Skip to content

Liverecension: of Montreal, Studion Stockholm 4/3 2014, Betyg 3/5

5 March, 2014

IMG_0088

På uppdrag av Kulturbloggen besökte jag Studion för att se of Montreal.

Han är Brett Andersons sångröst och utseende. Han är Princes förföriska tjusare. Han är Iggy Pops torso. Men allra mest är han Kevin Barnes. För det är ju honom det handlar om när of Montreal uppträder, att påstå något annat vore löjligt.

Till en början tycker jag synd om Barnes, ty det är rätt glest i publiken på golvet framför honom. Ingen publik är dock för liten för en showman, och så snart bandet dragit igång “Girl Named Hello” håller de upp tempot med påföljande “Triumph Of Disintegration” och “Suffer For Fashion”. Precis som på skiva kan det emellertid tendera att bli lite för mycket av det goda när ostrukturerade låtdelar avlöser varandra i somliga nummer. Det är som att han gett sig tusan på att med skohorn klämma in så mycket pop som möjligt i treminutersintervaller för att köra ner hela kitet i halsen på den som lyssnar.

Spelningens mittparti blir en andningspaus med tre fina, lätt countryfierade ballader i följd, och Bennett Lewis Stetsonhatt är plötsligt logisk. Rebecca Cash sjunger tjusig lead på “Raindrop In My Skull”, precis som på studioversionen från Lousy With Sylvianbriar. Ett par låtar senare åker skjortan av Barnes, och försök görs att få igång den fåhövdade publiken, men det går lite på tomgång. Anledningen är densamma som före balladpartiet: det är för ostrukturerat. Identitet får stå tillbaka för intensitet. Mellan låtarna är det nästan pinsamma tystnader.

Bob Parins har tidigare under kvällen visat sina färdigheter inom discobas, och vad som kunnat uppfattas som danssteg har yttrat sig här och där i publiken. Plötsligt drar han och Clayton Rychlik igång indiediscon i fanfavoriten “Gronlandic Edit”, och de avslutande tre låtarna i huvudsetet är en explosion av glädjeyra som förlåter de flesta av de förlupna snedträffarna. Extranumret “The Past Is A Grotesque Animal” är inget annat än en 10-minuters hypnos, för att inte säga psykos.

of Montreal kunde ha utnyttjat sin fulla kapacitet om de bara velat, men viljan att stå ut ur mängden övertar potentialen. Hjärtat säger ibland ja en gång för mycket när hjärnan hade sagt nej. Å andra sidan hade de inte varit of Montreal då. Och i slutändan tycker jag nog mest synd om de som lät bli att söka sig till en inlevelsefull spelning med ett unikt band.

Setlista:
1. Girl Named Hello
2. Triumph Of Disintegration
3. Suffer For Fashion
4. For Our Elegant Castle
5. You Do Mutilate?
6. Coquet Coquette
7. Obsidian Currents
8. Amphibian Days
9. Raindrop In My Skull
10. And I’ve Seen A Bloody Shadow
11. Plastis Wafers
12. St. Exquisite’s Confessions
13. Gronlandic Edit
14. The Party’s Crashing Us
15. Heimdalsgate Like A Promethean Curse

Extranummer:
16. The Past Is A Grotesque Animal

IMG_0119

Setlist från spelningen, inklusive instruktioner till ljud/ljustekniker. Inklusive stavfel.

Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: