#478. George Michael ”Cowboys and angels”, 1990

Lyssna på Spotify: George Michael “Cowboys and angels”
George Michaels karriär hamnade i samma(nåja) situation som äventyraren Aron Ralston. Under en hajk bland Utahs kanjoner rasade Ralston ner i en bergsskreva och fastnade med höger underarm mellan ett 360 kg tungt stenblock och bergväggen. Drygt fem dygn senare tvingade han sig till att amputera armen för att överleva. Händelsen dramatiserades i långfilmen 127 Timmar som nominerades till sex Oscars.

Efter åren med fluffiga pophits tillsammans med Andrew Ridgeley som Wham! blev George Michael tvungen att göra ett liknande val: antingen kapa av det som låst honom fast och bli fri att gå vidare med något vettigt, eller se karriären långsamt dö utan att någon kommer och letar efter dig där bland kollegorna i Kajagoogoo och A Flock of Seagulls. Michael valde klokt nog också att amputera sin högra hand: Ridgeley. Och karriären överlevde.

Var verkligen artisten på ”Cowboys and angels” densamme som ett par år tidigare dundrade runt på topplistorna som jeanskille med ”Faith”?  Eller den som ett halvt decennium tidigare sjungit några av 80-talets största hits iförd Lady Di-frisyr? Listen Without Prejudice Vol. 1 hette albumet, och jag själv skulle nog ha tagit till mig den uppmaningen lite tidigare än jag gjorde när det släpptes, men jag var trött på att höra mina tjejkompisar på högstadiet spela Faith till leda på sina risiga kompaktstereos utan något annat än mellanregister.

På Listen… visade Michael en helt annan mognad än tidigare, både text- och musikmässigt. ”Cowboys and angels”, med sitt sofistikerade arrangemang som vals med ståbas och stråkar, blev hans minst framgångsrika singel någonsin kommersiellt, men rent konstnärligt nådde den höjder som han aldrig varit i närheten av.