Liverecension: Midlake, Berns Stockholm 16/3 2014, Betyg 2/5

På uppdrag av Kulturbloggen besökte jag Berns för att se Midlake.

Förlusten av sin mest tongivande medlem kan vara dråpslaget för ett band. Det kan också vara sparken i häcken som får igång de kvarvarande medlemmarnas kreativa krafter. För Midlake; det senare, åtminstone enligt egen utsago.

I mångt och mycket har nog deras sound skapats utifrån samtligas grundmusikalitet, så trots att Tim Smith var både leadsångare och huvudsaklig låtskrivare kunde traditionerna bibehållas och istället formas utifrån gemensamma kompositioner. Att Smiths sångröst istället ersattes av gitarristen Eric Pulidos har faktiskt inte haft särdeles stor betydelse på senaste albumet Antiphon. Båda ligger rätt lika i register och ton, och stämsången som varit Midlakes adelsmärke har ju inte på något sätt avpolletterats. Däremot har den skäggiga softrocken med 70-talsgrund skalats bort till förmån för mer melankolisk psykedelia. Så här är dom nu, lika levande som tidigare. Eller?

När spelningen startar är det silhuetterna av sex stycken ansiktslösa musiker som tornar upp sig framför det dunkla blå bakgrundsljuset. Efter fyra nummer har knappt någon av dem visat på några större livstecken, och upp mot halvtimmesstrecket kommer Pulido plötsligt på att han vill säga hej. Han ursäktar dröjsmålet med att han väntat “av respekt och kärlek till oss i publiken”. Sakta vaknar både band och spelning till live, men trots att de bästa numren håller måttet kunde flera av låtarna från Antiphon ha utelämnats. De engagerar inte, och inte blir det bättre av ett omotiverat jammande i mittpartiet.

Eric Pulido är bara en del av bandet, inte en leadsångare i ordets vedertagna bemärkelse, vilket medför att musiken och låtarna utan profiler måste göra hela jobbet, och det håller inte i längden. “The Old And Young”, “Antiphon” och ytterligare ett nytt spår eller två är goda tillskott till repertoaren, men det är ändå rätt signifikativt för bandets tillstånd att störst bifall ges delvis till de av Tim Smith-ledda Midlake skapade “Roscoe”, “Head Home” och “Children Of The Grounds”, men framför allt till Pink Floyd-covern “Fearless” som görs tillsammans med supportande Israel Nash Gripka. Och då ska vi inte börja jämföra sångröster.

Jag gillar och vill gärna gilla Midlake, men för att vara ett band som utger sig för att ha funnit en ny färdriktning uppträder man oförsvarbart mycket som om man just förlorat den.

Setlista:
1. Ages
2. This Weight
3. Rulers, Ruling All Things
4. Young Bride
5. We Gathered In Spring
6. Antiphon
7. Vale
8. Children Of The Grounds
9. Corruption
10. Aurora Gone
11. It’s Going Down
12. The Old And The Young
13. Roscoe
14. Provider Reprise

Extranummer:
15. Fearless(Pink Floyd-cover tillsammans med Israel Nash Gripka)
16. Head Home

Nedan: Setlist från spelningen, med “spontan” födelsedagssång för trummisen McKenzie Smith som fyllde 35 år kvällen till ära.