The Cure “Halo”, 1992

Lyssna på Spotify: The Cure “Halo”
Alltså, jag har aldrig egentligen fattat det här med att både Robert Smith och Morrissey utpekats som miserabla, självmordsbenägna pessimister. Texterna har förstås inte alltid(no shit?) handlat om att blåsa bubblor med tuggummi och dansa som en lågstadieflicka i solen på väg till ett kalas, men så deppigt har det inte varit, åtminstone inte i fallet med Robert Smith. Morrissey? Okej, då. Men både The Smiths och The Cure har gjort musik som det skiner om, om ni frågar mig.

Ibland är jag så dum, så dum. Jag köpte 7”-singeln av ”Friday I’m in love” när den kom 1992, och spelade den så ofta att nålen på min vinylspelare förmodligen kunde framkalla riffet om så strömmen gått. B-sidan, ”Halo”, spelade jag inte så mycket, däremot, och i takt med att CD tog över från vinyl så hamnade singeln i källaren. Men sedan skummade jag igenom Spotify för en tid sedan och återupptäckte denna undangömda diamant, och kan inte sluta lyssna. Speciellt när man har vårkänslor.

Tack vare ”Halo” behövde man som goth inte längre gå omkring svartklädd, vit i ansiktet med utsmetat läppstift och söndergråten  mascara. Nu kunde man plötsligt lapa i sig både av solens strålar och dom bländande gitarrerna. Och Robert Smith var in love. Nästan som en lågstadieflicka.