#459. Ryan Adams “When the stars go blue”, 2001

Lyssna på Spotify: Ryan Adams “When the stars go blue”
Knappt en månad efter att min dotter föddes inträffade 11:e september-attackerna mot World Trade Center, och precis som de flesta andra funderade man över vilken framtid hon skulle växa upp i.

Två veckor efter attackerna släppte Ryan Adams sitt andra soloalbum Gold och det amerikanska folket fann tröst i den inledande ”New York, New York”. Adams har under åren ömsom betett sig som ett arsel och ömsom hoppat mellan musikstilarna, vilket dragit till sig negativ kritik och distanserat en del fans som helt enkelt tröttnat på hans nyckfulla ego. De senaste årens uppehåll från droger och alkohol i kombination med att han gift sig verkar dock ha gjort honom gott.

Det där med att flänga mellan stilarna, ja. Framför allt var det albumet Rock N Roll 2003 som blev en vågdelare, med en räcka punkrocklåtar som förvisso visade var han kom ifrån(innan Whiskeytown), men som också sågades fullständigt jämns med hans eget omdöme.

Åter till Gold, så var det också en rad olika stilar med desto mindre spännvidd, och framför allt låg det en aura av 70-tal över albumet(inte för att det egentligen hör till saken, men producenten Ethan Johns pappa Glyn Johns producerade flertalet album av Led Zeppelin, The Who, Eagles och The Rolling Stones).

För mig baseras egentligen det mesta han gjort på soundet och nyanserna i ”When the stars go blue”, så bedårande som den är med sitt lugna tempo, polerade produktion och det simpla, kristallklara 12-strängade akustiska gitarriffet. Låten är hans karriärs utgångspunkt. Eller hans Ground Zero, om uttycket tillåts.