#504. Paul Simon “Darling Lorraine”, 2000

Lyssna på Spotify: Paul Simon “Darling Lorraine”
Ingen har missat att Paul Simon fick Polar-priset här i slutet av augusti förra året. Men där fokus av naturliga skäl riktas mot hans första årtionden måste jag slå ett slag för åtminstone delar av hans senare arbete.

Det handlar om vanliga människor när Simon sjunger. Människor av kött och blod, med samma problem som du och jag och han själv. Med hälsa och sjukdomar. Som lever och som dör.

Historien om Frank och Lorraine är en sån som inte slutar gott. Vi följer honom från det att han träffar Lorraine, får höra hur han ger upp sina drömmar för deras berg-och-dalbane-förhållande med bråk och försoning. Inget i livet blir som man tänkt sig, varken åt det positiva eller negativa hållet. Det är väl det som gör det värt att leva också. Vem – förutom en och annan kunglighet – skulle vilja leva ett liv där du visste exakt vad det innehöll? Oavsett det allvarliga ämnet så unnar han sig ändå lite humor mellan varven, som t.ex. när Frank filosoferar: ”All my life I’ve been a wanderer…not really, I’ve mostly lived in my parents’ home…”.

”Darling Lorraine” är den vackraste och mest gripande sång Paul Simon har skrivit, och då har han ändå en del i sin backkatalog. Tempoväxlingarna, rytmerna, gitarrerna. Alles.