Blues Traveler “But anyway”, 1990

Lyssna på Spotify: Blues Traveler “But anyway”
Problemet när du har alltför kompetenta musiker(om det kan anses vara ett problem) är att risken blir uppenbar att charmen försvinner någonstans långt in i deras egon. Driften att vilja briljera på bekostnad av tillgänglighet och ödmjukhet blir okontrollerbar. Eller så blir det en typ av klubb för inbördes beundran och interna skämt som ingen annan tycker är roliga.

Blues Traveler startades i New Jersey när sångaren John Popper gick i high school. Han var även medlem i ett annat band som senare blev two-hit-wonders under namnet Spin Doctors(se min rad här ovanför angående interna skämt), dock efter att Popper bestämt sig för att köra vidare med Blues Traveler.

Till skillnad från Spin Doctors som dansade ett album och sedan blev betraktade som spetälska, så höll Blues Traveler färgen lite längre. Dom gjorde inte allt så avancerat som dom hade kunnat, och lät därför melodierna vara lite mer tillgängliga. Framför allt var deras humor av den sorten som skrattade med publiken, inte åt densamma. Exempelvis kunde man i slutscenerna i bröderna Farrellys briljant galna bowlingkomedi Kingpin se hur Blues Traveler uppträdde med ”But anyway” på amishfolkets ranch, med lösskägg och allt.

Mycket av värmen som bandet utstrålade stod den Baloo-liknande John Popper och deras liveshower för. Slacker-temat ”But anyway” klargjorde kanske lite för tydligt Poppers förhållningssätt till livet, och han fick några år senare problem med bukfetma och hälsan tog stryk av hans skitsamma-attityd. Poppers sång och stämsång med sig själv är som alltid adekvat, och hans kromatiska munspel far omkring som en klick smör i en stekpanna.

Detta ligger farligt nära en av mina mest hatade musikgenrer, funk-rock. Men ändå.