som hjärtat i ett band medan deras kollegor slänger in den som är sämst gitarrist och säger till dom att bara vara takthållare.

Matthew Priest heter han som bankar skinn i Dodgy. Dom var en trio som bakom de stora drakarna under britpopens glansdagar stod för en habil typ av pop, med snudd på osunt sinne för tajt stämsång. Deras problem var att dom var för hyggliga och ofarliga. Inte alls kaxiga, utan bara talangfulla musicerande killar från London-förorten Hounslow nära Heathrow. Och många kritiker älskade dom…inte. Varför fattar jag inte.

Mig veterligen har jag inte hört en enda av deras låtar som inte varit catchy, och det i kombination med en lagom dos humor, ja då ligger man bra till hos mig. Många av deras fans har varit dom länge trogna, även under åren då originalsångaren Nigel Clark klivit av för en solosatsning. Sedan ett par år är dom dock återförenade som den trio som slog igenom i mitten av 90-talet och gav ut ett nytt album tidigare i år.

“In a room” var en oemotståndlig bomb av snärtig pop med akustisk gitarr, blev en singelhit, och Matthew Priest glänser med en rytmik av sällan skådat slag. Mer än vad en vanlig sketen takthållare hade grejat, typ.