Liverecension: Lucinda Williams, Cirkus Stockholm 26/5 2013, Betyg 4/5

28 May, 2013

På uppdrag av Kulturbloggen besökte jag Cirkus och fick se en veteran från Louisiana visa var skåpet ska stå.

När Lucinda Williams i en intervju 1996 fick frågan om vad hon är mest rädd för svarade hon “att dö och att flyga”. Jag vet inte vilket som utlöste den panikångestattack som drabbade henne på KB:s scen i Malmö i torsdags, men sannolikt kom hon inte plötsligt att bekymra sig över flygresan hem. En sådan attack är i vanliga fall inget man bara skakar av sig, och jag kan bara föreställa mig stressen inombords när det sker inför öppen ridå.

På Cirkus denna ösregniga söndag märks inget av detta när Williams lotsas ut ur mörkret och allena börjar sjunga “Lake Charles”. Redan i andra låten, “Side Of The Road” från 1988 års självbetitlade album, lyfter konserten flera snäpp till en nivå som därefter har få svackor. Med sig har hon basisten David Sutton samt troföljaren och gitarristen Doug Pettibone som båda tillhört hennes band i många år. På turnéaffischen står det An intimate evening with Lucinda Williams, och just sättningen utan trummor får hennes egna attribut att skina än starkare: den raspiga, släpiga rösten, sydstatsdialekten, vibratot. Och framför allt: det tidlösa låtskrivandet.

Tematiskt är det mest sexuella undertoner, Sydstaterna, landsvägar, religion och livsmörker i allmänhet. Tre av kvällens nummer skrevs till avlidna vänner, bara en sån sak. I nyskrivna “Something Wicked This Way Comes” och Skip James-covern “Hard Time Killing Floor Blues” demonstrerar Williams sina färdigheter i att sjunga blues, men på det hela taget är det mest melankolisk countryrock som gäller, vilket är till hennes fördel eftersom det är där hon låter allra bäst. “Blue” är precis lika vacker som jag hoppats, “Fruits Of My Labor” likaså. När hon sjunger om en trånande roadtrip i “Jackson” tittar jag upp mot den ensamma spotlighten mitt i taket ovanför publiken som skiner ner likt månen en stjärnklar natt över en öde landsväg. Just där och då är pedal steel det viktigaste instrumentet i hela världen.

“Blessed”, det fina titelspåret från senaste albumet, är ett av tre extranummer. Välsignade är både Lucinda Williams och vi frälsta i publiken med en så begåvad gitarrist som nämnde Pettibone, som utan att försöka överglänsa låtarna plockar fram deras själva – ursäkta ordleken – essens, något som kräver både ödmjukhet och talang utöver det vanliga. Välsignad är också den här söndagkvällen med en konsert innehållande en rad hallelujah moments. Amen.

Setlista:
1. Lake Charles(solo)
2. Side of the Road(Doug Pettibone ansluter på gitarr)
3. Jackson(David Sutton ansluter på bas)
4. Car Wheels on a Gravel Road
5. Pineola
6. Crescent City
7. Bus to Baton Rouge
8. Blue
9. I Look At the World
10. Fruits of My Labor
11. Copenhagen
12. Drunken Angel
13. Something Wicked This Way Comes
14. Hard Time Killing Floor Blues(Skip James cover)
15. Essence
16. Honey Bee
17. Joy