Albumrecensioner: The Royal Concept “Goldrush”, Betyg 2/5 och The 1975 “The 1975”, Betyg 3/5

Nästan samtidigt släpps debutalbumen från två rejält hajpade popakter, Manchesters The 1975 och Stockholms The Royal Concept. Båda hittar sina rötter i 80-talets radiopop lika väl som 2000-talets indie. Båda har några singlar/EP:s i bagaget som gjort dem allt populärare i blogosfären. Båda släpper sin basist långt fram i mixen. Båda sjunger gärna om tjejer.

Svenskarna i The Royal Concept har bosatt sig i USA sedan förra året, och turnerat med hitband som Fun. och Imagine Dragons med goda vitsord från kändisbloggare och streamingtjänstgrundare i ryggsäcken. Nu har de börjat göra sig ett namn även hemma i Sverige, med ett framträdande härom veckan i TV4:s Sommarkrysset, där de framförde den irriterande trallvänliga singeln “On Our Way”. Deras debutalbum innehåller förstås den, samt förra årets, i mitt tycke, ännu bättre “D-D-Dance”. Däremot saknas den likvärdiga “Gimme Twice”.

Precis som väntat trängs en hel drös Phoenix-möter-The Strokes-refränger krönta av David Larsons lite isande Gary Numan-light-stämma, men fullt så minnesvärt är inte allt här i det långa loppet. Säkerligen kommer ännu en hit automatiskt med någon i låttrion “Radio”, “Girls Girls Girls” eller “World On Fire”. Bäst är det när de visar prov på variation, som med den akustiska gitarren i “Radio” eller de “The Neverending Story”-glittrande syntarna i “Goldrushed”.

För att belönas med ett högre betyg än godkänt måste det finnas åtminstone någon form av egen ambition, ett eget patos. Så länge man lägger högre fokus på att tillverka hitrefränger med hjälp av andras idéer än att göra sitt bästa för att hitta det unika inom sig blir det svårt att sätta ett avtryck i form av det där klassiska albumet alla minns om tio, eller i alla fall två år.

Bästa spår från Goldrushed: “World On Fire”, “Goldrushed”, “D-D-Dance”

Köp “Goldrushed” här: CDON(CD, Vinyl), GINZA(CD, Vinyl)

Matt Healy i The 1975 har på flera sätt bedyrat sin fetisch för 80-talet; stort fan av John Hughes filmer(Pretty In Pink, The Breakfast Club, Fira Med Ferris), angivit Michael Jackson som influens osv. Inte konstigt då att hans band låter som de låter. Någonstans finns dock en dragning mot stadiumindie, tydligast exemplifierat i “Sex”, titelspåret från andra EP:n med samma titel. Största delen ägnar sig bandet åt småelektronisk soulpop i fusion med indiepop, och låter faktiskt ibland som att de råkat befinna sig på soundtracket till Min Fru Är En Utomjording eller valfri B-film från 1988.

“Chocolate” från i våras är enligt mig en av årets absolut bästa låtar, och de själva verkar anse att den svänger lika mycket som svansarna på dig, mig och din mormors hund, eftersom de inkluderar två rätt skapliga kopior av den i form av “Girls” och “Settle Down”. Utkavlat över 16 spår, förvisso inräknat tre interluder, håller inte nivån hela vägen. Frånsett detta har bandet en bättre spännvidd än The Royal Concept, och Healy en större följsamhet i sin röst än Larson. Sedan är det en sak att haka på Phoenix-trenden som väl snart sett sina bästa år, och en helt annan att återuppliva en trend som världen inte visste att den hade saknat.

För att göra jämförelsen total: The 1975 både ser ut och låter som de intressanta, sexiga och spännande nykomlingar de är, medan The Royal Concept låter som ett band som…ja, som uppträder i Sommarkrysset.

Bästa spår från The 1975: “Chocolate”, “I There Somebody Who Can Watch You”, “Girls”

Köp “The 1975” här: CDON(CD, CD Digipack, Vinyl), GINZA(CD, CD Digipack, Vinyl)