Recension: The Shins ”Port of Morrow”, 4/5

Lyssna på albumet på Spotify
Sedan Wincing the night away 2007 har James Mercer både gjort sig av med The Shins och lämnat Sub Pop. Eller gjort sig av med The Shins, han är ju den som är The Shins. Ingen annan är längre kvar efter det dryga decennium dom varit aktiva. En ny era har inletts, med andra ord, men det känns inte lika ovant som när Evan Dando och Jay Farrar startade om The Lemonheads respektive Son Volt med helt nytt manskap.

Mitt eget intresse för bandet föddes bokstavligt talat samtidigt som min dotter föddes 2001. Debutalbumet Oh, inverted world snurrade i CD-spelaren där på BB, så förutom min och min frus röster så var James Mercer det första flickebarnet fick höra i livet här på utsidan. Tyvärr har hennes intresse inte bestått, men vad kan man begära?

2009 års samarbete med Danger Mouse(Gnarls Barkley), Broken Bells, går att känna igen i den utökade utforskningen av skivstudions möjligheter med nya bollplanket Greg Kurstin, som producerat nya albumet Port of Morrow tillsammans med Mercer. Inför
inspelningarna säger han sig bland annat ha tagit influenser från Kraut-rock och Brian Enos Berlin-period, vilket hörs speciellt i slutet av albumets öppningsspår, ”The Rifle’s Spiral”, men inte så mycket i det övriga. Första singeln ”Simple Song”, som funnits tillgänglig sedan årsskiftet, har en klassisk The Shins-refräng men ett lite otypiskt bombastiskt arrangemang. ”It’s Only Life” som kommer att bli singel nummer två, är en akustisk polerad popballad.

”Bait and Switch” samt ”September” är gamla hederliga The Shins, den samhällskritiska ”No way down” en välproducerad poplåt. ”Fall of ’82” kunde ha återfunnits på Dawes fantastiska fjolårsalbum Nothing is wrong, medan ”40 Mark Strasse” har ett intro som påminner om Pixies’ ”Where Is My Mind?”, men är betänkligt mjukare.

Detta är inte den stora megacomebacken som James Mercer skämtat om skall erövra toppen av listorna, men en stark skiva som tydligt vet vart den ska och har blicken framåt. Överlag innehåller albumet ett par starka ballader, renare och modernare produktion, och som alltid med The Shins-album så kommer det att växa för varje lyssning. Otypisk är ett ord jag återkommer till, men det betyder varken något negativt eller att inget är som förut, för det här är ändå The Shins som jag känner dom.