Efter ett välbehövligt uppehåll förra veckan(för både er och mig) är listan nu tillbaka, på en lördag denna gång eftersom veckan har varit minst sagt körig. Men lite fräsch musik måste vi ha, så här har ni!
Attic Lights “Don’t You”(från Super De Luxe, 2013)
Skotsk pop av super de luxe-klass, producerad av Teenage Fanclubs trummis Francis MacDonald, vilket ger en fingervisning. Den som lyssnat på The Pearlfishers och Aberfeldy har också väldigt mycket att hämta här. Superduperpop! Hör bara i andra versen hur Kev Sherry sjunger textraden “She is the one who is driving me lay-hay-hazy…” så fattar du.
The National “Don’t Swallow The Cap”(från Trouble Will Find Me, 2013)
Häromdagen besökte bandet David Letterman och framförde den här. Framgångssagan efter många års slit är och förblir monumental.
Adult. “Tonight, We Fall”(från The Way Things Fall, 2013)
Förstår inte varför folk ska envisas med The Knife. Adult. är fasen så mycket bättre.
Candace Bellamy “Sweet Sweet Soul”(från In My Lane, 2013)
Svårt att inte falla för Bellamys Aretha Franklin-inspirerade soul, särskilt i den nostalgiska “Sweet Sweet Soul” som tillbakablickar mot hennes egen barndom och soulmusikens traditioner. Hon är dessutom läkare på heltid, inte sångerska. Starka traditioner, som sagt.
Sam Amidon “Short Life”(från Bright Sunny South, 2013)
Gift med Beth Orton, influerad av Nick Drake.
Kisses “The Hardest Part”(från Kids In L.A., 2013)
Som Kisses-singeln “Funny Heartbeat” gjorde att jag suktade efter något nytt från Cut Copy. Nu orkar jag vänta lite till när deras album kommit.
Classixx “Holding On”(singel, 2013)
När Daft Punk börjat göra retro-disco måste någon hålla i nu-disco-facklan.
Vampire Weekend “Ya Hey”(från Modern Vampires Of The City, 2013)
Bästa låten från deras superstarka tredje album. “Ett typexempel på hur Vampire Weekend inte drar sig för att ta sig an stora ämnen som religiös fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avväpnande smurfsång” skrev jag i min recension för ett par veckor sedan.
Camera Obscura “Do It Again”(från kommande albumet Desire Lines, 2013)
Nya albumet är fantastiskt, varenda låt.
Alex Bleeker & The Freaks “Step Right Up(Pour Yourself Some Wine)”(från How Far Away, 2013)
Real Estate fortsätter att leverera spin-off-band med klass. Först Ducktails, nu Alex Bleeker & The Freaks.
Stooshe “Black Heart”(från London With The Lights On, 2013)
Tjejerna i Londontrion Stooshe blandar retrosoul med hip-hop och en egen variant av R&B. “Black Heart” kom ut redan förra sommaren, men den håller även ett år senare när debutalbumet kommit.
Paper Aeroplanes “Palm Of Your Hand”(från Little Letters, 2013)
Walesiska Paper Aeroplanes är ett av de mest lovande folkpopbanden just nu.
Kite “Dance Again”(från V, 2013)
Svenska syntpopduon Kite består av Christian Berg och Nicklas Stenemo(från Melody Club). “Dance Again” är ett stycke keltisk syntfolkvisa med överväldigande bas och trummor.
Glasvegas “I’d Rather Be Dead(Than Be With You)”(från kommande albumet Later…When The TV Turns To Static, 2013)
James Allans röst river fortfarande upp känslostormar hos de hjärtekrossade.
The Cat Empire “Still Young”(från Steal The Light, 2013)
När man lyssnar på Melbournebandet The Cat Empire kan det vara svårt att veta vad tusan man hör. Är det Ska? New Wave? Latinopop? Indie? Soul? Rock? En sak är klar: det är inte tråkigt i alla fall.
The Pastels “Kicking Leaves”(från Slow Summits, 2013)
Bästa låten från nya albumet, det första på 16 år. Läs min recension här.
Kid Cudi “Cold Blooded”(från Indicud, 2013)
På ett album som gästas av alla från Father John Misty via Michael Bolton till RZA och A$AP Rocky är det den P-funkiga “Cold Blooded” som lyser starkast.
Crystal Fighters “L.A. Calling”(från Cave Rave, 2013)
Baskien är mest förknippat med militanta motståndsrörelser, men här ska du få något därifrån som du inte kan motstå: briljant indiepop.
X Ambassadors “Love Songs Drug Songs”(från Love Songs Drug Songs, 2013)
Brooklyns alt-rock-ambassadörer blandar en radda med stilar, allt stabilt ståendes på starka rytmer.
Say Hi “Love Love Love”(från Free Samples[Music From The Film], 2013)
Seattlemusikern Eric Elbogen har, förutom att han är basist i Telekinesis, även sitt egna projekt Say Hi. Han har nu gjort filmmusiken till Free Samples där bl.a. Jesse Eisenberg och Tippi Hedren medverkar, varifrån den sprittande kärleksglada “Love Love Love” är hämtad.
Ski Lodge “Just To Be Like You”(singel, 2013)
Ännu ett stycke bra musik från Brooklyn, och i runda slängar 2 av 3 texter om “Just To Be Like You” innehåller ordet “jangle”. Eftersom jag tycker det låter som The Smiths inspelade i Malmös Tambourine Studios passar det extra bra att sångaren Andrew heter Marr i efternamn.
3rd Eye Girl feat. Prince “Fixurlifeup”(singel, 2013)
Hur bredbent får en människa stå egentligen? Det är nog lika bra att inte förvänta sig något annat än en rockplatta härnäst från lillkillen från Minneapolis. Ryktet säger att titeln blir Plectrum Electrum, men det är inte bekräftat, ej heller något releasedatum.
Apostle Of Hustle X Zeus “Bizarre Love Triangle”(från Arts & Crafts: X, 2013)
Kanadensiska skivbolaget Arts & Crafts är kraftigt centrerat kring Broken Social Scene och alla dess medlemmars olika konstellationer. För att fira bolagets 10-åriga existens samlades deras artister för samarbeten på en samlingsskiva. Apostle Of Hustle tog sig tillsammans med Zeus an New Orders “Bizarre Love Triangle” och gjorde en intressant version.
Bomb The Bass ”Wandering Star”(singel, 2013)
Tim Simenon var en av pionjärerna bakom sena åttiotalets samplingbaserade brittiska åttiotalsmusik, nu tillbaka med en trip-hop-singel stadigt ståendes på DJ Shadow-beats.
Ryktet om att acidjazzen är död är inte överdrivet på något vis. Den är död. Till och med skaparna var med och sänkte kistan. Men The Brand New Heavies själva lever i allra högsta grad.
Uppriktigt sagt hade jag avpolletterat London-funkarna för länge sedan, någonstans i höjd med 1997 års Shelter, som förvisso var en hållbar platta utan att glänsa, men saknade lite glöd. Dom själva övergav acidjazzen mer och mer till förmån för klubbig R&B, soul och funk, vilket inte var ett felsteg, bara det att andra kom och gjorde det lika bra eller bättre. Här hemma hade Killinggänget fräckheten att våldta ”Dream Come True”, deras första stora hit, i vinjetten till Nilecity 105,6, så möjligen inverkade det negativt på åtminstone undertecknad ur uttjatandesynpunkt.
Nu är dom i alla fall här igen, med andra albumet sedan N’Dea Davenports återkomst inför Get Used To It 2006, och hon är kvar som leadsångerska tillsammans med brittiska nykomlingen Dawn Joseph, kompletterade av Jan Kincaid. Döm om min förvåning när jag lyssnar igenom Forward och hör…ett discoalbum! Jodå, här finns också kvar lite inslag av jazziga ackordbyten och funkiga rytmsektioner, men även en radda med dängor som skapta för dansgolvet: ”Sunlight”, ”So You Remember” och ”On The One” är en riktig boogietrio som sätter prägeln för hela skivan. Nile Rodgers bör sträcka på sig lite, likaså de The Jacksons-bröder som är kvar i livet, se dom står nämligen för en stor del av fundamenten i Forward. ”…ya never gonna…”-körerna i ”On The One” är förresten rena – medvetetna eller omedvetna – hyllningen till En Vogues ”My Lovin’(You’re Never Gonna Get it)”.
Frågan jag ändå måste ställa är varför man envisas med att ta med flertalet instrumentala låtar när man besitter sådana sångröster? Forward blir således för lång och man hade med fördel kunnat undvara exempelvis ”Forward” och ”Turn The Music Up”, hur mycket blåset än associerar till The Phenix Horns. Och vad var syftet med det blyfotade dancehallförsöket ”Spice Of Life”?
Jag kan inte sluta tänka på vilken fullträff det här albumet hade kunnat vara med färre låtar och exklusive instrumentaler, och hur alla skribenter som masshyllat Random Access Memories hade refererat till Daft Punk som upphovsmän till det blott näst bästa dansalbumet år 2013. Orden ”…feels like I’m in heaven, yeah…” över ett Daft Punk(!)-beat är likafullt bland det mest meningsfulla som sjungits på skiva i år.
Bästa spår: “Heaven”, “So You Remember”, “Sunlight”
Spotify: The National Trouble Will Find Me
Vi visste att High Violet skulle bli svår att följa upp. Det visste säkert dom också. Det blir lätt att man tar lång tid på sig när man ska göra nästa album, en följd av alla åtaganden som följer med en framgång(High Violet-turnén varade i 22 månader). Men varför klaga? Man kan bara jobba på tills man känner sig nöjd, sedan om det tar 1, 3 eller 5 år är upp till var och en. Bekräftelsen de fick med förra albumets segertåg gav dem förmånen att tackla uppföljaren lite som de ville utan något att bevisa, och låtarna har växt fram under avslappnade former hos gitarristen Aaron Dessner, vilket avspeglar sig på resultatet.
Matt Berninger har senaste tiden varit flitig gäst i alla de stora amerikanska pratshowerna: Letterman, Fallon osv. Indie är inte längre något marginaliserat för de frälsta få – det har det i och för sig inte varit på länge – ändå känns det fel att betrakta The National som mainstream-indie, för lite mer kredd än så ska vi ge dem.
Gradvis har Brooklynbandet tagit en allt tydligare linje mot kamouflerade inslag av folkrock och skalat av en del av de grandiosa, episka låtarna till förmån för mer lågmälda. På Trouble Will Find Me fortsätter man, gärna med en del udda taktbyten och psalmliknande hymner. Bultande pukor är inte ett minne blott, men inte lika framträdande.
Trots den invaggande monotonin i Berningers röst förmedlar han omsorgsfullt varje textrad som om det i realiteten gällde hans inre känsloliv, exempelvis paranoian i ”Demons”, saknaden i ”I Need My Girl” eller alienationen i ”Fireproof”. Det händer saker i hans sång, en svårbeskrivlig dramaturgi.
Trouble Will Find Me är en mer än värdig uppföljare till High Violet – somliga kanske med tiden rent av kommer att betrakta High Violet i skuggan av den – men ska man nödvändigtvis jämföra saknar jag vissa av de omedelbara melodierna som föregångaren innehöll, trots den kanske starkare emotionella upplevelsen här.
Bästa spår: ”This Is The Last time”, “Fireproof”, “Hard To Find”, “Demons”
Spotify: Ruthann Friedman “Windy”
Som flera av er vet är jag ju ganska insnöad i att lyssna igenom ny musik hela tiden, men nu var det länge sedan jag körde en Track Of The Day och ibland måste man ta ett steg bakåt. Idag närmare bestämt till sena 60-talets folkrock och relativt okända Ruthann Friedman. The Association gjorde en sunshineversion av den här, men originalet är betydligt bättre. Ja, jävlar.
På uppdrag av Kulturbloggen besökte jag Cirkus och fick se en veteran från Louisiana visa var skåpet ska stå.
När Lucinda Williams i en intervju 1996 fick frågan om vad hon är mest rädd för svarade hon “att dö och att flyga”. Jag vet inte vilket som utlöste den panikångestattack som drabbade henne på KB:s scen i Malmö i torsdags, men sannolikt kom hon inte plötsligt att bekymra sig över flygresan hem. En sådan attack är i vanliga fall inget man bara skakar av sig, och jag kan bara föreställa mig stressen inombords när det sker inför öppen ridå.
På Cirkus denna ösregniga söndag märks inget av detta när Williams lotsas ut ur mörkret och allena börjar sjunga “Lake Charles”. Redan i andra låten, “Side Of The Road” från 1988 års självbetitlade album, lyfter konserten flera snäpp till en nivå som därefter har få svackor. Med sig har hon basisten David Sutton samt troföljaren och gitarristen Doug Pettibone som båda tillhört hennes band i många år. På turnéaffischen står det An intimate evening with Lucinda Williams, och just sättningen utan trummor får hennes egna attribut att skina än starkare: den raspiga, släpiga rösten, sydstatsdialekten, vibratot. Och framför allt: det tidlösa låtskrivandet.
Tematiskt är det mest sexuella undertoner, Sydstaterna, landsvägar, religion och livsmörker i allmänhet. Tre av kvällens nummer skrevs till avlidna vänner, bara en sån sak. I nyskrivna “Something Wicked This Way Comes” och Skip James-covern “Hard Time Killing Floor Blues” demonstrerar Williams sina färdigheter i att sjunga blues, men på det hela taget är det mest melankolisk countryrock som gäller, vilket är till hennes fördel eftersom det är där hon låter allra bäst. “Blue” är precis lika vacker som jag hoppats, “Fruits Of My Labor” likaså. När hon sjunger om en trånande roadtrip i “Jackson” tittar jag upp mot den ensamma spotlighten mitt i taket ovanför publiken som skiner ner likt månen en stjärnklar natt över en öde landsväg. Just där och då är pedal steel det viktigaste instrumentet i hela världen.
“Blessed”, det fina titelspåret från senaste albumet, är ett av tre extranummer. Välsignade är både Lucinda Williams och vi frälsta i publiken med en så begåvad gitarrist som nämnde Pettibone, som utan att försöka överglänsa låtarna plockar fram deras själva – ursäkta ordleken – essens, något som kräver både ödmjukhet och talang utöver det vanliga. Välsignad är också den här söndagkvällen med en konsert innehållande en rad hallelujah moments. Amen.
Setlista:
1. Lake Charles(solo)
2. Side of the Road(Doug Pettibone ansluter på gitarr)
3. Jackson(David Sutton ansluter på bas)
4. Car Wheels on a Gravel Road
5. Pineola
6. Crescent City
7. Bus to Baton Rouge
8. Blue
9. I Look At the World
10. Fruits of My Labor
11. Copenhagen
12. Drunken Angel
13. Something Wicked This Way Comes
14. Hard Time Killing Floor Blues(Skip James cover)
15. Essence
16. Honey Bee
17. Joy
Extranummer:
18. River Man(Nick Drake cover)
19. Blessed
20. Get Right With God
Den här recensionen kommer inledningsvis att framstå som en reseskildring, men lugn, det kommer en poäng.
2006 under en weekendresa till Glasgow hade jag och en vän två uppdrag medan våra respektive slet med sin shopping: det ena var att hitta någon bar som sände OS-finalen i ishockey, det andra var att hitta Monorail, skivaffären The Pastels sångare Stephen Pastel(eller McRobbie som han heter på riktigt) startade 2002 i besvikelsen över att de andra inte saluförde hans egna skivor. I en tid före smartphones blev det en odyssé kors och tvärs över hela centrala Glasgow. Vi frågade varenda popsnöre med upprullade svarta jeans, svarta glasögonbågar och slänglugg. En som jag kan svära på var Alex Kapranos skakade bara på huvudet och hastade vidare med en Dostojevskij-roman under armen. Jag skaffade till och med lånekort på biblioteket för att kunna googla fram adressen och en karta. Det hela utvecklades till rena Pepes Bodega-jakten.
Till slut nådde vi fram till McRobbies mytomspunna Monorail, undanskymd på ett litet torg en bit från huvudstråken. Det borde jag ha förstått. Vi fann förresten också en sportbar som sände hockeyn, om än utan ljud på en mini-TV vid vårt bord.
Första albumet på 16 långa år är inte skottarnas största stund, men ett värdigt supplement till deras backkatalog, som fluktuerat från The Velvet Underground-inspirerad C86-indie till dansrock med Madchester-komplex. Bandet på Slow Summits inkluderar förutom sångarna McRobbie och Katrina Mitchell även hennes syster Allison, Tom Crossley, John Hogarty samt Gerard Love som delar sin arbetstid mellan Teenage Fanclub, The Pastels och hans egna Lightships. På gästlistan återfinns Norman Blake, Eugene Kelly och To Rococo Rot.
När låtarna håller en jämn nivå är det detaljerna som utmärker sig: stråkarrangemangen i “Kicking Leaves”, orgeln i “Wrong Light” eller flöjten i “Secret Music”. Hur McRobbie i “Night Time Made Us” och “Summer Rain” sjunger som Edwyn Collins. Singeln “Check My Heart” knyter på ett bra sätt an till treackordsrefrängen i “I’m Alright With You” på debuten Up For A Bit With The Pastels från 1987.
Så till min poäng: om man har för avsikt att finna något man verkligen är nyfiken på, ska man inte avstå från det även om det ter sig enklare att låta bli. Om man väl har hört talas om ett band som heter The Pastels, ska man inte avstå från att leta upp det om det så räcker med ett knapptryck för att höra andra, “större” artisters största hits för femtielfte gången i en reklamradiokanal.
Har du inte tidigare ansträngt dig tillräckligt för att nå fram till det fantastiska lilla bandet från Glasgow bör du således göra det. Väl där väntar upprymmelsen över älskvärd indiepop av ädlaste valör. Ungefär i paritet med den eufori ett OS-guld i ishockey utsöndrar. Eller något så enkelt som ett Meat Puppets-album som stått och väntat på dig i den där mytomspunna skivaffären du letat efter en hel dag.
Bästa spår: “Kicking Leaves”, “Summer Rain”, “Wrong Light”
Spotify: The Sounds “Shake Shake Shake”
I kölvattnet av The Sounds nyvunna popularitet efter Maja Ivarssons deltagande i Så Mycket Bättre är nu ett nyinspelat album på gång, och i lördags bjöd bandet på världspremiär av första singeln ”Shake Shake Shake” i TV4:s Nyhetsmorgon.
När det gäller låtar med trippelupprepad titel brukar jag vara på min vakt. Ofta är det en varningssignal om att en idétorka börjat smyga sig in. Självklart inte utan undantag, vilket är anledningen till att jag alltid går in med öppna ögon.
The Sounds är inte ett band av vilket man förväntar sig lägga pannan i djupa veck, förundrad över en plötslig vändning i deras sound(OBS! Ej medveten ordlek). Man ångar på med sin energifyllda och attitydstinna Blondie-rock, med galjonsfiguren Ivarsson längst fram, och skall så göra. Just därför blir kvaliteten på låtar desto viktigare för varje album, hur förförd man än blir av hennes karisma.
”Shake Shake Shake” är inte dålig, bara…lite tråkig. Beklagar, men så är det.
Vet inte hur många gånger man sagt det. Men man skulle ha varit där.
När Robert Smith fyllde 54 år den 21 april hade The Cure en spelning i Mexico City som skulle bli något utöver det vanliga. Enligt Slicing Up Eyeballs fläskade de på med 50 låtar i en spelning som varade över 4 timmar, inklusive fyra extranummer varav det sista var 12 låtar långt. Då hade ändå ett jordskalv som mätte 5.9 på Richterskalan inträffat strax före!
Så här såg hela låtlistan ut, och för att inte behöva plågas mer än nödvändigt satte jag ihop alla studioversionerna av låtarna i en Spotify-lista. Det blev som en fiktiv samlingsbox över deras karriär, sånär som några saknade favoriter, men i alla fall.
Huvudset:1. “Open” 2. “High” 3. “The End of the World” 4. “Lovesong” 5. “Push” 6. “In Between Days” 7. “Just Like Heaven” 8. “From the Edge of the Deep Green Sea” 9. “Prayers for Rain” 10. “Pictures of You” 11. “Lullaby” 12. “Sleep When I’m Dead” 13. “Play for Today” 14. “A Forest” 15. “Bananafishbones” 16. “The Walk” 17. “Mint Car” 18. “Friday I’m in Love” 19. “Doing the Unstuck” 20. “Trust” 21. “Want” 22. “The Hungry Ghost” 23. “Wrong Number” 24. “One Hundred Years” 25. “End”
Extranummer 1: 26. “The Kiss” 27. “If Only Tonight We Could Sleep” 28. “Fight”
Extranummer 2: 29. “Plainsong” 30. “The Same Deep Water as You” 31. “Disintegration”
Extranummer 3: 32. “Shake Dog Shake” 33. “Cold” 34. “A Strange Day” 35. “The Hanging Garden” 36. “Fascination Street” 37. “Charlotte Sometimes” 38. “Primary”
Extranummer 4: 39. “Dressing Up” 40. “The Lovecats” 41. “The Caterpillar” 42. “Close to Me” 43. “Hot Hot Hot!!!” 44. “Let’s Go to Bed” 45. “Why Can’t I Be You?” 46. “Three Imaginary Boys” (Robert Smith solo) 47. “Fire in Cairo” (Robert Smith solo) 48. “Boys Don’t Cry” 49. “10:15 Saturday Night” 50. “Killing an Arab”
Theophilus London feat. Menahan Street Band “Rio”(singel, 2013)
Trinidadfödde Brooklynbon Theophilus London verkar inom multipla genrer, primärt Hip-Hop och Soul. Senaste singeln “Rio” är inspelad tillsammans med Menahan Street Band, också Brooklynbaserade och medlemmar av Daptone-familjen. Bandet delar musiker med The Budos Band och jobbar även som Charles Bradleys kompband.
The Bevis Frond “This One”(från White Numbers, 2013)
Paisley Underground-revival i antågande?
The D.O.T. ”Wherever You May Be”(från Diary, 2013)
Projektet som efterträdde Mike Skinners The Streets är mindre hårdnackat och mer poppackat.
Mark Lanegan & Duke Garwood “Cold Molly”(från Black Pudding, 2013)
Mördarballadens ärkehertig fortsätter att samarbeta med andra. Denna gång med multiinstrumentalisten Duke Garwood som turnerat med Lanegan i The Gutter Twins.
The Computers “Mr. Saturday Night”(från Love Triangles Hate Squares, 2013)
Den pubrock som görs idag görs fortfarande av dom som gjorde den förr, och frågan är vad som händer när dom börjar pensionera sig. Men det finns några som fyller på underifrån, som Exeters The Computers som spelar punkrock med soul, matchande kostymer och allt. Som ett heligt förbund mellan Graham Parker och Rocket From The Crypt.
The Cribs ”Leather Jacket Love Song”(från Payola, 2013)
Lika obegripligt som att jag missat denna rockpärla från början av året, lika obegripligt är det att den inte gavs ut 2010 när den spelades in med Johnny Marr på gitarr och Edwyn Collins i producentstolen. Först nu, på singelsamlingen Payola dyker den upp.
Seasick Steve ”Self Sufficient Man”(från Hubcap Music, 2013)
“Egen” brukar vara ett epitet som används om skäggmurveln från Kalifornien. Och 71-åringen har fortfarande bluesen, som i självbiografiska(?) ”Self Sufficient Man”.
Har Mar Superstar ”Prisoner”(från Bye Bye 17, 2013)
På omslaget till Bye Bye 17 syns en Danny DeVito-liknande snubbe med kulmage och lite mer oansat skägg. Hans namn är Sean Tillmann. Mannen som gjort en av de bästa retrosoul-skivorna 2013. Nej, jag lovar. Och detta är som ledmotivet ur en blaxploitationfilm.
Fantasia “Ain’t All Bad”(från Side Effects Of You, 2013)
Vinnaren av American Idol 2004 har på sitt fjärde album gjort energisk R&B med kamouflerad “Jammin'”-takt. Inte för att Idol är ett program som brukar ge mig några nya favoriter, men som sagt, ain’t all bad.
Dale Earnhardt Jr. Jr. “If You Didn’t See Me(Then You Weren’t On The Dancefloor)”(singel, 2013)
Detroitduon vars artistnamn är en hyllning till racerföraren med(nästan) samma namn är tillbaka med en hyllning till dansgolvet som studsar fint efter lo-fi-inledningen.
George Strait “Give It All We Got Tonight”(från Love Is Everything, 2013)
28:nde albumet, 100 kg kärlek.
Letherette “I Always Wanted You Back”(från Letherette, 2013)
Inte årets album, men jag gillar groovet och klipp-och-klistra-pusslet av uppspeedade Jackson 5-körer. Wolverhampton-duons debutalbum som kom för en månad sedan var en perfekt uppvärming inför Daft Punks kommande…
Daft Punk “Fragments Of Time”(från Random Access Memories, 2013)
…som nu har kommit. Hur soft får det egentligen vara? Svar: precis hur soft som helst. Och för själve djävulen: du måste lyssna på den här skivan! Dansa! Njut! Skratta!
John Murry “Southern Sky”(från The Graceless Age, 2013)
Den suddiga, för att inte säga murriga, Americanans nye härförare. Hyllas för sitt andra album, sprunget ur missbruk.
Changing Faces “Hate Love”(singel, 2013)
90-talsduon är tillbaka med en R&B-ballad med fallande ackord á la Isaac Hayes.
Brass Bed “I’ll Be There With Bells On”(från The Secret Will Keep You, 2013)
Snärtig pop med vassa gitarrer, kryddad med barpiano mot slutet. Louisiana-kvartetten har Elephant 6-kollektivet med bl.a. The Olivia Tremor Control, Neutral Milk Hotel och The Apples In Stereo som förebilder.
Little Daylight “Overdose”(singel, 2013)
Kanske överdoserar jag med syntpop, men det görs så mycket bra, ju.
Pretty & Nice “New Czar”(från Golden Rules For Golden People, 2013)
Så mycket The New Pornographers att jag måste googla och kolla. Men nej, den här trion kommer från Boston på motsatt kust, ej från Vancouver.
Holy Ghost! “Dumb Disco Ideas”(singel, 2013)
2011 års bästa syntdisco gjordes av den LCD Soundsystem-skolade New York-duon Holy Ghost!, och nu har en ny singel släppts.
Talib Kweli feat. Miguel “Come Here”(från Prisoner Of Conscious, 2013)
Årets ljuvligaste möte mellan rap och soul.
Jake Bugg “Man On The Moon”(från Space Ducks, 2013)
Fina gästartister på Daniel Johnstons soundtrack till serieroman Space Ducks.
Purson “Leaning On A Bear”(från Leaning On A Bear, 2013)
Finfin psykedelisk rock insvept i murrigt 70-talssound. Tänk Deep Purple och tidiga Heart.
French Films “All The Time You Got”(från White Orchid, 2013)
Mera shoegaze. Keep it coming, bara.
AM & Shawn Lee “All The Love”(från La Musique Numérique, 2013)
Slå inte huvudet i discokulan när du svävar av lycka över dansgolvet.
Jaws “Donut”(från Milkshake, 2013)
80-talets indiesound är verkligen inne i år också. Fast egentligen kom “Donut” 2012 som en B-sida innan den i år hamnat på EP:n och singelsamlingen Milkshake.
Wolf People “Answer”(från Fain, 2013)
Borde älskas enbart för det faktum att dom kommer från Bedford, men även för att dom lirar bluesig psych-folk med stil.
The Phoenix Foundation “Modern Rock”(från Fandango, 2013)
Jag har tidigare tipsat om singeln “The Captain”. Nu är nyazeeländarnas femte album(delvis inspelat i Neil Finns studio) här, lika bra som förväntat.
Havoc feat Raekwon & Styles P. “Favorite Rap Stars”(från 13, 2013)
Mångas favoritrapstjärna. Havoc från Mobb Deep gästas här av gamla polarna Raekwon(Wu-Tang Clan) och Styles P(Ruff Ryders).
Dungeonesse “Shucks”(från Dungeonesse, 2013)
Duon från Baltimore medger kraftiga influenser från 90- och 00-talets electrosoul. Och “Shucks” är så funkig att man har svårt att tro på deras indiebakgrund.
Public Service Broadcasting “Inform – Educate – Entertain”(från Inform – Educate – Entertain, 2013)
Ingen har pysslat med att sampla gamla radioreferat och lägga dem över gitarrer och beats sedan Paul Hardcastles glansdagar med “19”.
Sharks “Selfhood”(från Selfhood, 2013)
Britpunk-revival i antågande?
Ghostpoet “Them Waters”(från Some Say I So I Say Light, 2013)
Knepig blandning av electronica, R&B och brittisk rap.
Ruth Moody “One And Only”(från These Wilder Things, 2013)
Singer-songwriter med eget uttryck.
Jeanette Lynne “You’ve Got Me”
Singer-songwriter med Lisa Loebs uttryck.
Primal Scream “It’s Alright, It’s OK”(från More Light, 2013)
Ser ut att gå en ny vår till mötes.
Bass Drum Of Death “Shattered Me”(singel, 2013)
Det där med dödens bastrumma är lite med glimten i ögat, med tanke på hur den är som en ping-pong-boll i lo-fi-punkiga “Shattered Me”.
MS MR ”Salty Sweet”(från Secondhand Rapture, 2013)
Anonyma Ms och Mr från New York är på väg att göra sig ett namn med sin melodiösa keyboardbaserade indiepop, som lite lätt bluesiga ”Salty Sweet”.
Stagecoach ”Work! Work! Work!”(från Say Hi To The Band, 2013)
Cowbell!
Pure X “Thousand Year Old Child”(från Crawling Up The Stairs, 2013)
X:et hos det här Texasbandet är inte censur för könsord som hos ett visst svenskt band från Malmö, utan för Ecstasy. När ett annat band redan gjort anspråk på namnet blev det enklast att ändra till Pure X. Fungerar för mig.
Big Black Delta ”Side Of The Road”(från Big Black Delta, 2013)
Technopop krönt med E.L.O.-körer. Allt skapat av Los Angeles-musikern Jonathan Bates, som live brukar ha med sig två trummisar.
Badlands ”Tutu”(singel, 2013)
Softrock in a dreampop kind of way, och bakom allt ligger Malmö-bon Catharina Jaunviksna.
Beacon “Headlights”(från The Ways We Separate, 2013)
Sade möter Harold Faltermeyer-anno-soundtracket-till-Top Gun. Så vackert. Och som nästan allt annat nytt och bra: från Brooklyn.
Vissa blir musiker för att komma bort från kontoret. Andra gör tvärtom.
Magnus och Micke i Tandem Sky kan ha slagit nytt inofficiellt världsrekord i antal timmar tillbringade kring en kopiator. Hela den Dan Lepp-regisserade videon till Pet Shop Boys-doftande singeln “Leaving With Me” är gjord av deras egna inscannade nunor. Behöver du veta vilket märke du ska välja nästa gång du ska köpa in en ny maskin till din firma är det bara att kontakta duon. Märkligt nog finns ingen produktplacering i videon, men kanske var idén för galen för att någon tillverkare skulle nappa?
Läs min recension av albumet Tandem Sky här.
songsforwhoever.com 