Skip to content

Liverecension: First Aid Kit och The Tarantula Waltz, Berns Stockholm 18/6 2014

20 June, 2014

Redan vid tidpunkten då uppvärmningsakten går upp på scenen märks det att det är en speciell afton. Sällan eller aldrig täcks golvet framför den av så här mycket publik. Men nu ska profeterna uppträda i sin hemstad inför utsålt hus, så vad annars.

20140618_202404

Markus Svensson, alias The Tarantula Waltz, har fått uppdraget att öppna kvällen, och till skillnad från “gerillaspelningen” jag såg honom göra i en trång skivaffär på Record Store Day härförleden har han inget band med sig. Förra gången var kanske inte representativ med tanke på det risiga ljudet som då rådde, men ikväll lyser hans mörka, sorgsna låtar upp betydligt starkare där han står inför den utökade publik han förtjänar. Grunden i det han gör är baserat på hans känslosamma sångröst och folkiga gitarrplockande, och tack vare förmågan att hitta små variationer och licks utformas en dynamik under hela setet jämfört med någon som hade stått och dragit fulla ackord hela tiden.

Briljansen i “Scandinavian Minds”, “Voodoo Whispering” och “Wooden Arms” är odiskutabel, och nya “Lynx” som skrevs till hans ofödde son håller den personliga traditionen vid liv sånär som på att temat utbytts mot livet istället för döden. Med det gravallvarliga tema som vilar över Svenssons senaste album Tinder Stick Neck knyts säcken fint ihop i hyllningen till den bortgångne musikern Jason Molina(Magnolia Electric Co., Songs Ohia), “Full Moon Twenty-Four-Seven”, en duett med Idiot Wind(Amanda Hollingby Matsson som även sjunger i Amason).

20140618_212826

First Aid Kit har varit i ropet ordentligt senaste veckorna, både nationellt och internationellt. Lite oförtjänt har de dessutom fått agera slagträ i en outklarad, men alltjämt viktig, debatt kring musikkritikers förhållning till favoriseringens vara eller ej. Har då en hel värld av musiktyckare varit för snälla och haft silkesvantar? Nej. Och ja. Man kan faktiskt höja något till skyarna och ändå åskådliggöra dess brister utan att göra avkall på dess nominella värde. Brister är mänskliga och hör samman med det totala intrycket av vad människor skapat, brister är vitala delar i ett konstverk. Måhända har flera recensioners avsaknad av just brister varit vad som gjort hyllningarna så ensidiga. Men strunt i det nu.

För några år sedan slog de åhörarna med häpnad, men ikväll är det ombytta roller då Johanna och Klara iförda guldklänningar vid sin entré närmast framstår tagna på sängen av bifallet från sina fans. De niger och tackar artigt för att alla har kommit och sätter raskt igång. Det är finstämt och tajt från start till mål, och “Shattered & Hollow” lever upp mer än på skiva, medan stompiga “King Of The World” lyfter spelningen till en nivå som håller klass hela vägen. Om du någon gång undrat om flera hundra människor disciplinerat kan hålla andan och knipa igen bevisade den helt opluggade “Ghost Town” detta, understruket av en spöklik knarrande dörr som ljuder från lokalens sidovrår.

Jag har haft mina dubier kring nya albumet Stay Gold, som är oerhört välskapt men saknar de små skavanker som utgör ett mästerverk. Live blir det en helt annan sak, något som verkar otvetydigt till deras fördel. Rösterna brister ibland och det mänskliga hantverket får stå i förgrunden på riktigt, på behörigt avstånd från inspelningsstudion och dess frestelser att ständigt förbättra något som redan är fulländat. I den av P3 direktsända konserten har de också modet att debutera en cover på en av förra årets bästa låtar, Phosphorescents “Song For Zula”, vilken förlöper helt utan problem och signifikativt visar att deras inspirationskällor återfinns i såväl historien som nuet.

När duon radar upp hitsen under spelningens andra hälft – “The Lion’s Roar”, “My Silver Lining”, “Emmylou” samt Simon & Garfunkel-covern “America” – blir det uppenbart vilken attraktionskraft de har, och att genomslaget hos de stora massorna är helt befogat. Knepet med att utnyttja sin oersättliga syskonkemi som fundament till den laminerade stämsången lever de högt på, men det är satan så effektivt, särskilt i kombination med att varenda beståndsdel i såväl komp som front sitter som klister.

Frågan man ställer sig är hur de i karriärens nästa skede ska gå vidare utan att upprepa sig själva alltför mycket. Men det tar vi då. Tills vidare avnjuter vi underhållningen de levererar i nuet. För någon annanstans vill vi inte vara.

20140619_170612

Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: