Med Empire Of The Sun och Daft Punk heta i bruset känns det logiskt att börja med en dansgolvsexplosion. Annars är det rätt blandat över hela listan ända till avslutande Håkan Hellström och Steve Earle. Spotify-listor som vanligt längst ner. Trevlig helg!
Empire Of The Sun “Alive”(singel, 2013)
Utomjordingarna från Sydney, Luke Steele och Nick Littlemore, är tillbaka med mer indiedisco.
Jungle Fire “Firewalker”(singel, 2013)
Sanslöst svängig ny singel från Afro/Latin Funk-bandet från Los Angeles som har spelat med Stevie Wonder, Alice Russell & Quantic, Breakestra och Joe Bataan för att nämna några.
Daft Punk feat. Pharrell “Get Lucky”(singel, 2013)
Jag har sett dansgolv som fallit ner på knä och tackat Gud för mindre än så här. Och helt utan vocooders vore Daft Punk inte Daft Punk.
Azure Blue feat. Julia Vero “The Road I know”(från kommande albumet Beyond the Dreams There’s Infinite Doubt, 2013)
Drömsk syntpop från Tobias Isaksson som snart släpper sitt andra album som Azure Blue, här med hjälp från Julia Vero som spås bli vår nästa elektropopstjärna.
Sweet Baboo “If I Died…”(från Ships, 2013)
Pass på, för den här solskenspopen från Wales släpper inte taget om dig i första taget.
Iron & Wine “Caught In The Briars”(från Ghost On Ghost, 2013)
Sam Beams nya är ett sammelsurium av folk, softrock och blåögd soul.
Tift Merritt & Simone Dinnerstein “Still Not Home”(från Night, 2013)
Inte ens den klassiska pianisten Simone Dinnerstein kunde hindra Tift Merritt från att pressa in en riktig countryfolkdänga på deras gemensamma album Night.
The Doppelgangaz “Sun Shine”(från Hark, 2013)
En av mina hip-hop-favoriter från i år. Och flöjterna minner om svunna Jurassic 5-tider.
Martin Sternhufvud “Kom Och Dö Med Mig”(från Från Ingenting Till Någonting, 2013)
Jag har tidigare kallat Martin för “den förlorade sonen av den gyllene Halmstadsgenerationen” när jag recenserade singeln “Från Ingenting Till Någonting” för några veckor sedan. Där anade jag en underliggande personlig sorg av något slag. Nu har albumet(som producerats av barndomsvännen Mats “MP” Persson) med samma namn kommit ut, och jag kan väl säga att mina misstankar inte direkt har avtagit. Hur som haver är det inget jag har med att göra, utan kan bara konstatera att han transformerar sina innersta tankar till sångare/låtskrivare-melankoli som berör där det smärtar som mest. Vill du ha en referens? Tomas Andersson Wij eller Peter LeMarc.
Cold Cave “Oceans With No End”(singel, 2013)
Fantastisk darkwaverock i kölvattnet av The Sisters Of Mercy, Fad Gadget och The Jesus & Mary Chain.
The Driftwood Singers “Band Of Diamonds, House Of Gold”(från The Driftwood Singers, 2012)
Dom här unga Carter Family–Emmylou & Gram-ungdomarna från Kalifornien släppte sin självbetitlade debut ifjol och är precis lika ute som dom ser ut att vara. EP:n Look! från 2010 spelades in på en Sony Walkman liggandes på ett bord och låter som om den spelades in för 70 år sedan. Där kan vi snacka lo-fi-country. Den här är dock inspelad i studio, fast den ålderdomliga känslan sitter kvar.
William Tyler “Hotel Catatonia”(från Impossible Truth, 2013)
Det är något förföriskt över hans instrumentala gitarrutflykter.
Rachel Zeffira “Break The Spell”(från The Deserters, 2012)
Varje barock indiedanslåt med självaktning borde innehålla sopransång och harpa.
Bleached “Dead In Your Head”(från Ride Your Heart, 2013)
Minns ni gamla favoriterna Voice Of The Beehive? Eller “Walk Like An Egyptian” med Bangles? Tacka Bleached för påminnelsen.
Dom Orena “Min Hand Är Ett Flygplan”(från Tystnadsbehandlingen, 2013)
Punkpop med Liten Falkeholm från Tant Strul i besättningen.
Marble Sounds “Dance Clarence Dance”(från Dear Me, Look Up, 2013)
Marble Sounds är ett belgiskt band som nyss gett ut sitt andra album, proppat med hookfylld gitarrpop.
House Of Wallenberg feat. Neneh Cherry “Real Woman”(från Legends, 2013)
I två år jagade han Neneh Cherry för att få henne att medverka. Trägen vinner. Något säger mig dock att Leila K inte var lika svårflörtad.
Fryars “On Your Own”(singel, 2013)
Bör ej höras av ett krossat hjärta.
Fossil Collective “On And On”(från Tell Where I Lie, 2013)
Debutalbumet kom nyligen ut från Leeds-bandet, men “On And On” släpptes på en EP 2012. Äntligen har vi svaret på hur Midlake hade låtit om Thom Yorke varit deras sångare.
Lightning Dust “Diamond”(singel, 2013)
Amber Webber och Joshua Wells är till vardags medlemmar i Black Mountain, men deras duo Lightning Dust drar mer åt elektroindie.
The Growlers “In Between”(från Hung At Heart, 2013)
Om “The Little Black Egg” gjorts av Allah-Las, ungefär. Hela Hung At Heart låter verkligen som om den spelades in 1967.
Kelly*Jones “The Alphabet Song”(singel, 2013)
Har rullat i spellistan flera, flera veckor. En låt som i refrängen rabblar halva alfabetet må verka simpel på ytan kanske, men är cynisk där under någonstans. Ungefär som musikindustrin idag, som Jones väldigt tydligt kritiserar i den här låten. Och refrängen är en rätt medveten drift med hur lite det krävs för att få hits idag, hits som ingen minns om ett år.
Plantman “May(Safe Hearts)”(från Whispering Trees, 2013)
Ännu en låt som vägrar lämna mina spellistor. Och jag förstår inte varför så mycket bra melankolisk indiepop av den här typen kommer från England nuförtiden.
Tunde Baiyewu “Move”(från Diamond In A Rock, 2013)
Han var en gång sångare i den brittiska 90-talsframgången Lighthouse Family. Första solosingeln på nio år är ruggigt stark.
Cold War Kids “Miracle Mile”(singel, 2013)
Senaste singeln från kaliforniska poprockarna Cold War Kids är en riktig virvelvind.
POLICA feat. Justin Vernon “Tiff”(singel, 2013)
En av de mest omsusade nya låtarna senaste veckan.
Turnpike Troubadours “Good Lord Lorrie”(från Goodbye Normal Street, 2013)
“The Weight” anno 2013.
British Sea Power “A Light Above Descending”(från Machineries Of Joy, 2013)
Brighton-bandet må spela melankolisk indierock, men deras liveuppträdanden är kända för att vara en upplevelse. Häromdagen när dom spelade på Shepherd’s Bush Empire i London agerade dom ett sorts förband till förbandet Toy, helt oanmält, innan dom körde sitt riktiga gig lite senare. Då den dansande isbjörnen på skivomslaget intog scenen.
Britta Persson “Baby No Name”(från Forevers, 2013)
Nya albumet från Uppsala-Britta är smockfullt av poplåtar och potentiella hitsinglar. Rena rama Kim Wilde-monstret.
Eric Lau feat. Rahel “Everytime”(från kommande albumet One Of Many, 2013)
Lau är en London-baserad soulproducent, vars första album på fem år är på väg.
Lucy Rose “Shiver”(singel, 2013)
Låter det så här när älvor sjunger? Är det någon som vet?
Telekinesis “Little Hill”(från Dormarion, 2013)
Jag fick en hälsning från powerackordet som låter meddela att det lever och har hälsan.
Maggie Rose “I Ain’t Your Mama”(från Cut To Impress, 2013)
Countrypop av det slag svenska sångerskor som Louise Hoffsten och Jill Johnson periodvis lagt sig till med. Görs fortfarande väldigt bra i USA också. “I Ain’t Your Mama” kom ut som singel i somras, albumet för några veckor sedan.
Miles Kane “Woman’s Touch”(från Give Up EP, 2013)
Man får lätt för sig att Arctic Monkeys-sångaren varit med i en evighet, men han är faktiskt bara 27 år. Dock inte för gammal för halvarrogant powerpop.
My First Tooth “Heartbeat Retreat”(från Love Makes Monsters, 2013)
Folkpop-kvartetten från Northampton gör otroligt bra folkpop, lite som The Polyphonic Spree med tvekönad sång i korus.
Håkan Hellström “Fri Till Slut”(från Det Kommer Aldrig Va Över För Mig, 2013)
Måste bara vara med en vecka som denna. Läs min albumrecension här.
Steve Earle & The Dukes(& Duchesses) “Love’s Gonna Blow My Way”(från The Low Highway, 2013)
Samma med denna. Läs min albumrecension här.
Lyssna på Spotify: Håkan Hellström “Det Kommer Aldrig Va Över För Mig”
När ett album med stora förväntningar på sig släpps á la David Bowies The Next Day ligger ordet masspsykos nära till hands. Så kan det också kännas med Håkan Hellström, vars nya album jag recenserat för Kulturbloggens räkning och jämför det med Kents Vapen & Ammunition:
Med det fenomenala 2 Steg Från Paradise i ryggen var det precis så här jag var rädd att det skulle låta. Men med facit i hand: himmel, vad glad jag är för att det gör det.
I idrottens värld, klyschornas Eldorado, brukar man säga att för varje seger kommer man ett steg närmare ett nederlag. Lite så är det för de svenska artister som når de största framgångarna. För varje lyckat album får du mer att bevisa, mer att leva upp till, i Jante-Sverige. I det läget är både det bästa och sämsta du kan göra att försöka förnya dig. Fel ny inriktning kan lätt vändas emot dig, rätt ny inriktning vinner dig evig respekt och kärlek. Alternativet att bara plöja vidare i ditt vanliga habitat leder rätt snart till att man vänds ryggen, så varför inte eftersträva något annat? När en inre röst viskar ”mixtra inte med formeln” är det nog just det du ska göra. Och det är här som de riktigt stora artisterna legendförklaras.
Även om Håkan Hellström själv är blasé när det gäller sociala medier och andra skvallerforum ringlar sig köerna långa av belackare där ute som vill ha hans huvud på fat med avsikt att utkräva straffet för åratal av ”stölder”. Innan vi släpper det ämnet, låt mig påminna om ett par saker: a) John Lennon dömdes i domstol för en Chuck Berry-stöld. b) Morrissey, mästerlåntagaren, citerade sin egen förebild Oscar Wilde(som även han anklagades för plagiat) med dennes ”talent borrows, genius steals”. Någon som ifrågasätter deras status? Bra, då går vi vidare med viktigare saker.
Jag försöker förlika mig med tanken på att det blippar och bloppar om Hellström nuförtiden. Men så kommer jag på att det gör det inte alls det. Resan går från rena studioprodukten till pastorala stråkballader i valstakt. Säkerligen är det ingen slump att de två låtar som släppts efter den inledande titelsingeln är ”Pistol” och ”Valborg”, två motpoler.
Förra albumet var i mitt tycke det bästa han gjort, med sitt organiska sound och sin naturligt ofullständiga liveproduktion. Nya albumet är mer slickt, nästan AOR i vissa avseenden, och han ska ha höga poäng för att han tar ut svängarna. Det skiftar över resans gång från svenska visor över oskygga flörtar med indietalet(välj vilket du vill från 80- till 10-talet) till vanlig Hellström-pop. ”Fri till slut” känns som albumets ”Jag vet vilken dy…”. Jag drar på smilbanden av det växande janglet i ”Street hustle”; första versen om falska ID-kort kan lika gärna vara en allusion till honom själv, en osynlig passning till lynchmobben. Helt klart en homage till Lou Reeds epos med(nästan) samma titel, i alla fall.
Stammandet i ”Du kan gå din egen väg” lät först krystat och konstlat, men efter invänjning hör jag en singel. Och därefter i ”När lyktorna tänds” undrar jag om han tagit sånglektioner hos Thorsten Flinck? Strunt samma, när han tar i från tårna i refrängen släpper alla dom rysningarna. ”Valborg”, där Björn Olsson får glänsa med sitt ekvilibristiska gitarrspel, kan mycket väl bli för Det Kommer Aldrig… vad ”Sverige” var för Kents Vapen & Ammunition, ett album jag associerar till i flera bemärkelser; det var starten på Kents nya fas i karriären, det var nedslimmat till att innehålla få låtar(nio) som alla höll yppersta toppklass. Det blev också deras absolut största framgång.
Nu återstår att se hur Det Kommer Aldrig Va Över För Mig klarar sig. Kioskvälteri eller ej är detta inget annat än en mycket stor artists största album hittills.
Bästa spår: ”Fri till slut”
Spotify: Steve Earle & The Dukes(& Duchesses) “The Low Highway”
På 80-talet var Steve Earle den som plockade upp skärvorna av Gram Parsons krossade livsverk – den genetiskt perfekta fusionen av country- och rockmusik – och såg till att den fick både konstgjord andning, rehabilitering och en ny chans att leva. Ungefär som han själv. Därför är det också synnerligen glädjande att han gör en sådan styrkedemonstration som i The Low Highway, hans femtonde studioalbum på snart trettio år, det första med The Dukes sedan Exit O 1987. Inte för att visa var skåpet ska stå eller att gammal är äldst. Utan för att gammal är yngst. Åtminstone i grundmurad drivkraft.
Albumet är ett mästerverk, och den instrumentala paletten fylld av en mängd färger, alla använda i rätt nyanser. Americanan som bär upp allting varieras med boogie(”Pocket full of rain”), sydstatsrock(”Calico County”) och honky tonk(”That all you got?”). ”Warren Hellman’s banjo” är en hyllning till bortgångne eldsjälen Warren Hellman, som 2001 grundade den årliga festivalen Hardly Strictly Bluegrass i San Francisco med pengar från egen ficka. Låten skrevs av Earle ombord på flyget på väg till en minneskonsert i februari 2012, några veckor efter Hellman avlidit i leukemi.
Precis som förra albumet I’ll Never Get Out Of This World Alive finns här låtar som ursprungligen medverkat i TV-serien Treme, där Earle spelat en biroll som musiker; förutom nämnda ”That all you got?” även singer/songwriter-aktiga ”After Mardi Gras” och ”Love’s gonna blow my way”(vilka båda skrevs tillsammans med hans motspelerska Lucia Micarelli).
Det finns inte en röst i dagens Americana som utsöndrar så mycket självupplevd svärta eller ren och skär livserfarenhet som Steve Earles. Varje raspig ton i hans stämma är som fårorna i en pensionerad sjömans väderbitna ansikte. Han är dessutom i färd med att ge ut sina memoarer, och med den sortens livshistoria Hollywood suktar efter är det bara en tidsfråga innan vi får gå på bio också.
The Low Highway är, precis som Earle själv konstaterat, en riktig roadtrip till album, omgiven av ödemarker och avfarter till platser som aldrig besöks. Han och hans rastlösa själ är som lyckligast ute på vägarna, där bandet är hans familj. Steve Earle har hittat hem.
Bästa spår: ”21st century blues”, ”Love’s gonna blow my way”, ”The low highway”
Köp den här: CDON
Massor av nytt har kommit senaste tiden, så veckans lista består av både sådant jag först nu hunnit med att lyssna igenom, men också rykande färskt, som James Blake, Bill Ryder-Jones, JJ Grey & Mofro, Kurt Vile, Nightmare Air och Tomorrow’s World. Spellista i Spotify längst ner.
JJ Grey & Mofro “99 Shades Of Crazy”(från This River, 2013)
John Grey kvalar in på min topp 10 i favoritsångröster. Dessutom är jag ett stort fan av deras bluesiga soulrock, djupt nedklampad i Söderns träskmarker.
James Blake “I Am Sold”(från Overgrown, 2013)
Hans andra album är ett fullständgt mästerverk. Så intimt, så vemodigt, så förkrossat, så bedårande trasigt. Eller med hans egna ord: jag är såld.
Olle Ljungström “Hallå! Bibi Andersson”(från Släng In En Clown, 2013)
För att han är Olle. Och för att Bibi Andersson är Bibi Andersson. Och för att “Here Comes The Sun” ligger och lurar någonstans där bakom.
Tomorrow’s World “Metropolis”(från Tomorrow’s World, 2013)
Jean-Benoît Dunckel från Air har slagit sig ihop med Lou Hayter, keyboardist i relativt unga London-bandet New Young Pony Club, och de har skapat ett album uppbyggt av futurism av det där gamla slaget som hördes i sena 70-talets filmsoundtracks av Giorgio Moroder och John Carpenter, kryddat med Hayters kyliga sång. Gillade du “Sexy Boy” ska du höra upp här.
Johnossi “For A Little While”(från Transitions, 2013)
Ofta förknippade med blixtrande gitarrpoplåtar är bästa låten på nya skivan från Saltsjöbaden-duon paradoxalt nog en pianoballad, krönt av John Engelberts konstant halvspruckna röst.
Trixie Whitley “Gradual Return”(från Fourth Corner, 2013)
Dotter till den vite bluesmannen Chris Whitley. Det hörs. Men Trixie har dessutom ett röstomfång som vandrar fritt mellan blues, pop, rock och soul.
Theme Park “Blind”(från Theme Park, 2013)
London-ynglingar med känsla för 80-talssoulpop.
Amelia Curran “San Andreas Fault”(från Spectators, 2013)
Från kanadensiska Halifax kommer countryfolkartisten Amelia Curran. Där hoppade hon av en universitetsutbildning för att försörja sig som gatumusiker. Det visade sig vara ett klokt val, eftersom hon år 2000 fick möjlighet att släppa sin första skiva, och efter det inte tittat bakåt.
Liam Hayes “A Glimpse Inside”(från A Glimpse Inside The Mind Of Charles Swan III, 2013)
När regissören Roman Coppola(hmm, namnet verkar bekant…) behövde musiksätta sin nya film A Glimpse Inside The Mind Of Charles Swan III(med bl.a. Jason Schwartzman, Charlie Sheen och Patricia Arquette i rollerna) vände han sig till sin idol Plush, aka Liam Hayes, vilket resulterade i att Hayes bidrog till hela soundtracket plus att han i en scen beväpnad med hammondorgel framför låten “So Much Music” på stranden(se skivomslaget)! Riktig 70-talspop.
Erica Wexler “My Silent Star”(från Sunlit Night, 2013)
Brorsdotter till Atlantic-bossen Jerry Wexler och f.d. älskarinna till popkonstnären Roy Liechtenstein, men sedan ett antal år tillbaka lever New York-födde Wexler dock i Swindon tillsammans med Mr XTC: Andy Partridge. Bortsett från alla dessa kopplingar är hon en begåvad sångerska och låtskrivare på egen hand. Albumet Sunlit Night är inspelat helt utan digitala instrument, och producerat av Partridge.
Retro Stefson “She Said”(från Retro Stefson, 2013)
Tidigare listor har innehållit en del isländskt, då mest indiefolk. Popbandet Retro Stefson från Reykjavik bangar inte för att blanda in syntar och trummaskiner, och “She Said” är ett stycke medryckande danspop i klubbmiljö.
Dan Michaelson And The Coastguards “Gambling”(från Blindspot, 2013)
Kan ibland bli lite tröttsamt att nämna London så ofta som jag gör, men många bor där. Och många av dom gör bra musik. Som Dan Michaelson och hans vemodiga, återhållsamma alt-country.
O.M.D. “Helen Of Troy”(från English Electric, 2013)
Apropå retro. Och jag har sagt det förr: har man varit med när det begav sig har man all rätt i världen att fortsätta vältra sig i det förgångna, i det här fallet syntpop. Veckans nygamla romantiker.
Kurt Vile “Shame Chamber”(från Wakin On A Pretty Daze, 2013)
Femte albumet från Phillys förnämaste snickarare av skev mainstreamrock är här. Kanske är det koskällorna, men nog är det allt lite Lou Reed över “Shame Chamber”?
The James Hunter Six “Minute By Minute”(från Minute By Minute, 2013)
Det var Van Morrison som upptäckte honom, men 51-åringen från Essex låter snarare som en vit Sam Cooke.
Dizraeli And The Small Gods “Million Miles”(från Moving In The Dark, 2013)
Kanske man tvekar i vetskapen om att brittiske rapparen Dizraeli märkligt nog kombinerar folk och hip-hop, men resultatet är verkligen inte så dumt. The Streets möter Fairport Convention.
The Staves “Gone Tomorrow”(från Dead & Born & Grown, 2012)
50% fler systrar än First Aid Kit. 100% lika bra.
The Woggles “What Kind Of A Girl”(från The Big Beat, 2013)
Vägrar lämna mina spellistor #1. Athens garageveteraner har hållit på i över 20 år och energin sinar inte. Little Steven är ett stort fan och signade bandet till sitt skivbolag Wicked Cool Records 2006. Dom driver dessutom med sina egna uteblivna listframgångar med den självironiska etiketten “Their Latest Hits!” på framsidan.
Cheatahs “The Swan”(från Extended Plays, 2013)
Vägrar lämna mina spellistor #2. Trots att shoegazarna från London blivit hajpade och ändå fått svala recensioner för sin EP-samling är “The Swan” ändå ett riktigt minnesmärke.
Speck Mountain “Flares”(från Badwater, 2013)
Vägrar lämna mina spellistor #3. Dröm-rock från Chicago.
Lune “Close Dance”(från Music & Sports, 2013)
Vägrar lämna mina spellistor #4. Linnéa Martinsson har gjort en elektroniskt uppvärmd filt för oss som hittar värme i sånt som är konstgjort. Fleece är konstgjort också. Bara så ni vet.
!!! “Slyd”(från kommande albumet Thr!!!er, 2013)
Senaste singeln består av dansant punkdisco.
Lady Lamb The Beekeeper “Crane Your Neck”(från Ripely Pine, 2013)
Rätt fascinerande bakgrund hon har, Aly Spaltro som är Lady Lamb The Beekeeper. Under fyra år jobbade hon kvällsskiftet i en videobutik hemma i Portland, och när hon kom hem såg hon på skräckfilm och skrev låtar som hon funderat fram under kvällen. Nu har hon efter drygt fem år både flyttat till Brooklyn och kommit med sin albumdebut, indie med countryfolk-toner.
Lewis Watson “Into The Wild”(från The Wild EP, 2013)
Denna 22-årige London-baserade singer/songwriter använde Youtube för att nå ut med sin musik. Han kommer förmodligen att gå långt med sitt babyface, sin infriande sång, och sin behagligt plockade akustiska gitarr.
Tullycraft “Dig Up The Graves”(från Lost In Light Rotation, 2013)
Seattles mest sprittande indiepop har levererats av Tullycraft i snart 20 år, och visar inga tecken på att ta slut. Tror du mig inte så har du två och en halv minuter på dig att komma till sans.
Boat “Interstellar Helen Keller”(från Pretend To Be Brave, 2013)
Apropå Tullycraft ja, det var Sean Tollefsen som såg till att Boat fick skivkontrakt i mitten av 2000-talet. Dom håller till på den poppigare sidan av lo-fi-legender som Guided By Voices, Built To Spill och Pavement. Och när Bob Pollard går i pension vet vi att vi alltid kommer att kunna luta oss mot D. Crane.
Eric Clapton “Angel”(från Old Sock, 2013)
Faktiskt betydligt mycket bättre än jag vågade hoppas.
DJ Koze vs Hildegard Knef “Ich Schreib’ Dir Ein Buch”(från Amygdala, 2013)
Tysk klubbmusik kanske inte verkar så intressant, men jag lovar att det här är en trevlig bekantskap. Stefan Kozalla har gjort en lekfull tappning av en gammal tysk folkvisa, lagt till sönderklippta Motown-körer från “Ain’t No Mountain High Enough”, och bäddat in allt i klubbiga beats. Lekfullt är aldrig tråkigt. Kolla bara på omslaget.
Avant “NO”(från Face The Music, 2013)
Den snyggaste “Stand By Me”-pastischen någonsin. I full neo-soul-mode.
Nikola Sarcevic “Into The Arms Of A Stranger”(från Freedom To Roam, 2013)
Millencolin–Nikola är tillbaka på engelska igen. Det gillar vi.
Bombino “Anidinine”(från Nomad, 2013)
En av de senaste årens mest aktade afrikanska musiker är den tuaregiske bluesgitarristen Bombino. Dan Auerbach från The Black Keys har producerat hans senaste album Nomad. Det hörs.
Nightmare Air “Icy Daggers”(från High In The Lasers, 2013)
Gillar du virvlande gitarreffekter, anthem-refränger, rejält med delay, 80-talsbasgångar i stil med tidiga Lush, då är det här LA-bandet dina nya gunstlingar.
Bill Ryder-Jones “Christina That’s The Saddest Thing”(från A Bad Wind Blows In My Heart, 2013)
En gång medlem av stolta psykedeliska The Coral, numera stolt leverantör av slowcore.
Robyn Hitchcock “Devil On A String”(från Love From London, 2013)
Som vanligt inte helt räta linjer, men väl en luftig basgång och en hårt träffande rytm.
The Royalty “Other Boys”(från Lovers, 2012)
Den här skivan kom i fjol, men jag har inte hört den förrän nu. Och “Other Boys” är den perfekta popsången. Därför avslutar vi med den, eftersom ingenting kan komma i närheten just idag. Men imorgon vet aldrig…
Spotify: Tandem Sky “Tandem Sky”
Jag har alltid varit ett fan av Magnus Carlsons röst. Den är personlig, uttrycksfull och kyligt värmande. Dessutom är han en av de svenska sångare som bäst behärskar det engelska språket, såväl lyrik som uttal. Efter många år med Weeping Willows, med jazzgruppen The Moon Ray Quintet och på egen hand har Södermalms livs levande skyddshelgons samarbete med producenten och house-DJ:n Mikael Nordgren nu resulterat i duon Tandem Sky och deras självbetitlade debut.
Låtarna ”Hurricane” och ”New Dawn” har gått att streama ett tag, och har du tagit dom till ditt hjärta bör du inte ha några betänkligheter kring albumet heller. Carlson och Nordgren refererar själva till influenser från My Bloody Valentine och The Jesus And Mary Chain, ja, egentligen hela 90-talets brittiska indievåg. Det hörs kanske inte över hela linjen, särskilt som skivan är betydligt mer popbetonad, men visst finns det spår av dom banden. “Close To You” kanske är tydligast i sin flört med introt till “Just Like Honey”, som i sin tur var The Jesus And Mary Chains flört med Hal Blaines legendariska trumintro till The Ronettes “Be My Baby”. “Smack My Bitch Up”-beatet i “Slippin’ Out” är också medvetet illa dolt gissar jag.
Nordgrens bakgrund inom house under täckmanteln Tiger Stripes är något som det fokuseras mycket på men hörs desto mindre i soundet, bortsett från de varsamt programmerade beatsen som ändå är så pass naturtrogna att dom smälter in perfekt i indieskepnaden. För att fullborda referensregnet ska jag droppa några albumtitlar som bubblar upp: Achtung, Baby, Coming Up, The Fat Of The Land, Different Class, Songs Of Faith & Devotion. Willows-albumet från 2001, Into The Light. Jodå, det också. Bakåtblickarna till trots är Tandem Sky inte nostalgi för övervintrade skotittare eller britpoppare i dvala, utan ett album med modern fräschör.
Förra decenniets mest lyckade kulturkrock hette The Postal Service. 10-talets kan komma att heta Tandem Sky.
Bästa spår: “Victoria”, “Close To You”, “Never Letting Go”
Köp den här: CDON
De melodiösa postpunkarna från New York har släppt en ny singel idag, “Demons”, en orkestrerad mörk ballad med udda taktbyten och stark refräng.
Deras sjätte album Trouble Will Find Me släpps 20 maj.
Den här veckan säger vi hej till lite ny retrosoul, några blivande stjärnor, lite nytt från några som varit med ett tag plus en hel del annat.
Charles Bradley “Where Do We Go From Here”(från Victim Of Love, 2013)
Den f.d. kocken från Brooklyn skivdebuterade vid 63 års ålder, i år fyller han svensk pensionär men har en karriär som sjuder av liv. Nya albumet Victim Of Love pendlar mellan tårdrypande ballader och svängig southern soul, eller psykedelisk soul-funk som “Where Do We Go From Here”. Och så den raspiga rösten. Kompgitarren och blåset är separerade i högra högtalaren från rytmsektionen i den vänstra. Precis som the good old days.
Honks “23:an Söderut”(från Singelgatan, 2013)
På med den skitiga Statoil-kepsen, hoppa upp i förarhytten och styr tradaren söderut till tonerna av Herrarna Olsson Nilsson Karlsson Ström och deras Svenricana.
The Steve Adamyk Band “I’ll Take You Anywhere”(från The Steve Adamyk Band, 2013)
Håll i hatten under två minuter av glädjerusig punkpop.
Valerie June “You Can’t Be Told”(från kommande albumet Pushin’ Against The Stone, 2013)
2009 var hon tillsammans med bl.a. Amy LaVere en av artisterna som följdes i MTV-dokumentärserien 5$ Cover, 2011 väckte hon Dan Auerbachs(The Black Keys) intresse varpå de båda samarbetade på Pushin’ Against The Stone, som först nu kommer ut i Europa. Men den var värd sin väntan, att döma av singeln “You Can’t Be Told”.
Mikal Cronin “Shout It Out”(från kommande albumet MCII, 2013)
Stjärnskottet och polaren Ty Segall hjälpte till med Cronins förra album, och i maj kommer uppföljaren. Vi har riktigt bra powerpop att se fram emot. Har lika mycket gemensamt med The Shins och Weezers respektive debutalbum.
Fibes, Oh Fibes! “Jackie”(från Kom Ut Ikväll! Mauro Scocco 50, 2013)
Ovanligt att höra Fibes sjunga på svenska, men här kommer dom undan med hedern i behåll, och har dessutom gjort en orkestrering av arrangemanget samt en smärre omarbetad ackordsföljd.
Nicole Willis & The Soul Investigators “Time To Get Business Straight”(från Tortured Soul, 2013)
Den mesta retrosoulen kommer inte oväntat från New York eller London nuförtiden. I alla fall inte från Helsingfors. Bortsett från Nicole Willis, en f.d. NYC-bo som gifte sig med den experimentielle finske musikern Jimi Tenor och flyttade dit för tiotalet år sedan. Där bildade hon bandet The Soul Investigators med lokala musiker och efter några år utan att ha jobbat ihop får dom till ett ordentligt sväng på nya albumet Tortured Soul. Barack Obama tillhör fanskaran.
Parenthetical Girls “Young Throats”(från Privilege(Abridged), 2013)
Härligt blandning av ömsom synth, ömsom indie. Och Zac Pennington har den där nervösa stämman som också tillhör Conor Oberst.
Syket “Yes Pinkie!”(från Can You Keep A Secret?, 2013)
Umeås just nu bästa band.
Prince Rupert’s Drops “Almond Man”(från Run Slow, 2012)
Min personliga erfarenhet är att den bästa garagepsychen gjordes på den amerikanska västkusten, men Prince Rupert’s Drops kommer från New York.
She & Him “Never Wanted Your Love”(från kommande albumet Volume 3, 2013)
Zooey Deschanel och Matt Ward fortsätter att göra 60-talspastischer av högsta klass. Nya singeln är inget undantag.
The Cave Singers “Easy Way”(från Naomi, 2013)
Rena rama R.E.M.-janglet.
Kacey Johansing “Pinecone”(från Grand Ghosts, 2013)
Själfull singer/songwriter från San Francisco.
whysowhite “exhale”(från whysowhite, 2013)
När en av bandmedlemmarna blev påkörd av en långtradare under en cykeltur höll både hans och bandets liv på att ta slut. Men Davis Haines repade sig, och nu har 8-mannafunkbandet från Chicago släppt sitt reggae- och hip-hop-influerade debutalbum. Tidigare i år agerade dom förband till Cody ChesnuTT.
Night Works “Nathaniel”(från Urban Heat Island, 2013)
Gabriel Stebbing var inne och nosade på 80-talspop redan med Metronomy. Soloprojektet Night Works skulle en kritiker på dåligt humör likna vid Johnny Hates Jazz eller nåt. En på gott humör skulle hylla honom för vad det verkligen är: stark pop.
Harper Simon “Breathe Out Love”(från Division Street, 2013)
Står stadigt på egna ben.
Dub Colossus “Satta Massagana – Yeka Dub”(från Dub Me Tender Vol 1 + 2, 2012)
London-musikern Nick Page bildade i början av 90-talet elektroniska World Music-kollektivet Transglobal Underground. Tillsammans med etiopiska musiker i Addis Abeba bildade han 2008 Dub Colossus som spelar en afrikansk variant av dub och reggae. Låttitlarna på fjolårets Dub Me Tender Vol 1 + 2 antyder dubversioner av kända hits, men det var nog mer ett infall av intern humor.
Easy October “Rocket Man”(från Things We Said Yesterday, 2013)
Inte den “Rocket Man”. Men en lika bra.
Don’t Be A Stranger “Damage”(från Don’t Be A Stranger, 2013)
Det tog sex år för stockholmarna att ge ut sitt andra album, men då blev det också väldigt, väldigt lyckat.
Stornoway “Farewell Appalachia”(från Tales From Terra Firma, 2013)
Trots låtens titel kommer indiefolkkvartetten Stornoway från Oxford. Gillar du My Morning Jacket?
Ted Russell Kamp “Smile Alone”(från Night Owl, 2013)
Förutom att han är basist i Shooter Jennings turnéband har han också en solokarriär att ta hand om. En karriär rotad i Laurel Canyon.
Eleanor Friedberger “I’ll Never Be Happy Again”(från kommande albumet Personal Record, 2013)
Tillsammans med brorsan Matthew har hon duon The Fiery Furnaces. I juni kommer hennes andra soloalbum som föregås av alt-country-influerade singeln “I’ll Never Be Happy Again”.
Stoop Kids “The Groove”(från What A World, 2013)
Garanterat min första kontakt med Doo Hop, New Orleans-bandet Stoop Kids benämning på sin musik, och garanterat inte den sista. Kanske vårens mest avslappnade album, så luta dig tillbaka och fall in i groooooven.
Charlie Boyer & The Voyuers “Things We Be”(från kommande albumet Clarietta, 2013)
Edwyn Collins har producerat debutalbumet från östra Londons Charlie Boyer & The Voyeurs. Bandnamnet rullar lika fint på tungan som deras 70-tals-glamrock-möter-Supergrass-pop.
The 1975 “Chocolate”(från Music For Cars EP, 2013)
Kvartetten från Manchester har gjort tre rosade EP:s och kommer med ett debutalbum i höst. De varvar friskt mellan stilarna – pop, soul, rock och syntpop – lite som Vampire Weekend. Frontmannen Matthew Healy uppger att hans största influens är collegefilmens gudfader John Hughes, han som gjorde Fira Med Ferris, Pretty In Pink och The Breakfast Club.
Still Corners “Berlin Lovers”(från kommande albumet Strange Pleasures, 2013)
Ingen fredagslista utan lite syntpop.
The Carrots “Baby You Don’t Know”(från New Romance, 2013)
Hörde jag någon ropa The Shangri-Las?
Wire “Adore Your Island”(från Change Becomes Us, 2013)
Godkänd comeback från den skruvade punkpopens stamfäder.
Chloe Charles “Soldier”(från Break The Balance, 2013)
Vi får detta ur världen på en gång: kanadensiska singer-songwritern Chloe Charles är styvsyster till Julian Lennon(hennes pappa är gift med hans mamma Cynthia). Bortser man från detta faktum så kan man fokusera på hennes enorma kvaliteter som artist. Fullständigt unik röst, stor låtskrivartalang, och en egen blandning av soul och folk, lite som om Joni Mitchell tagit rygg på Terry Callier.
Laura Mvula “Like The Morning Dew”(från Sing To The Moon, 2013)
Alla faller som käglor för Birminghams stora, stora supertalang.
Lyssna på Spotify: The Flaming Lips “The Terror”
Om man tycker det kan vara en utmaning att lyssna på detta extraordinära band, är det inget mot för vad det är att försöka beskriva deras nya album med ord. Men jag har gjort ett försök för Kulturbloggen…
Inget band i hela världen är som The Flaming Lips. Okej, det var ingen nyhet. Men oundvikligen är det alltid den första tanke som slår en vid genomlyssning av ett nytt Lips-album. Och nämn ett enda band som går från kult till kommersiellt till att vara både kult och kommersiellt på samma gång.
För att vara ett album skapat under dötid vid inspelningarna av fjolårets Heady Fwends(där dom samarbetade med Nick Cave, Bon Iver, Erykah Badu m.fl) kan The Terror vara tidernas mest genomtänkta kaos. Eller också är det det inte. I vilket fall som helst: ni som aldrig slutar hoppas på en ny “Do You Realize?”, ni kan sluta läsa nu.
Inledande kvarten med trion “Look…The Sun Is Rising”, “Be Free, A Way” och “Try To Explain” är urstark, solid krautpsykedelia med dimmig Brian Wilson-sång. Sedan står den där. Den monolitiska “You Lust”. En korsning mellan År 2001 – Ett rymdäventyr och Kraftwerks “Radioactivity”. Säkerligen tänkt som albumets mittpunkt och som mönsterbrytare efter inledningen, men tack vare dess längd och känsla av ett ljudkollage falnar intresset någonstans i mitten efter det skavande gnissel som Steven Drozd betecknar som ett “röstsolo”. Påföljande titelspåret “The Terror” känns som rena radiohiten med trip-hop-beat och trallvänlig sång, och jag är säker på att Genesis-inkarnationen av Peter Gabriel sitter och småskrockar gillande någonstans.
Efter det tappar skivan farten en aning. “You Are Alone” känns lite oskarp i konturerna, och “Butterfly, How Long It Takes To Die” lyfter aldrig riktigt. I avslutande “Turning Violent” och “Always There…In Our Hearts” återupprättas dock nivån till den i inledningen, men då är det nästan för sent. Bara för att man är världens mest intressanta band, såväl live som på skiva, innebär det inte per automatik att man gör världens bästa musik. Att Wayne Coyne för alltid kommer att ha en varm plats i mitt hjärta hör liksom inte till saken.
Trots att en del lyssnare kommer att ta albumets titel bokstavligt, kan The Flaming Lips ändå erbjuda skönhet, men inte gratis. Så var beredd att betala ett pris för den, i form av atonala ljudeffekter, besvärande bakgrundsflimmer och annat semiterroristiskt som står i vägen. Men när du väl löst in ditt tålamod i kassan står du där med ett kvitto i handen och en upplevelsegaranti utan slutdatum.
Bästa spår: “The Terror”
Köp den här: CDON
Fredag idag, va’? Eftersom det känns så tar vi veckans lista redan nu. Inte lika namnkunnigt startfält som förra, men minst lika starkt. Och många spännande grejer, mycket indie, alt-country och elektroniskt dansant.
Glad Påsk!
Club 8 “Stop Taking My Time”(från kommande albumet Above The City, 2013)
Även om dom varit lite mer inriktade på keyboards och klubbmusik är egentligen inte Club 8 så himla annorlunda jämfört med Acid House Kings(Johan Angergårds andra band) trallvänliga tweepop, men “Stop Taking My Time” kliver ordentligt åt sidan. Elektropop som känns retfullt enkel men ändå gedigen. Och det är genialt att klistra in den lilla tjejen som på svenska högläser ett brev till eller från en vän.
Family Of The Year “Hero”(från Loma Vista, 2012)
Ett av fjolårets bortglömda album. Närmare än så här kommer ett indiefolkband aldrig att komma en radiohit. Jag fasar dock för när producenterna för alla amerikanska dramaserier kommer att plugga sönder den i avsnitt efter avsnitt.
Newtimers “She’s A Gun”(från EGO EP, 2013)
Dom här Stockholmskillarna måste ha lyssnat lika mycket som jag på soundtracket till Beverly Hills Cop. Mer än som är hälsosamt, alltså. Helt underbar 80-tals-R&B.
Little Wings “There Goes My Light Feeling”(från Last, 2013)
När du är nere i skiten och som mest behöver en mor som stryker dig över håret och säger lugnande ord, då ska du lyssna på Little Wings.
Mount Moriah “Younger Days”(från Miracle Temple, 2013)
Briljant alt-country #1.
Ansiktet “För Stor”(från #DENNYARNBMANNEN, 2013)
Antingen döljer man sin snuskiga fantasi i snygga metaforer. Eller också gör man det inte.
Water Liars “You Work Days, I Work Nights”(från Wyoming, 2013)
Briljant alt-country #2.
Stubborn Heart “Need Someone”(från Stubborn Heart, 2013)
Elektrisk croonersoul som bara växer och växer.
Elle King “Playing For Keeps”(från The Elle King EP, 2012)
Hennes pappa Rob Schneider var medlem i Saturday Night Live. Hennes mamma heter Adele. Närå, jag bara skojar(om Adele alltså). Men ni fattar när ni hör.
Fifth On The Floor “Angels In The Snow”(från Ashes & Angels, 2013)
Briljant alt-country #3.
Little Children “No Direction”(från In Hau, 2013)
Har lyssnat på stockholmaren Linus Lutti i ett par månader nu, och börjar smått strunta i Bon Iver-referenserna. Det är för bra för att bry sig om sånt.
Low “Mother”(från The Invisible Way, 2013)
Den här skulle ha varit med redan på förra veckans lista, men jag glömde att ta med den.
Hollis Brown “Faith & Love”(från Ride On The Train, 2013)
Sydstatsrock från NYC. Och Hollis Brown är inte en person, utan fyra stycken. Påminner inte Mike Montalis röst lite om en viss blond rockgud från Birmingham?
Mazes “Delancey Essex”(från Ores & Minerals, 2013)
Lo-fi-pop från Manchester inte långt från Dan Treacy och The Television Personalities.
Ashley Monroe “The Morning After”(från Like A Rose, 2013)
Som en av de allt starkare lysande stjärnorna i dagens country har Ashley Monroe lyckats med att hålla sig till den mer traditionella countryn i sin musik, medan texterna är betydligt mer moderna och handlar om att vara ute och festa och annat. “The Morning After” är ett exempel, och vad “Two Weeks Late”(bland de bästa på Like A Rose)handlar om behöver jag knappast förklara.
Lissi Dancefloor Disaster “Moshpit”(från Waves, 2013)
Experimentiellt och syntigt som The Knife. Fast mer medryckande. “Moshpit” har ett syntriff som associerar till att Hot Butter har fått sin “Popcorn” inkörd i en mixer som fått fnatt.
The Soft Hills “Riding High”(från Chromatisms, 2013)
Seattle kan fortfarande leverera indierock av yppersta klass.
The Milk Carton Kids “Whisper In Her Ear”(från The Ash & Clay, 2013)
Jag vet. Man tror inte att det är sant. Skillnaden är att den här folkrockduon sjunger sina täta harmonier i Kalifornien istället för New York. Men blundar man ser man 59th Street Bridge framför sig, det går inte att undvika.
Deptford Goth “Unions”(från Life After Defo, 2013)
Britten Daniel Woodhouse har blivit oerhört rosad för sitt album med varm och kreativ alt-R&B.
Renny Wilson “Feel Like A Child”(från Sugarglider, 2013)
Vårens sköna psykedeliska solskensdisco kommer från Edmonton.
Caitlin Rose “I Was Cruel”(från The Stand In, 2013)
Briljant alt-country #4. Ursäkta tjatet.
Little Green Cars “Harper Lee”(från Harper Lee EP, 2012)
Ibland undrar jag varför jag inte lyssnar oftare på kille-tjej-stämsång som The Magic Numbers. Eller Little Green Cars, från Dublin, som i juli kommer med sitt debutalbum och nyligen spelade på SXSW i Austin, Texas.
Fiction “Museum”(från The Big Other, 2013)
Sanslöst sprittande 80-talsindie från London. Håll alla kroppsdelar stilla, den som kan.
Chelsea Light Moving “Frank O’Hara Hit”(från Chelsea Light Moving, 2013)
Det senaste från Thurston Moore, aka Sonic Youth 2.0.
Wild Belle “It’s Too Late”(från Isles, 2013)
Syskonpar från Chicago som blandar in alla möjliga ingredienser i sin popsoppa. “It’s Too Late” ekar av The Polices pseudoreggae lika mycket som R&B och indie.
Makthaverskan “Asleep”(från Makthaverskan II, 2013)
Göteborgsbandet tar indiepop till nya höjder med sångerskan Maja Mathé Milners flygande röst.
Elephant “Skyscraper”(singel, 2013)
Ny London-duo med bluesig, orgelbaserad girlgroupballad i bagaget.
Girls Names “A Second Skin”(från The New Life, 2013)
Mera 80-talsinfluerad indie.
Chvrches “Now Is Not The Time”(från Recover EP, 2013)
Om hype var en valuta skulle den skotska synthdisco-trion från Glasgow vara rika som troll nu.
Vampire Weekend “Diane Young”(från kommande albumet Modern Vampires Of The City, 2013)
Jag kan inte låta bli att ta med den här, även om jag vet att bättre låtar finns i deras pipeline till nya albumet. Dom är ju ändå mitt favoritband.
Melissa Laveaux “Postman”(singel, 2013)
Man blir förälskad i både röst och innovativa gitarrspel från den här 28-åriga tjejen från Montreal. Soulbluesig afrobeat.
Min andra recension för Kulturbloggen, även denna gång ett band långt in i karriären. Med den äran:
Lyssna på Spotify: Low “The Invisible Way”
Allmänt betraktade som grundare av den suggestiva slowcore-scenen(som väl egentligen skapades av Cowboy Junkies några år tidigare med The Trinity Session, men i alla fall) är äkta paret Alan Sparhawk och Mimi Parker nu tillbaka med sitt tionde album på dubbelt så många år. Sparhawk berättade i ett pressmeddelande strax före albumet kom ut att The Invisible Way innehåller mer piano(”…piano, lots of piano…and an acoustic guitar…”), och sånger om kampen mot både klassamhälle och droger. Parkers sång får också större plats.
Efter lång tids pusslande lyckades Low tajma in ett besök i Jeff Tweedys studio The Loft när de passerade Chicago. Det var starten till vad som skulle bli The Invisible Way. En sak som Sparhawk förtjusades över var den stora arsenal av instrument som The Loft tillhandahöll, vilket ter sig ologiskt för att komma från ett band vars karriär grundats på att använda så få som möjligt. Men det handlar om att välja rätt också, inte hur många man väljer.
Low har aldrig handlat om de stora gesterna, utan om de små subtila stämningar som deras musik tålmodigt vecklar ut. Om Tweedy som producent har haft någon märkbar inverkan är det möjligen genom att tona ner där det behövs, och fått bandet att förstå dess egen styrka. Några sånger tar man till sig direkt, som ”Just Make It Stop”, “On My Own”(som mynnar ut i en gnisselorgie halvvägs in), “Paper Cup” och ”So Blue”, medan andra blir favoriter först efter fjärde eller femte lyssningen. Men detta är inte en skiva att avlyssna för den som har bråttom. Den kräver sin tid för reflektion och eftertanke.
The Invisible Way är ett bevis på att det är i sångers tomrum känslor väcks till liv, inte där varenda frekvens fyllts ut till bristningsgränsen. Den 3 maj spelar Low på Debaser Slussen i Stockholm. Kom dit du också. Kanske vi tillsammans kan höra en knappnål falla. Och njuta av dess skonsamma oväsen.
Bästa spår: “Mother”
songsforwhoever.com 