Joy Division “Disorder”, 1979

Lyssna på Spotify: Joy Division “Disorder”
Den bästa öppningslåten på ett debutalbum någonsin. Det är vad ”Disorder” är, det. Och då ska man veta att jag var grymt svårflörtad i början.

New Order var inkörsporten till Joy Division, för mitt unga jag som för många andra. Bara det faktum att SÅNGAREN HADE HÄNGT SIG SJÄLV var chockfakta som man bara måste gå vidare med. Men när jag tog bort ”Blue Monday” från skivtallriken och istället lade på Unknown pleasures för första gången så gick det rätt snabbt att plocka bort den igen. Jag var inte alls beredd på dom kontrasterna.

Med lite distans och rätt radikala förändringar i min musiksmak tog jag upp skivan igen, och känslan blev som när proppen i ketchupflaskan äntligen lossnar. Jag fattade plötsligt allt om Ian Curtis emotionella smärta under sin fasad. Hans krumbuktande dans vid micken tedde sig fullständigt logisk.

Det ikoniska skivomslaget av Peter Savile föreställde signaler från en stjärna som ökar sin ljusstyrka kraftigt, en s.k. Nova. Stephen Morris var en mänsklig trummaskin, Hooky spelade bas så man inte ens märkte att det var basen, och Bernard Sumners gitarrer ska vi bara inte tala om. Joy Division var en Nova här på Jorden.