Lyssna på Spotify: The Pogues “If I should fall from grace with God”
Jag har varit på den irländska puben Dubliners tillräckligt många gånger för att veta att gränsen mellan rockgeni och sångglad fyllskalle är hårfin. Men kanske själva hjärtat hos The Pogues sitter i borden som folk dansar på?

Tandläkarnas drömpatient Shane MacGowan och hans folkrockfolk var helt unika med sin fusion av irländsk folkmusik och punkrock, och orsaken till hundra och ett coverband som passerat genom dom irländska pubarnas lokaler. Men vem kan bråka om det? Ge publiken det dom vill ha, och kan dom inte få The Pogues själva så tar dom gärna emot deras musik från någon annan som klarar av att leverera den.

Själv njuter jag oerhört av den energiska ”If I should fall from grace with God” där Jem Finer briljerar med sin banjo. Studioversionen ger oss dessutom en sportslig att höra vad MacGowan sjunger, till skillnad från liveupptagningar där man mest får vara glad att han sluddrar i takt på rätt ställen med övriga bandet.

Lyssna på Spotify: Ray Lamontagne “Burn”
Hans raspiga röst låter som om Tim Buckley svalt ett rakblad och haft sönder något, hans pondus är i klass med Joe Cocker och Bobby Womack. Och hans lidelse som om han tagit ett till rakblad och börjat skära där det gör som ondast.

Hans första album, Trouble, kom ut 2004 och var producerat av Americana-geniet Ethan Johns. Trouble var en akustisk resa i känslor, därefter har han gradvis låtit arrangemangen växa till både fullt band och en blåssektion. Folkrocken har blivit uppblandad med soul.

Den som lyssnar på ”Burn” och inte får en klump i halsen har inget hjärta. Det räcker med att lyssna på inledande orden ”…Oh mama…” och det hugger till direkt. Ray verkar så förkrossad att han lindat in sitt hjärta i taggtråd för att förhindra andra från att ta det och göra honom lika illa.

Lyssna på Spotify: The New Pornographers “The laws have changed”
En supergrupp. Ja, ja, vi har hört det förr. Men de är västra Kanadas finest. I indiekretsar räknat. Och dom kommer ju från olika andra grupper, det kan vi inte ta ifrån dom. Alltså: supergrupp.

Carl Newman hade ju varit drivkraften bakom Zumpano i nittiotalets powerpop-våg, Dan Bejar var och är Destroyer. John Collins en basist och studioman som både medverkat och producerat många kanadensare. Och Neko Case var…ja, Neko Case. Alltså: supergrupp.

Före en konsert med Evan Dando i samband med Baby I’m Bored-turnén hörde jag någonting spelas i högtalarna. De första fyra låtarna hann spelas innan musiken dämpades och en nyligen tillnyktrad och drogfri Dando gick på. Men dom fyra låtarna räckte för att skivan skulle bli inköpt dagen därpå. Och resten av låtarna var exakt lika fenomenala.

”The laws have changed” var den mest färgstarka av alla låtar, dock. Det händer saker hela tiden i den. Intro, vers, brygga, refräng, stick. Alla delarna var lika intressanta var för sig som i en helhet, och jag kan fortfarande bli lika lycklig vid varje övergång från det ena till det andra. Taktfulla keyboards, komprimerade trummor, energisk rytm, ”na-na-na-na”-körer, saxofoner. Neko Case!

Jag har inte en jädra susning om vad Carl Newman och nämnda Case sjunger om, men alla ord låter som om dom noggrant övervägts innan dom skrevs ner på textarket. Och jag köper det rakt av.

Lyssna på Spotify: Otis Redding “Shake”
1962 anlände gitarristen Johnny Jenkins med sitt band till 926 East McLemore Road i Memphis för att göra inspelningar i Stax-studion. Med sig hade dom en gänglig ung man, som var medlem i bandet men som till synes lika gärna kunde vara en av deras roddare. Han släpade och kånkade instrument och förstärkare som om dom skulle spela för publik.

Den unge mannen bad snällt om att få provsjunga för Steve Cropper, Al Jackson och dom andra i studion, och efter att ha väntat hela dagen lät dom honom till sist få sin chans. När Otis Redding började sjunga sin egen ”These arms of mine” stannade allt upp i studion och den angränsande skivbutiken, och alla lyssnade till något dom aldrig tidigare hört. Så remarkabel var hans röst, och Redding blev inom några år Stax absolut största stjärna fram till att hans plan kraschade i en sjö i Wisconsin strax före jul 1967.

Han lade världen för sina fötter med sina kärleksballader, men kunde också få publiken att dansa med honom i medryckande R&B-nummer som ”Shake”, ”Respect”(som blev en jättesuccé i Aretha Franklins version) och Rolling Stones-covern ”Satisfaction”. Alla fanns med på – jag vet att ordet börjar bli slitet, men ge mig ett annat då? – klassikern Otis Blue/Otis Redding Sings Soul.

Lyssna på Spotify: Kiss “Deuce”
Jag tvivlade inte om vilken sida jag skulle välja i hårdrockare vs. syntare-krigen som utkämpades på Okejs insändarsidor i början av åttiotalet. 101 gånger av 100 skulle jag ha valt synt-sidan. Tveklöst. Men det var då det.

Nu känner jag att distansen vuxit till det hela som var så livsviktigt då. Men vadå? Jag gillar numera båda delarna, varför ska man välja när man kan få det bästa av båda världar. Med den distansen är det nästan löjeväckande att det var sån moralpanik kring den rock som Kiss spelade, för det var då inte hårdrock enligt dagens mått. Snarare det som kallas Classic Rock, vilket i sig är motsägelsefullt för det kunde ju inte vara klassiskt direkt när det kom.

Gene Simmons ”Deuce” är en tidig favorit, som också fortfarande betraktas som en stor livefavorit bland fansen.

Lyssna på Spotify: Timo Räisänen “Don’t let the devil ruin it all”
Den göteborgske gamängen återföddes när Timo Räisänen var med i Körslaget, men i lite modernare tappning än Oldsberg. Inte bara Håkan Hellström kunde göra det. I SVT-serien Hemma hos gjorde man också ett besök hemma hos honom, vilket ännu mer gjorde honom…ja, folklig på sitt sätt, om ni så vill.

Hans första egna skiva efter arbete i Hellströms band var till stora delar uppbyggd kring hans akustiska gitarr, inte helt avlägset från The Smiths. Räisänens falsett förgyllde inte bara en låt på skivan, och hans helhjärtade och entusiastiska uttryck var en stor tillgång. I ”Don’t let the devil ruin it all” bevisade han varför han inte bara stod i de bakre leden på en scen med en av Sveriges största artister.

Om du inte svalde Timo Räisänen med hull och hår första gången du hörde honom, ge honom en chans till. Låt oss inte låta en enda lyssning förstöra allt. Du måste höra ”Don’t
let the devil ruin it all” först.

Lyssna på Spotify: Faces “Glad and sorry”
Visst kan det vara så att Ronnie Lane skrev den här som en allmän reflektion över livets
nyckfulla uppgångar och fall. Men mellan raderna kan man tolka det som ett brev till Rod Stewart.

When all is done and spoken
You’re up or I’m down
Can you show me a dream
Can you show me one that’s better than mine
Can you stand it in the cold light of day
Neither can I

Faces var inte stora nog för Rod Stewart 1973. Han hade klivit på ett linbana mot oanade solohöjder med Gasoline Alley 1971 och Every Picture Tells A Story 1972, och hade växt ur Faces rasande fort. Fortare än varken Stewart eller dom andra förstod. Ett par månader efter att sista albumet Ooh La La kom ut 1973 hoppade Ronnie Lane av, och det blev början till deras ultimata sönderfall.

Men Lane hade hållit nivån hög på albumet trots Stewarts höga frånvaro under själva inspelningarna, och”Glad and sorry” var en mjuk kontrast till Faces normalt sett skrovliga sound.

Lyssna på Spotify: Grand Drive “Firefly”
Jag får bara inte ihop det. Hur fasen några engelsmän födda i Australien kan spela amerikansk musik mer genuint än jänkarna själva. Men Grand Drive gör det.

”Firefly” är första låten på deras tredje album, See The Morning In, och varifrån
albumtiteln är tagen. Men hela den första versen i den här countryballaden är den finaste som öppnade en skiva 2002, kanske hela 2000-talet:

She had hundreds of stickers on her walls made to look like stars,
She’d sit and she’d wish upon them all to the sound of passing cars.
And every single day that passed without a wish come in,
She’d peel another star from off the wall.
With every wish that came and went her sky just grew more dim,
until she sat in darkness all alone

Lyssna på Spotify: The Zombies “Care of Cell 44”
Det är så typiskt. Man önskar att lyckan kunde åtminstone ha dragit på smilbanden åt vissa band, men ödet ville ett annat.

The Zombies klev fram i den första svängen med brittisk sextiotalspop, där deras ”She’s not there” rönte framgångar. Efter ett tag började det gå på tomgång och ingenting liksom ville sig riktigt. Istället för att bara ge fan i alltihop spelade dom in ett sista album som skulle vara anledningen till att antingen fortsätta i kölvattnet av en succé, eller att lägga ner för gott.

Odessey & Oracle blev inte anledningen till att fortsätta, dessvärre. Eller jo, det blev den faktiskt. Men det var en bomb med tidsfördröjning. Inte förrän med tredje singeln ”Time of the season” fick dom en hit i början av 1969, men då var The Zombies ett minne blott, upplöst flera månader innan albumet kom ut i april 1968.

Tålamodet tog slut redan efter dom två första singlarna floppat, otroligt nog var ”Care of Cell 44” en av dom, men nog förtjänade den väl ett bättre öde än så? Med sin gladlynta melodi, trots ämnet om två älskande på var sin sida fängelsemurarna(!), var det den bästa solskenspop man kunde hitta efter The Beach Boys och före Paul McCartneys post-Beatles-år. Och hur många änglar kan man få in i en studio för att sjunga stämsång?

Lyssna på Spotify: Uncle Tupelo “True to life”
Oftare än inte handlade Jay Farrars och Jeff Tweedys låtar om människorna som är USA:s ryggrad: Arbetarklassen. Utan alla dessa hårt slitande, lågt avlönade människor skulle allt stå still. Föga överraskande frodas bland dessa också hela färgskalans livsöden.

Söker man en översättning på frasen true-to-life får man svaret: ”Representing things or actions or conditions as they actually are”. ”True to life” är inte bara en av Uncle Tupelos bästa låtar, utan skulle även kunna vara titeln på deras biografi om det fanns någon. Dom omsatte nämligen verkligheten – för främst arbetarklassen – till musik och text på ett sätt som få numera behärskar. Med tanke på hur bra det gått för de båda frontmännen Tweedy(med Wilco) och Farrar(med Son Volt) var det också logiskt.

Albumet Still Feel Gone spelades in i Bostons Fort Apache Studios som var högborgen för
indierock i nordöstra USA under nittiotalet. Artister som Buffalo Tom, Pixies, Radiohead, The Lemonheads och Hole gjorde alla besök där. Möjligen spillde det över lite för mycket på Uncle Tupelos andra album som är det som minst innehåller deras country-punk-crossover till förmån för mer breda ben, men låtarna det inkluderade var enbart deras egna och inga covers, vilket kan sägas representerar deras eget tillstånd allra bäst. True-to-life alltså.