Skip to content

Recension: Justin Townes Earle “Nothing’s gonna change the way you feel about me now”, 4/5

29 mars, 2012

Lyssna på albumet på Spotify
Har man ett efternamn som Earle, en styvmor som heter Allison Moorer och ett mellannamn som Townes så kan det ge förpliktelser som inte vem som helst kan uppfylla. Men även om Justin Townes Earle gör musik som om han vore Steve Earles och Townes van Zandts kärleksbarn, så är han förstås bara Steves avkomma, åtminstone sett till blodsband. Likheterna med Ryan Adams är så ofrånkomliga att man får intrycket att Earles hemsida inte nämner Adams som influens endast därför att. Det skrivs inget om vare sig Steve Earle eller Townes van Zandt heller, slår det mig, så vi släpper dom två. Även om Justin själv nämner sin far redan i skivans allra, allra första textrad.

Däremot ska vi ta upp Ryan Adams lite grann. Båda två har varit struliga vid sidan av musiken, talangerna har kombinerats med droger och alkohol. Båda började förlora greppet om sitt skapande tills dom nyktrat till(Adams på egen hand, Earle på rehab) och numera hittat musan igen. Som sångare är dom varandras tvillingar, och som låtskrivare ter sig samma begåvning uppenbar. Albumet Nothing’s gonna change the way you feel about me now är dessutom inspelad i en ombyggd kyrka i Adams hemstat North Carolinas västra bergstrakter, helt och hållet live utan några pålägg, under en fyradagarsperiod. Något Adams också gärna roat sig med tidigare.

Earle låter sig kompas av bland annat ståbas, något som ger albumet än mer av den organiska känsla som liveinspelningen redan byggt upp. I ”Down on the Lower East Side” låter han som Tom Waits i allt utom rösten, i avslutande ”Movin’ on” som Adam Duritz och Counting Crows. Alla influenser till trots står Earle helt på egna ben och har en helt egen identitet i sin musik. Ta bara den rhythm & blues-dränkta ”Baby’s got a bad idea” med sitt blås.

Detta är till stora delar ett balladalbum som skiftar mellan huvudsakligen country, folk och lite soul. Det finaste exemplet är den sorgsna ”Unfortunately, Anna”. Och jag kan föreställa mig hur en hel konsertlokal står stilla när Earle framför den lågmälda(trummorna är så tysta att dom nästan tassar fram) och självbiografiska ”Won’t be the last time” på scenen. Skulle någon ha råkat glömma mobilsignalen på under den låten, så lär den personen få ett tidigt avslut på livet.

Albumet slösar inte med onödigheter, varje instrument finns med därför att det fyller en funktion, och den relativt korta skivan(10 låtar på en halvtimme) lämnar en med den längtansfulla känslan av att vilja höra om den igen efter varje genomspelning. Samt med frågan om vem i familjen Earle som egentligen är det största geniet.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: