Albumrecension: Babyshambles “Sequel To The Prequel”, Betyg 4/5

Lyssna via Spotify
Lyssna via WiMP

Efterhängsna drogproblem till trots har brittiska tabloiders största kassako, näst efter deras kungafamilj, inte varit riktigt i rubrikerna på sistone. Skandalerna har sträckt sig som längst till någon fyllekörning och droginnehav, vilket givetvis är förkastligt, men i jämförelse med hans heroininjicerande av tonåriga festdeltagare har det inte haft samma sensationsvärde hos tidningarna.

Frågan har väl egentligen aldrig varit om Pete Doherty kunde göra ny musik. Frågan har snarare varit om han varit på fötter länge nog för att klara av att göra ny musik, och dessutom få det på pränt. Nå, nu har han det. Och det låter precis som det gjorde förut. Dessutom förvånansvärt bra.

I vanlig ordning är det brittisk 70-talsrock i botten med akustiska gitarrer som samsas med elektriska. Det är inte lika reaktionärt som förr, utan – tro’t eller ej – en sorts mognad har infunnit sig. Singeln “Nothing Comes To Nothing” var en stark inropare till Babyshambles första studioalbum på sex år, och här finns mer att hämta än så. Janglepop i “Fall From Grace” och “Maybelline”(som ej är en cover på Chuck Berry-låten). Klassisk Babyshambles-riffrock i “Seven Shades”. Filosofera-mitt-i-natten-balladen “Minefield”. “Farmer’s Daughter” som väl ändå är ett varningens ord till hans 2-åriga dotter Aisling om att undvika såna som han själv? Intressantast är kanske ska-dub-utflykten i “Dr No”, ett direkt arv från The Clash som faller väl ut.

Man ställs som lyssnare inför kvalet mellan att hoppas på Dohertys kvittgörande av drogerna kontra risken att det går ut över kreativiteten. Men jag säger som han själv sjunger i “Farmer’s Daughter”: “I’d choose the former everytime”.

Bästa spår: “Maybelline”, “Nothing Comes To Nothing”, “Minefield”

Köp den här: CDON(CD, CD Ltd Ed, Vinyl), GINZA(CD, CD Ltd Ed, Vinyl)