Albumrecension: Tomas Ledin “Höga Kusten”, Betyg 3/5

Recensionen nedan är även publicerad på Kulturbloggen.com.

Låt oss klargöra två saker med en gång: 1) jag är inget fan av Tomas Ledin, och 2) han har gjort en skiva om mina hemtrakter. Alltså är jag kanske inte objektiv åt något håll, men det ena tar ut det andra enligt mitt sätt att se det. Att lyssna på Tomas Ledin är väl ungefär det okreddigaste som går att göra. En artist som de sista 20 åren förmodligen sålt fler skivor på Statoil än i de traditionella skivaffärerna, de som en gång fanns. Det är ju inte så att Pet Sounds eller Bengans är platserna dit fansen vallfärdar för att hämta ut sina förhandsbokade exemplar av Höga Kusten när affären öppnar på releasedagen. Eller också är det det, vad vet jag.

Comebacken till rampljuset 1990 med Tillfälligheternas Spel blev lika mycket en dundersuccé som en överdosering, än mer så med 1993 års Du Kan Lita På Mig, och när jag googlar mig till att han släppt ytterligare sex studioalbum jag inte lyssnat igenom fram till och med 2009 års 500 Dagar Om Året blir jag uppriktigt överraskad. Hitsen har förstås alla hört, medvetet eller omedvetet, och säkert har jag också hört mer av albumen än jag tror, men intresset sjönk nog i takt med att förutsägbarheten gick genom taket.

Och det är ungefär där vi anländer till Höga Kusten. Sveriges mest förutsägbara artist har plötsligt gjort det ingen förväntade sig att han någonsin skulle göra igen. Han har – trumvirvel – brutit mönstret. På samma gång har han återvänt till rötterna, inte på ett utan två sätt; dels till sitt tidiga karriärsjag som akustisk folkie, dels till sitt barnajag och minnena från uppväxtens somrar hos farmor och farfar i Lövvik, beläget ett par mil utanför Kramfors i södra delarna av världsarvet Höga Kusten, det som också går under namnet Ådalen.

Sveriges största artister gör sällan skivor av det här slaget. Per Gessle, Eldkvarn, Veronica Maggio, Håkan Hellström och Mauro Scocco väver förvisso ofta in miljöer från sina hemstäder, men så här personligt om en trakt som så djupt präglat ens tidiga förflutna berättas sällan över ett helt album. På något sätt är jag glad att just Ledin har gjort det. Karln verkar ju ändå vara genomhygglig, och jag blir hellre positivt överraskad än negativt. Ibland behöver även den kräsne snobben en knäpp på näsan.

Ledins affektion för Höga Kusten går inte att ta miste på. Det märks att inte bara en del av, utan hela hans hjärta, är med i texterna, och han har verkligen ansträngt sig för att beskriva miljöer och händelser så nogsamt som möjligt, gärna med illa dold nostalgi och dialektala växlingar. “Min Farfar Gick I Tåget”(om Ådalen 31), med ett ämne som annars riskerar att falla platt i sång, får en större tyngd av att hans farfar faktiskt gick i tåget. “Ä Lu Oäten” en fin hyllning till en öm, omhändertagande farmor, “Hammarn Unner Bönninga” en spänstig dito till farfar och hans lille medhjälpare Tomas.

Höga Kusten Kapellet, bandet som samlats av Esbjörn Hazelius kring albumet, skiner och får låtarna att lysa i en fräschör skapad med bl.a. dobro, mandolin, dragspel och fiol. Även om steget från Tillfälligheternas Spel till Höga Kusten inte är lika stort som steget var för Mando Diao från Ode To Ochrasy till Infruset går det ändå att dra vissa paralleller. Texterna, värdiga som de ändå är, skrevs dock inte av någon Fröding, så den svåravlägsnade känslan av reklamlåtar för pissigt folköl stör intrycket något i somliga spår, och vi har hört många av ackordföljderna förr. Men om Höga Kusten blir en sorts reklamfilm som både tar karln till toppen på listorna samt ökar densiteten av personer med flanellskjorta, jeans och cowboyboots som hittar ut till Rotsidan och Högbondens fyr får det gärna vara så. Trots allt är detta det mest helhjärtade han skapat på flera decennier, om ens någonsin.

Folkrockaren Tomas Ledin framstår plötsligt som den förlorade son han sjunger om i titelspåret.

Bästa spår: “Hammarn Unner Bönninga”, “Min Farfar Gick I Tåget”, “Ä Lu Oäten”

Köp den här: CDON(CD, CD Hardbook, Vinyl), GINZA(CD, CD Hardbook, Vinyl)