Nästan samtidigt släpps debutalbumen från två rejält hajpade popakter, Manchesters The 1975 och Stockholms The Royal Concept. Båda hittar sina rötter i 80-talets radiopop lika väl som 2000-talets indie. Båda har några singlar/EP:s i bagaget som gjort dem allt populärare i blogosfären. Båda släpper sin basist långt fram i mixen. Båda sjunger gärna om tjejer.
Svenskarna i The Royal Concept har bosatt sig i USA sedan förra året, och turnerat med hitband som Fun. och Imagine Dragons med goda vitsord från kändisbloggare och streamingtjänstgrundare i ryggsäcken. Nu har de börjat göra sig ett namn även hemma i Sverige, med ett framträdande härom veckan i TV4:s Sommarkrysset, där de framförde den irriterande trallvänliga singeln “On Our Way”. Deras debutalbum innehåller förstås den, samt förra årets, i mitt tycke, ännu bättre “D-D-Dance”. Däremot saknas den likvärdiga “Gimme Twice”.
Precis som väntat trängs en hel drös Phoenix-möter-The Strokes-refränger krönta av David Larsons lite isande Gary Numan-light-stämma, men fullt så minnesvärt är inte allt här i det långa loppet. Säkerligen kommer ännu en hit automatiskt med någon i låttrion “Radio”, “Girls Girls Girls” eller “World On Fire”. Bäst är det när de visar prov på variation, som med den akustiska gitarren i “Radio” eller de “The Neverending Story”-glittrande syntarna i “Goldrushed”.
För att belönas med ett högre betyg än godkänt måste det finnas åtminstone någon form av egen ambition, ett eget patos. Så länge man lägger högre fokus på att tillverka hitrefränger med hjälp av andras idéer än att göra sitt bästa för att hitta det unika inom sig blir det svårt att sätta ett avtryck i form av det där klassiska albumet alla minns om tio, eller i alla fall två år.
Bästa spår från Goldrushed: “World On Fire”, “Goldrushed”, “D-D-Dance”
Köp “Goldrushed” här: CDON(CD, Vinyl), GINZA(CD, Vinyl)
Matt Healy i The 1975 har på flera sätt bedyrat sin fetisch för 80-talet; stort fan av John Hughes filmer(Pretty In Pink, The Breakfast Club, Fira Med Ferris), angivit Michael Jackson som influens osv. Inte konstigt då att hans band låter som de låter. Någonstans finns dock en dragning mot stadiumindie, tydligast exemplifierat i “Sex”, titelspåret från andra EP:n med samma titel. Största delen ägnar sig bandet åt småelektronisk soulpop i fusion med indiepop, och låter faktiskt ibland som att de råkat befinna sig på soundtracket till Min Fru Är En Utomjording eller valfri B-film från 1988.
“Chocolate” från i våras är enligt mig en av årets absolut bästa låtar, och de själva verkar anse att den svänger lika mycket som svansarna på dig, mig och din mormors hund, eftersom de inkluderar två rätt skapliga kopior av den i form av “Girls” och “Settle Down”. Utkavlat över 16 spår, förvisso inräknat tre interluder, håller inte nivån hela vägen. Frånsett detta har bandet en bättre spännvidd än The Royal Concept, och Healy en större följsamhet i sin röst än Larson. Sedan är det en sak att haka på Phoenix-trenden som väl snart sett sina bästa år, och en helt annan att återuppliva en trend som världen inte visste att den hade saknat.
För att göra jämförelsen total: The 1975 både ser ut och låter som de intressanta, sexiga och spännande nykomlingar de är, medan The Royal Concept låter som ett band som…ja, som uppträder i Sommarkrysset.
Bästa spår från The 1975: “Chocolate”, “I There Somebody Who Can Watch You”, “Girls”
Köp “The 1975” här: CDON(CD, CD Digipack, Vinyl), GINZA(CD, CD Digipack, Vinyl)
De inledde karriären med Robin Guthrie som producent i början av 90-talet, och när de mot mitten av decenniet lämnade shoegazen för rådande Britpoptrender fick de också sina största hits med ”Single Girl” och ”Ladykillers”. Med ”500(Shake Baby Shake)”, en kärleksförklaring – från flickvän till pojkvän – till den lilla Fiat-modellen med samma nummer, fick de till den ultimata kombinationen av 4AD-soundet och Britpop. Lovelife blev bandets sista album. De återhämtade sig aldrig riktigt efter trummisen Chris Aclands självmord i oktober 1996.
Recension skriven på uppdrag av Kulturbloggen.com.
Under de fyra åren som gått sedan 2009 års Middle Cyclone, det hyllade albumet som gick direkt in på Billboardlistans 3:e plats, drabbades Neko Case av en djup depression i kölvattnet av flera nära familjemedlemmars bortgång inom ett par år, bland dem hennes båda föräldrar. Det, i kombination med ärren av en trasig barndom(båda föräldrarna var narkomaner och alkoholister) drog ner henne till botten när hon precis börjat nosa på toppen.
Styrkan hon uppbringade som barn för att orka med vardagen kom till användning även under sjukdomsperioden, då hon tvingade sig själv att arbeta med låtskrivande trots att hon inte klarade av att lyssna på någon annan musik än ragtimejazz(som hon skriver om i albumavslutande ”Ragtime”). På något sätt fungerade den oortodoxa formen av terapi, då The Worse Things Get… är hennes personligaste skiva hittills. Faktum är att hon tömde ur sig så fullständigt att hon inte ens mindes hur låtarna kommit till när det var dags att gå in i studion.
Slutresultatet låter dock inte fullt så deprimerande som man kan tro, men allvaret är ständigt närvarande. U-båtsljuden i ”Where Did I Leave That Fire”(vars text avhandlar depressionen) ville Case ha med eftersom hon tyckte hon levde i en. ”Nearly Midnight, Honolulu” uppfattar jag som ett brev till hennes barndomsjag, bortstött av sin mor. Helt och hållet a cappella påminner den om en annan traumaskildring, Tori Amos ”Me And A Gun”, som skrevs efter att Amos fallit offer för en våldtäktsman.
Men allt är alltså inte bara ett enda runtrullande i skiten. Könsrollstrashande singeln ”Man”, där M. Ward gästar, är klart rockigast, eller The New Pornographersisk om man så vill. Lyriken i “I’m From Nowhere” är bland det vackraste jag hört i år. Upptempo Americanan i ”City Swan” och balladerna ”Night Still Comes” och ”Local Girl” är praktexempel på vilket följsamt band hon omger sig med. Bandets insatser hade trots det inte varit i närheten så värdefulla hade det inte varit för Cases egen sångröst, som jag alltid liknat vid den för evigt saknade Kirsty MacColls. Samma klangfärg, samma förmåga att växla upp och växla ned, samma urkraft. Dessutom fantastiska låtskrivare och rödhåriga bägge två.
Kära Neko, ju värre det blir, desto personligare blir du, och ju mer personlig du blir, desto mer älskar vi dig.
Bästa spår: I’m From Nowhere, City Swan, Man, Night Still Comes
Köp den här: CDON(CD, CD Bonustracks, Vinyl), GINZA(CD, CD Bonustracks, Vinyl)
Lyssna via WiMP
Lyssna via rara.com
Vissa fakta bör man kanske inte uppge om man är mån om sin trovärdighet. Som att man upptäckte en av sina favoritlåtar via en Italo Disco-cover. Men det visste jag inte då, 1983. Och kredden struntar jag i. David Ruffins ruffiga stämma gör sådant lätt att förtränga. Låten kom på singel redan i november 1966, och krattade manegen för albumet som kom året därpå.
Lyssna via rara.com
Lyssna via WiMP
Efter det stora genombrottet med Siamese Dream lade Billy Corgan i högsta växeln och uppföljaren blev ett dubbelalbum där han ville visa hela sin kapacitet på ett bräde. Många, inklusive jag själv, anser att han tog i lite för mycket och Mellon Collie… innehåller således onödiga utfyllnadsspår och pretentionsbevis. Det förhindrade inte att flertalet klasslåtar inkluderades, som ”1979” och ”Bullet With Butterfly Wings”. Ofta kom man dock inte längre än till första CD:ns andra spår, den omsorgsfullt orkestrerade ”Tonight, Tonight”.
En veckas solsemester är till ända, och de senaste två veckorna har det kommit en kavalkad av nya skivsläpp. Hela 50 låtar trängs på The Bucket List Vecka 34! Ändå fick jag motvilligt ta bort några. Framför allt präglas listan av en hel del bra ny soul, återigen några singer/songwriters av rang, lite autentiskt 60-talsspykedeliasound, lite 80-talsretro samt några svenska singlar(både kända och okända namn).
Hela 22 spår har kvinnlig sång, vilket nog kan vara ett rekord i sig, inte för att jag vet varför. Antagligen för att jag lättare sjunger med i manliga stämmors tonläge… Lägg till det bluesrock, punkig hip-hop, lo-fi, afrofolkbeat, isländsk folktronica, girlgroupfreakbeat, disco, alt-country, reggaesoul, latinofunk, rock’n’soul, syntpop, powerfolk m.m., så inser du att det finns mycket spännande att sätta tänderna i. Dessutom en tårdrypande Michael Jackson-hyllning!
Kan vara en av mina bästa låtsamlingar någonsin.
Nästa vecka bevakar jag Popaganda här i Stockholm, så The Bucket List lär återkomma först om två veckor, men det lär väl behövas…
Lyssna på rara.com: The Bucket List 34
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 34
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 34
Lyssna på Spotify: The Complete Bucket List(alla låtar)
The Wild Feathers “American”(från The Wild Feathers, 2013)
Då och då behöver världen ett nytt band som spelar 70-talsrock med raka, bredbenta anthemrefränger.
Quantic & Anita Tijoux feat. Iara Renno “Doo Wop(That Thing)”(singel, 2013)
Engångsföreteelse där brittiske Will Holland(aka Quantic) samarbetar med chilenska musikern Anita Tijoux. Och ja, detta är en latinofunkig cover på Lauryn Hills klassiker.
Adna “Dreamer”(singel, 2013)
Adna Kadic från Göteborg var med i The Bucket List tidigare i år strax innan sommaren med finfina singeln “The Prettiest”. Här kommer nästa.
DIANA “That Feeling”(från Perpetual Surrender, 2013)
Trots namnet ingen solosångerska, utan ett syntpopband från Toronto. Det krävs mod för att våga sig på ett sound som hämtat ur en usel direkt-till-videouthyrningen-film från 1987. Men det krävs inte mycket för att gilla det, särskilt efter invänjningen med singlarna “Born Again” och “Perpetual Surrender” som föregick albumet. 80-talet är på många sätt inne, men inte många låter så här genuina och, i ärlighetens namn, ute.
Cocos Lovers “Walk Among The Ghosts”(från Gold Or Dust, 2013)
När musiker flyttar gränserna genom att testa att slå samman genrer, det är då magi kan skapas. Alla kan ju inte bara göra nya låtar i samma genre hela tiden, hur urvattnat skulle inte det bli till slut? Så kolla nu in bandet som The Independent beskrev som “Kent Coast Folk with an African Twist”.
K. Michelle “Pay My Bills”(från Rebellious Soul, 2013)
Få kvinnliga artister med fula munnar, förutom Missy Elliott, når sådana framgångar som K. Michelle har gjort. Och hon gjorde det med just Elliott på 2009 års “Fakin’ It” där de slängde ut verbala smockor mot män och manchauvinismen. På sitt första riktiga album fortsätter hon provocera, och “Pay My Bills” med sin rent av snuskiga sångtext kan till och med vara lite för magstark för somliga. Själv kan jag tycka det är skönt med storbolagsproducerad R&B utan gulligull.
Clairy Browne & The Bangin’ Rackettes “Baby Caught The Bus”(från Baby Caught The Bus, 2013)
Den som gillade 60-talsgirlgrouppop-som-spottar-och-fräser med Sallie Ford & The Sound Outside från tidigare i år har all anledning att kolla in det här.
Washed Out “Falling Back”(från Paracosm, 2013)
Precis när sommaren började lida mot sitt slut kom Ernest Greene med en ljum sommarvind och meddelade att det gör den inte alls det. OBS! Baklängesgitarrer ingår.
The Holidays ”Voices Drifting”(singel, 2013)
Drömpopen har fått ännu en toppensingel.
Kaah “Matcha Din Look”(från Matcha Din Look, 2013)
Man kan ha sina dubier över om man ska kalla det Princeinfluerat eller Princetribut. Men inte över kvalitén. På något sätt lyckas Peter Alexandersson göra sin glänsande soul intressant med en hyperelegant produktion och bra sväng. Och är det inte en liten samhällskänga han levererar här?
Sam Phillips “You Know I Won’t”(från Push Any Button, 2013)
Nya albumet från T-Bone Burnetts ex som förtjänar mer än att bara kallas T-Bone Burnetts ex.
Dregen “Just Like That”(från kommande albumet Dregen, 2013)
Dregen är Dregen. Med powerackorden i fickorna.
Minks ”Romans”(från Everything’s Fine, 2013)
Lättomtyckt New Wave-pop med syntar i förgrunden.
Booker T. Jones feat. Luke James “All Over The Place”(från Sound The Alarm, 2013)
Alla neo-soul-sångare som gästar legendens soloalbum får honom att låta modern. Eller är det för att han låter så modern som sångarna passar så bra in på albumet? Och påminner förresten inte riffet om Isaac Hayes “Hung Up On My Baby”?
Matt White “Best I Ever Had”(från Shirley, 2013)
Pianobaserad rock’n’soul från Jersey.
Tedeschi Trucks Band ”Made Up Mind”(från Made Up Mind, 2013)
Det bluesrockande öppningsspåret är som en käftsmäll.
Bipolar Sunshine ”Rivers”(från Aesthetics EP, 2013)
En av de intressantaste skivor jag hört i år. Väl avvägd mix av electronica, indie och soul.
The Sufis “She Said To Me”(från Inventions, 2013)
Plockar det bästa från The Beatles Revolver, The Kinks Something Else och The Olivia Tremor Controls Dusk At Cubist Castle. Flöjter och cembalos? Check. 12-strängat och sitar? Check.
The Sudden Death Of Stars “Free And Easy”(från Getting Up, Going Down, 2013)
Rennes, Frankrike. Kanske mest känt som språngbräda för svenska fotbollsspelare som vill vidare till större lag och ligor. Också okänt som hem för 83, 84, 85, 86 och 87. Så kallar sig medlemmarna i den här gruppen nämligen. Flummigt nog för att matcha den psykedeliska rock de spelar, tydligt influerade av The Velvet Underground, Spacemen 3 och Nuggets-boxen. 
Veronica Maggio “Sergels Torg”(från kommande albumet Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig, 2013)
Ser ut att hålla formen.
Justin Currie “I Hate Myself For Loving You”(från Lower Reaches, 2013)
Skottlands bästa sångröst ljuder än. Och sedan Del Amitri tog paus har Justin Currie fortsatt göra soloskivor som är alldeles för underskattade.
Cults ”I Can Hardly Make You Mine”(från kommande albumet Static, 2013)
Flickröstade Madeline Follin och gitarristen Brian med det underbara efternamnet Oblivion är tillbaka med sitt andra album i höst.
Surf City ”I Want You”(från We Knew It Was Not Going To Be Like This, 2013)
Namnet antyder ett hemmahörande i Kalifornien eller längs kuststäderna i South Carolina, men bandet är faktiskt från Nya Zeeland. Och ”I Want You”, med sina slappa ”Wild Thing”-ackord, hör hemma i C86-facket.
Kesna Music “Is It Love?”(singel, 2013)
Oemotståndligt svängig debutsingel från ny retrosoulduo(multiinstrumentalisten Kero One + sångerskan Esna = Kesna) baserad i Los Angeles.
Laura Veirs ”That Alice”(från Warp & Weft, 2013)
Ännu ett högklassigt album av Portlands alt-singer/songwriter.
Jake Bellows ”Running From Your Love”(från New Ocean, 2013)
Neva Dinova hette både Jake Bellows förra band och farmor, och han har spelat med kompisen Conor Oberst. För ett par år sedan lämnade han både hemstaden Omaha och musiken för att flytta till sin flickvän i Los Angeles. Två dagar innan avfärd övertalades han av vännen Ben Brodin att spela in 18 demolåtar. Under ett av Bellows återbesök i Omaha såg sedan Brodin till att boka en studio och där spelades sedan några av demolåtarna plus en del nyskrivet material in. Dessa inspelningar utgör nu hans första soloalbum med en räcka starka blue-eyed-soul-färgade gitarrpoplåtar.
Jaheim “Baby X3″(från kommande albumet Appreciation Day, 2013)
Jag var inte nådig mot hans dravel till sångtext i förra singeln “Age Ain’t A Factor”, men nu verkar det börja repa sig. I alla fall lite grann.
Mélissa Laveaux “Sweet Wood”(från Dying Is A Wild Night, 2013)
Den powerfolk Montrealbon spelar får en helt egen rytmisk soultouch, kanske tack vare hennes haitiska rötter. Ett album som sticker ut(det innehåller även en cover på Weezers “Hash Pipe”).
The Moondoggies “Stop Signs”(från Adiós, I’m A Ghost, 2013)
Alt-country-kvintetten The Moondoggies kommer från Seattle, och kanske är det orsaken till att de spelar en regnigare typ av Laurel Canyon-rock.
Poliça “Chain My Name”(från kommande albumet Shulamith, 2013)
Bon Iver-besläktade Poliça är snart tillbaka med nytt album. Här är andra singeln.
Haim “The Wire”(från kommande albumet Days Are Gone, 2013)
Mer inbjudande pop från L.A.-trion med ett “Heartache Tonight”-beat och en melodi som ligger precis på rätt sida Shania Twain-gränsen. Bara att hoppas att de inte kliver över den inför kommande album.
T. Hardy Morris “Disaster Proof”(från Audition Tapes, 2013)
Någonsin undrat hur Brendan Benson och Doug Martsch skulle låta tillsammans? Nu vet du.
The White Mandingos ”Black-N-White”(från The Ghetto Is Tryna Kill Me, 2013)
Föreningen punk och rap kanske inte är den sexigaste, men hej, kunde världen lära sig älska Beastie Boys och Rage Against The Machine så… Och det saknas inte attitydproblem.
Dave Stewart feat. Martina McBride ”Every Single Night”(från kommande albumet Lucky Numbers, 2013)
Inspelad på en båt i södra Stilla Havet tillsammans med sitt band av Nashvillemusiker som medverkat på hans senaste skivor. Martina McBride gästar på ”Every Single Night”.
Parquet Courts ”You’ve Got Me Wonderin’ Now”(från kommande EP:n Tally All The Things That You Broke, 2013)
Brooklynkvartetten är på gång med en ny EP i oktober och den verkar innehålla mer av den fina lo-fi-rock som serverades på Light Up Gold.
Harleighblu “Play Me”(från kommande albumet Forget Me Not, 2013)
21-åringen från Nottingham växte upp praktiskt taget mitt i sin mammas välsorterade soul- och funkskivsamling, och inför debutalbumet har hon jagat det autentiska soundet av funkiga beats och hjärtlig soul.
Ásgeir “King And Cross”(singel, 2013)
Alltså, vad är det med Island och kombinationen folk vs electronica? Den då 20-årige Ásgeir Trausti släppte förra året sitt debutalbum på isländska där de poetiska texterna till stor del skrivits av hans 72-årige far. Tillsammans med John Grant har han nu spelat in en engelskspråkig version av albumet, och första singeln “King And Cross” släpptes för streaming för en månad sedan men har nu fått sin officiella release.
Tears For Fears “Ready To Start”(singel, 2013)
Många trötta artister spelar in sina favoritlåtar från förr när kreativiteten tagit slut, med mediokra resultat. När Roland Orzabal och Curt Smith spelar in covers väljer de nya artister som Arcade Fire, ofta sådana som visat sin respekt för Tears For Fears. Och de gör “Ready To Start” till komp av Drum’n’Bass med stråkar!
Swim Deep “Make My Sun Shine”(från Where The Heaven Are We, 2013)
Gitarrerna hade inte gjort bort sig på The Cures Wish eller Disintegration.
Siedah Garrett “Keep On Loving You”(singel, 2013)
Garretts personliga hyllning till Michael Jackson, med vilken hon sjöng duett i “I Just Can’t Stop Loving You”.
Tony Mortimer “Rain In England”(från Songs From The Suitcase, 2013)
Ingen, allra minst jag själv, trodde väl att East 17 skulle nämnas här, men sångaren Tony Mortimer har faktiskt gjort ett helt okej singer/songwriter-album. Och “Rain In England” har skrivits av Andy Partridge(XTC), Julian Lennon och Marius De Vries(producent till bl.a. Björks första soloalbum).
Laura Reed “Wake Up”(singel, 2013)
Maken till struttig Motown-soulpop har vi inte hört sedan Amy Winehouses dagar.
Joe McKee “An Unborn Spark”(från Burning Boy, 2013)
Australiensisk melankolisk singer/songwriter från Perth som efter några år i Londons utkanter har återvänt hem och släppt sitt första soloalbum. Jämförs med Nick Drake, Scott Walker och Tim Buckley.
Mazzy Star “California”(från kommande albumet Seasons Of Your Day, 2013)
90-talets stora indiefavoriter är tillbaka.
Jody Watley “Nightlife”(singel, 2013)
80-talets stora R&B-popfavorit är tillbaka.
Johnathan Rice “Nowhere At The Speed Of Light”(från kommande albumet Good Graces, 2013)
Efter några år i duon Jenny & Johnny tillsammans med flickvännen Jenny Lewis(Rilo Kiley) är det dags för första soloalbumet sedan 2007.
Shaggy feat. Ne-Yo “You Girl”(från kommande albumet Sly And Robbie Presents: Shaggy Out Of Many, One Music, 2013)
Reggae möter Neo-soul i en kärleksfull romans.
Pure Bathing Culture “Only Lonely Lovers”(från Moon Tides, 2013)
Mera Portland-baserat, den här gången drömpop. “Only Lonely Lovers” ligger i paritet med de Claudia Gonson-sjungna numren från The Magnetic Fields.
Beat The Heart “Nurse Me(With Your Soul)”(singel, 2013)
Ett av de mest lovande nya indiebanden kommer från Stockholm.
Flux Fin “Cold Shiver”(singel, 2013)
Gulddivisionen i sprittande Yazoo-syntpop kommer från Finland. Sanslöst medryckande!
Lyssna på rara.com: The Bucket List 34
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 34
Blackeberg är känt för tre saker: basket, som skådeplats för skräckfiktion och Sad Day For Puppets. Ingen tvekan om vad jag föredrar allra mest.
Indiebandet har rönt framgångar internationellt, i synnerhet i Japan och Storbritannien, där man haft vett att uppskatta kombinationen grusiga elgitarrer och den ljusa rösten från sångerskan Anna Eklunds stämband. Tidigare har tonvikten legat på en skvalande ljudbild rotad i den brittiska 80- och 90-talsindien, men på nya albumet Come Closer har man polerat upp det hela en smula och övergett shoegazen för mer drömpop samtidigt som melodierna är intakta. Klokt nog har man också framhävt Eklunds sång. Och jag protesterar inte. I mitt tycke kan detta vara det starkaste de någonsin spelat in.
Samtliga låtar har sin egen identitet, främst “Human Heart”, “Senseless”, den simpla men förföriskt vackra “Bye Bye” med sin 60-talsuppbyggnad samt den syntpoppiga “Sugar”. Eklund och bandets förmåga att fungera som en enhet ger albumet den klass det har, och det låter på många sätt som om Belinda Carlisle hade frontat Lush. Den här hösten börjar bra.
Come Closer släpps 28 augusti
Smaka på ordet: Postpunk. Jag associerar nästan alltid de ord som innehåller “post-” till något nedstämt och allvarsamt. Postapokalyps(kanske har mer att göra med själva apokalypsen, men ändå). Posttraumatisk stress. Postrock. Då har vi inte ens nämnt Postgrunge, apropå sådant som gör en nedstämd. Det Franz Ferdinand gör är mer Postpostpunk, och det är kanske förklaringen till varför fjärde albumet Right Thoughts, Right Words, Right Action låter så svängigt och glatt. Minus och minus blir alltid plus, fick jag lära mig i skolans matematik.
Fyrmannabandet från Glasgow är unika i sitt sätt att låta som sig själva, trots en stor dos tydliga referenser i sina låtar. De mest självklara: Orange Juice, The Clash, Joy Division, Talking Heads, XTC. De lite mindre självklara: Depeche Mode, Duran Duran, The Cure. Nämnda namn säger kanske att det här är en retroskiva med en 30-årig ljudbild. Inget kunde vara mer fel. Ingen kan heller säga att referenserna målar över deras förmåga att sticka ut. Ett annat album som jag kommer att tänka på är Dogs Die In Hot Cars Please Describe Yourself från 2004, där XTC-referenserna duggade tätt, men det innehöll så bra musik i egen tappning att det blev helt ovidkommande.
Felet många indieband gör är att man bara matar ut fantasilösa, snarlika nummer utan att hitta knep som särskiljer dem från varandra, och således bakar ihop allt till en enda ogenomtränglig kaka. Franz Ferdinand lyckas lägga in olika små subtila ting som ger liv i låtarna; en udda syntslinga, en varierad basgång, reverb- och ekoeffekter på sången. En mungiga! I “Stand On The Horizon” låter det faktiskt som att Edwyn Collins är med och sjunger, men det kanske är min egen eufori som börjat ta överhand.
Och som det svänger. Bara för att man taggats med arty-farty-stämpel betyder inte det att man inte kan göra musik som får folk att vilja dansa och ha kul. Ett sprittande lyckopiller till skiva, utan att förlora ett uns coolness.
Bästa spår: “Stand On The Horizon”, “Right Action”, “Evil Eye”
Bara ett kort inlägg så här efter hemkomst från solsemester.
Eftersom jag skriver så mycket om ny musik numera, men ändå ibland vill kunna återkomma till låtartiklar om sådant som inte är just nytt för dagen, har jag döpt om min gamla ursprungliga kategori som hette Track of the day. Alla låtar är ju ändå återblickar i backspegeln, så titeln blev logisk: Backtrack of the day!
Från att från början ha varit en låt om dagen i nästan två år har listan hittills i år varit magrare, men ändock något jag vill ska finnas, eftersom jag har några inlägg på gång. Alla låtar från 2013 har fått en egen spellista(varför den nu inte funnits tidigare…):
Lyssna i Spotify: Backtrack of the day 2013
Lyssna i WiMP: Backtrack of the day 2013
Du har väl förresten inte missat alla pärlor i de tidigare årens listor? Vill du läsa vad jag har skrivit om respektive låt, gå då till Sök-funktionen i högerkanten på den här sidan och skriv in antingen artist eller låt så får du träff. Listorna kan du spela genom att klicka på nedanstående länkar(och följ dem gärna för att behålla dem bland dina egna listor):
Lyssna i Spotify: Backtrack of the day 2012
Lyssna i Spotify: Backtrack of the day 2011
Lyssna i WiMP: Backtrack of the day 2012
Lyssna i WiMP: Backtrack of the day 2011
Veckans spellista är en rejäl blandning, med en hel del fin indiepop och rock, Alt-Country, hip-hop och några, på sina egna vis, lite udda singer/songwriters.
Nästa vecka får ni ledigt. Det har nämligen jag, då jag ligger vid en pool och tar det minst sagt lugnt.
Vi ses!
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 32
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 32
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 32
Lyssna på Spotify: The Complete Bucket List(alla låtar)
Robert Dahlqvist “Inte En Dag”(från kommande albumet Solo, 2013)
Han ersatte Dregen i The Hellacopters. Nu ger han ut ett soloalbum. “Inte En Dag” hintar om Pugh-vibbar. Björn Olsson har producerat. Stefan Sundström har hejat på.
Moderat “Damage Done”(från II, 2013)
När två tyska electronicaprojekt(Modeselektor och Apparat) slår sig ihop till ett blir det dubbelt så bra.
John Cale “All Summer Long”(singel, 2013)
En spillra från förra årets Shifty Adventures In Nookie Wood, men väl värd att ge ut. Tycker John. Tycker vi.
Cornell Campbell Meets Soothsayers “With You My Heart Belongs”(från Nothing Can Stop Us, 2013)
67 år ung bjuder veteranen från Kingston fortfarande på lovers rock kombinerat med soul, rock och funk i händerna på afrobeatbandet Soothsayers från London.
Grim Tower “Hang Me In Heaven”(från Anarchic Breezes, 2013)
Har nog inte hört den här varianten av akustisk grunge sedan Jane’s Addiction släppte “Jane Says”…
Jane’s Addiction “Another Soulmate”(singel, 2013)
…och när man talar om trollen står de i farstun med en ny singel i handen. Med Madchestervers och grungerefräng. Hmm…
Raffertie “Rain”(från Sleep Of Reason, 2013)
Debuten från Ben Stefanski visar sig vara atmosfärisk, elektronisk soul av James Blake-klass.
MGMT “Your Life Is A Lie”(från MGMT, 2013)
Nya singeln från The Flaming Lips småbrorsor.
Nicklas Karlsson & Gamla Stans Orkester “Stockholm”(från 15 Syskon, 2013)
Albumtiteln syftar på släktrötterna uppe i Vilhelmina, Gamla Stans Orkester syftar på studion i Ljusdal där det är inspelat. Men han är från Stockholms norra förorter, och “Stockholm” är en arbetarklassvariant av “Sakta Vi Gå Genom Stan” anno 2013.
Step Rockets “If You Tried”(singel, 2013)
Mer laidback än vilken pooldag som helst. Små men många ekoeffekter på både keyboards och gitarrer ger varma känslor.
Dawn Richard “Meteors”(från kommande albumet BlackHeart, 2013)
Goldenheart är ett av årets absolut bästa R&B-album hittills i år. Ska hon bräcka det med att leverera ett till, ännu bättre, i höst? Mycket tyder på det när man hör “Meteors”, singeln från andra delen i en albumtrilogi som avslutas nästa år med Redemtionheart.
The Civil Wars “Same Old Same Old”(från The Civil Wars, 2013)
Med tanke på den tillfälliga(?) splittringen mellan John Paul White och Joy Williams är detta en nästan kuslig profetia.
Eric Strickland & The B-Sides “Heartache Hall Of Shame”(från I’m Bad For You, 2013)
Årets Honky-Tonk hittills?
Vince Gill & Paul Franklin “Nobody’s Fool But Yours(från Bakersfield, 2013)
Årets Tonky-Honk hittills?
Basement Jaxx “What A Difference Your Love Makes”(singel, 2013)
Vem glömmer housiga nu-disco-singlar som “Red Alert” och “Where’s Your Head At”?
Jesse And Forever “Bubbles”(från Jesse And Forever, 20013)
Egensinnig kombination av David Bowie och saxofonpop, ledd av starke mannen Jesse Scheinin.
Mayday! “HighRide”(från Believers, 2013)
Rappig rock? Rockig rap. Och det svänger.
Kevin Tihista “On My Way”(från Modern Standard, 2013)
En udda singer/songwriter-favorit är tillbaka med nytt album.
Martin Simpson “Jackie And Murphy”(från Vagrant Stanzas, 2013)
Brittisk folklegend, numera med matchande antal rynkor mot strängarna på sin lyra.
Tech N9ne feat. Kendrick Lamar, MAYDAY! & Kendall Morgan “Fragile”(från Something Else, 2013)
Fina gästspel på den här låten. Albumet innehåller även en skruvad sampling av The Doors.
St. Lucia “Elevate”(singel, 2013)
Drömpop med något svenskt, radiovänligt sent 80-tal över sig. Hur det nu kan komma från en New York-bo född i Sydafrika.
Saint Rich “Officer”(från kommande albumet Beyond The Drone, 2013)
70-talsrock inspelad i skogarna uppe i norra New Jersey. Nästan så att det hörs.
Kings Of Leon “Wait For Me”(från kommande albumet Mechanical Bull, 2013)
Singel nr 2 är ute. Man har skruvat ner tempot från “Supersoaker” och lagt i Def Leppard-växeln med lite Hysteria-gitarrer.
The Kickdrums “Fake Guns”(från Still Logic EP, 2013)
Dansrock har inte framstått så här logisk på länge.
-500x500.jpg)
The Impressions “Rhythm!”(singel, 2013)
Daptone Records har nischat sig som ett hem för retrosoulen, så varför inte löpa linan fullt ut och ge ut nytt från en av de mest legendariska grupperna, må så vara utan Curtis Mayfield. Men han är med ändå, eftersom han skrev “Rhythm!”, en hit för Major Lance i mitten av 60-talet. Nu nyinspelad av The Impressions, men i vintageförpackning.
JAWS “Gold”(singel, 2013)
Svårt att inte gå igång på nya indiepopsingeln från Birmingham-kvartetten som i våras släppte fina EP:n Milkshake.
Be Like Pablo “The Post-It Song”(från The New Adventures, 2013)
Bara deras beskrivning av hur dom låter fyller ens hjärta av kärlek: “Think The Beach Boys with Scottish accents, noisy guitars and Cars-style synths.
Islands “Becoming The Gunship”(från kommande albumet Ski Mask, 2013)
Förra singeln “Wave Form” fick en att se fram emot ett album. “Becoming The Gunship” får en att trängta.
Douyé “So Much Love”(från kommande albumet So Much Love, 2013)
Nigeriafödda L.A.-sångerskan Douyé sjunger jazzig soul, och på kommande albumet hyllar hon en av sina förebilder, Fela Kuti, vars basist medverkar på det afrobeat-drivna titelspåret.
TV On The Radio “Mercy”(singel, 2013)
När man tänker på ordet indie förenat med 2000-tal är det TV On The Radio som först dyker upp i huvudet.
Placebo “Loud Like Love”(från kommande albumet Loud Like Love, 2013)
När man tänker på ordet indie förenat med 1990-tal är kanske inte Placebo det första som dyker upp i huvudet, men någonstans på topp 10 kanske? Och vilken återkomst!
Birdy “Wings”(från kommande albumet Fire Within, 2013)
Den 17-åriga sångfågeln från södra England börjar breda ut sina vingar ordentligt.
JBM “Moonwatcher”(från Stray Ashes, 2013)
Tror knappt jag läst en rad om Jesse Merchants fjolårsalbum som inte nämnt Justin Vernons tillbakadragning till en ödslig stuga när han spelade in For Emma, Forever Ago. Kanadensaren Merchant gjorde nämligen samma sak, fast i Catskill Mountains(som omslaget avslöjar), och med hjälp av bl.a. John Grant och Midlakes MacKenzie Smith skapade han ett rasande bra indiefolkalbum. Nu har det gudskelov fått europeisk release så fler kan upptäcka det(inkl undertecknad).
Willis Earl Beal “Too Dry To Cry”(från kommande albumet Nobody Knows, 2013)
Bluesig lo-fi-folk från Chicago.
Missing Monuments “Another Girl”(från Missing Monuments, 2013)
Måste bara slå ett slag för Louisianabandet Missing Monuments. Bandledaren King Louie Bankston må se ut som en redneck från sydstaterna eller en MC-knutte eller både och, men han vet hur explosiv punkpowerpop ska framföras.
Reckless Kelly “The Last Goodbye”(från kommande albumet Long Night Moon, 2013)
Om ni inte tycker det räcker med country efter Honky Tonk-låtarna längre upp i listan kan vi lägga till lite efterlängtad Alt-Country.
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 32
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 32
songsforwhoever.com 