Albumrecension: Sigur Rós “Kveikur”, Betyg 4/5

Lyssna på Spotify: Sigur Rós Kveikur

Och så finns det dom som påstår att en bra sångtext är jätteviktig. Som om hela världen kunde isländska. Sigur Rós är ett levande bevis på att musik går ut på att förmedla känslor. För sånt finns inga regelböcker. Hade några funnits är jag tämligen säker på att trion från Reykjavik ändå struntat i dem. Precis som för kollegorna i skotska Mogwai handlar deras musik om uttrycket snarare än att lyssnarna måste anmäla sig till snabbkurser i världens minoritetsspråk. Man kan bli rätt stora ändå, som synes. Här var jag snubblande nära att referera till “Gangnam Style”, innan jag hejdade mig.

Ljudbilden för tankarna till den klassiska musiken, men samtidigt vore det otänkbart med ett helt instrumentalt Sigur Rós. Jónsi besitter en så särpräglad röst att den, med hänsyn till språkförbistringarna, införlivats som ett eget instrument i deras sound. Kveikur, islänningarnas sjunde studioalbum, frångår inte deras tidigare vad uppbyggnad beträffar. Långsamt växande låtar, som hela tiden utvecklar sig som en gryende dag. Inledande “Brennisteinn” börjar med radiostörningar som övergår till gitarrstörningar i en saktmodig marsch mot ett vackert klimax.

Däremot är anslaget lite hårdare i vissa partier, och lämnar intrycket av att man vill ropa ut något ännu viktigare än förut. Resultatet är indirekt också att vissa låtar blir…inte poppiga, men poppigare. Den fantastiska “Stormur” kunde exempelvis utan vidare ha ingått på Kents Du & Jag Döden(som sjungs på ett annat minoritetsspråk). Singeln “Ísjaki” gav redan i förväg en föraning om riktningen man antagit, men hamnar nästan i skuggan av de episka, mytiska låtkollegorna på albumet som “Hrafnstinna”, “Rafstraumur” och “BláÞráður”.

Sigur Rós är millennieversionen av de klassiska mästare som aldrig existerade på Island för ett par århundraden sedan.

Bästa spår: “Stormur”, “BláÞráður”, “Rafstraumur”