Skip to content

Gainesville 2012, Galärparken Stockholm – en mogen festivalrapport

18 augusti, 2012

Vi anländer i stekande hetta och är fulla av förväntan. Galärparken är omskolat till festivalområde och det känns trevligt redan på förhand, denna mognadens rockfestival. När säkerhetsvakterna i entrén ber oss öppna väskan för att leta bomber eller andra vapen blir jag ombedd att lämna min vattenflaska utanför: ”Men drick ett par rejäla klunkar ur den först, det kommer att behövas vätska i den här hettan.” Hyggligt av dig, tänker jag och halsar. För 20 år sedan hade det tårats i ögonen om jag halsat mina dåvarande flaskors innehåll på det viset.

Tomas Andersson Wij inleder Gainesville i eftermiddagens hetta med ett par låtar på egen hand innan hans gäst Andreas Mattsson glider in och utan ett ljud sätter sig bakom elpianot. Iklädd mörka Wayfarers får han utstå en gliring från Wij om att han ser ut som Donald Fagen. Folk sitter på filtar och i brassestolar på en väldigt tom gräsplätt framför scenen, allt och alla är softa. Men musiken lider inte, popvisor och berättande texter blir till en bra start på dagen. Det är väldigt få besökare så här långt.

Mellan varje scenuppträdande spelas skivor i ett intilliggande tält. Skivspelare(inte DJ:s) under kvällens gång är profiler som Familjens Johan T. Karlsson, Säkerts Annika Norlin och Fredrik Virtanen.

Vi får i nästa liveset Gustaf Törling som går all-in och har med sig fullt band inklusive hela tre körtjejer. Till hans fördel innebär det att musiken serveras ordentligt och det är en bluesig typ av sydstatsrock, inte långt från Little Feat med Johan Kinde på sång. Klart positiv överraskning. Tyvärr börjar ett djävulskt regn att falla och stackarna på scenen får spela för två tomma ölflaskor som är det enda som står kvar på gräset framför dom. Minuter senare skrider plötsligt en tjej ut i blötan och ger oss lite Woodstock-vibbar med sin soloregndans i sin egen värld. Så passande.

Givetvis fördärvar inte vädret stämningen på denna feel-good-festival. Tvärtom. Folk nickar och ler till varandra över alla kreativa lösningar på regnskydd. Två tjejer ur personalen på intilligande Junibacken går runt och erbjuder oss att köpa deras paraplyer till den generösa summan av 100 kronor. Jag avböjer och pekar på min halvdränkta väska som vilar på mitt huvud där jag står upptryckt med ryggen mot en trädstam.

När brittiska stjärnskottet Karima Francis går på är det ingen där. Regnet faller nämligen fortfarande, men efter första låten kommer det efterlängtade uppehållet och alla kryper fram igen. ”Där är ni ju, jag trodde att jag skulle få spela för en gräsplätt!”, utbrister hon. Hon är så mycket Tracy Chapman att om det inte vore för lite Adele-vibbar hade Chapman redan kontaktat advokat. Men det är bra.

Med så bra nykomlingar dittills känns dessvärre amerikanska Sophia Knapp som en liten besvikelse. Hon låter osäker och nästan räddhågsen, första låten ger intrycket av hur den i början lät i replokalen. Bandet knäcker dock ordentligt och håller henne under armarna och basisten gör sitt bästa för att hålla showen levande, han är dessutom den som under ett mini-jam är den som ligger närmast ett solo. Dom verkar vara svenskar, och kanske är det orsaken till osäkerheten, alltså att dom inte repat så mycket ihop med Knapp.

Som utlovat finns god mat och dryck att tillgå, och vi slipper gudskelov langos-kioskerna. Mixen av dofter från surströmmings-wraps och kanelbullar är en unik händelse i festival-Sverige bara den. När jag har inhandlat ett par Sleepy Bulldog Pale Ale hör jag till min förvåning hur bartendern ber tjejerna bredvid om att visa leg. Dom är inte en dag under hans egen ålder och jag synar det som ett valhänt försök till raggning över disk. Det går sådär. Tjejerna ler artigt, visar upp det han bett om och återgår raskt till sitt elaka skvaller om en väninna och bartendern hämtar deras beställning med svansen mellan benen.

Anna Järvinen har under tiden anlänt till fots, dragandes på en kabinväska som en annan på tjänsteresa. Hon har fortfarande samma gröna parkas på sig när hon börjar spela. Om det var scenkläderna förmodar jag en omgång ombyteskläder i väskan, men vad vet jag. Och det förmodade singer-songwriter-lugnet blir det inget av med där. Kompad av Dungen är det – vilket är logiskt – psykedeliskt och rockigt så till och med några som halvsover i brassestolarna vaknar upp och undrar vad som står på, innan dom får hämta sig i en lugnare andralåt. Järvinen visar upp en inlevelse på Laleh-nivå, särskilt i singeln ”Äppelöga” som på skiva var en duett med Christoffer Sander som också skrev låten. Samtidigt ser jag Christian Kjellvander köra in backstage i en gammal rishög som har så gnisslande bromsar att vakterna börjar skratta.

Gainesville kliver här in i en ny fas. Comebackande Loosegoats är av en större pondus än sina företrädare och Christian Kjellvander får åter chansen att vinna mer av folkets kärlek efter den bejublade spelningen på Stockholms Kulturfestival förra året. Egentligen är inte deras låtar så olika varandra, men det blir aldrig tråkigt och man luras in i dom på något hypnotiskt sätt. Det kan vara Kjellvanders röst som har ett helt eget uttryck. Efter fyrtio minuters alt-country med indie-twist avslutar dom med en hyllning till själva festivalen: en cover av Tom Pettys ”Listen to her heart”. Petty kommer nämligen från Gainesville, Florida.

För många närvarande ikväll är höjdpunkten The Nomads. Veteranerna från Solna har en gedigen skara beundrare och är den artist som har sitt namn på flest ölmagesdöljande T-shirtar av alla. MC5 och The Stooges ekar tydligt och dom drar igång på 5:ans växel direkt. Det märks också att publiken som tilltog rejält med Loosegoats nu har blivit ännu större. Dock är det inte tillstymmelse till någon moshpit. Om nu någon trodde det. Men när garagerocks-ångvälten stannar är det till stort bifall från publiken.

Sist men inte minst är det dags för popfarfar Nick Lowe, något som många också väntat hela dagen på. Skivspelare i det här mellanrummet är Maria Andersson i Sahara Hotnights. Hon gör ingen besviken med sina låtval, och när hon övergår från The Beach Boys obskyra pärla ”It’s O.K.”(allt på 15 Big Ones kan betraktas som obskyrt) till Suzi Quatro & Chris Norman-duetten ”Stumblin’ in” börjar några till och med att spontandansa. En roddare blinkar i panik till Andersson som är djupt insjunken i jakten på nästa låt, men blir knackad på axeln av en funktionär och drar hastigt ner volymen. Det är dags för kvällens sista artist.

I februari på Nalen hade han band med sig, men här står han på egen hand med en akustisk gitarr. Det blir lite som om en snäll farbror ska berätta några sagor för oss runt lägerelden. Alla samlas framför scenen och en mindre snäll person än Nick Lowe skulle ha kunnat manipulera oss till nästan vad som helst. Tack och lov är han en hedersknyffel som presenterar sig med för- och efternamn och ödmjukt tackar oss för att han får spela några låtar, och jag observerar att han till och med har ett Gainesville-armband på sig. Jag undrar varför. Han är väl ändå affischnamnet som alla borde känna igen, eller?

Jag reagerar på hans sångröst. Positivt. Han sjunger enastående bra. Dessutom får hans låtskrivarförmåga skina på ett tydligare sätt när låtarna framförs så här naket och de finurliga texterna blir verkligen som små sagor för oss. Han berättar att hans ex-svärfar påpekat gång på gång att han aldrig får kalla något album för det sista, utan alltid för det senaste. 63 år ung avslutar han således med en nyskriven låt som för att påpeka att karriären i allra högsta grad lever. Därefter kör han Elvis Costellos ”Alison”
som extranummer, vilken till och med överskrider 23.00, deadline för oväsen(nåja, men nitiska grannar kan ju anmäla sånt) med en minut. Det är det mest rebelliska som händer ikväll.

Gainesville är över för i år, men vi går längs Strandvägen med förhoppningen om att en så
gemytlig företeelse borde få en chans till. En bra mix av artister och minst lika bra mix av besökare. Ombord på den fullsmockade nattbussen hem skalar och äter mannen bredvid mig inte bara en utan två apelsiner. Inte varje dag man ser det, men så kanske även han har varit på den mogna rockfestivalen. Måhända något för yngre generationer att ta efter, istället för den där sista rackabajsaren innan huvudet läggs på kudden.

Här kommer jag plötsligt på varför Nick Lowe bar på Gainesville-armbandet. Han är förstås en av oss. Precis så som det känts under hela denna långa ljuvliga dag. Vi ses igen om ett år.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: