Popaganda 2013, Stora Scenen: Noah & The Whale, Betyg 3/5

Jag bevakar Popaganda 2013 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats idag.

Lika bra att erkänna direkt: jag är ruskigt svag för band som bär kostym på scen. Som signalerar att “vi bryr oss”(i motsats till när “vi bryr oss inte” är det som gör en svag, men det är en annan historia). Noah & The Whale är ett sådant band. Lurvige basisten Matt Owens har till och med väst och slips. Och sådant gillar vi.

I tidernas begynnelse var Laura Marling medlem i bandet, sedan valde hon att sparka igång den än idag rådande brittiska folkvågen. Den red aldrig Noah & The Whale riktigt på. Istället valde de att satsa på Charlie Finks direkta popsånger och lade fokus på att framföra dem som en enhet. Och det är som en enhet de framstår ikväll. Inledande “Tonight’s The Kind Of Night” sätter en ribba som aldrig riktigt darrar efter det. Första allsången börjar höras så smått i “Don’t Come Around Here No More”-pastischen “L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.”, något som Fink tar fasta på i efterföljande balladen “Old Joy” och får visst bifall. Egentligen har de bara en hit, avslutande “Five Years Time”, men sanningen är att övriga låtar är så pass bra att de också borde vara det. Kanske är det också vad som sätter en viss gräns: det är för jämnbra, om än med en hög lägstanivå. Förutom alla egna kamouflerade “hits” kryddar de med en charmig cover på Daft Punks “Digital Love”.

Så länge de kör på med Tom–Pettys–Full–Moon–Fever-med-fioler vet vi att de kommer att leverera. Och så länge violinisten Tom Hobden ler sitt pillemariska leende vet vi att de själva har roligt där uppe. Och då har vi andra det också.