Lindsey Buckingham “Go insane”, 1984

Lyssna på Spotify: Lindsey Buckingham “Go insane”
Redan på Fleetwood Macs Tusk var Lindsey Buckingham den som dominerade, och var dessutom så självsäker att han tryckte in ett par egenhändigt inspelade demos på skivan. Föga överraskande gjorde han också i princip allt själv på sina soloalbum. På det andra, Go insane från 1984, behövde han inte ens spela trummor, då världens kanske mest kända trummaskin, Linn Drum, hade sin glanstid.

Linn-trumman som kom 1982 var inte nödvändigtvis till fördel för alla artister, ej heller Fairlight-syntarna. Nykomlingar inom syntpop och andra som från början använt sig av keyboards och syntar – Prince, A-Ha, The Human League, Alphaville och Tears For Fears – hade inga problem att få det att låta naturligt i deras musik. Barn av de första New Wave-åren – XTC och Elvis Costello – gjorde däremot sina respektive karriärers första snedsteg med album(XTC:s The Big Express och Costellos Goodbye Cruel World, bägge från 1984) som är så daterade att jag nästan satt varningstrianglar på dom i min skivhylla.

Fleetwood Mac skulle börja anpassa sig till det mer slätrakade 80-talssound som skulle prägla Tango In The Night 1987, och första ordentliga steget mot detta var Buckinghams Go Insane. Även om albumet som helhet inte var så minnesvärt var titellåten och singeln ”Go insane” det, både för sin betydelse för det som komma skulle, och för att den höll måttet i en värld av vilseledande ny teknik.