Spotify: High Coast High Coast
För två månader sedan förvarnade jag om det här indiefolkbandet från Malmö som var i färd med att släppa sin första EP. Nu har den kommit, den självbetitlade fyraspårsdebuten.
Förutom den tidigare tillgängliga “Talvatis” ingår även låten “Fukushima” om olyckan med tsunamin och kärnkraftverket i Japan, plus de vackra “Ocean Please Grow” samt “Young Sparrow”. Varsamt plockade akustiska gitarrer, banjos och annat fullbordar en mycket lyssningsvärd skiva som är rena naturupplevelsen med sina teman bestående av naturkatastrofer, hav, fåglar och fjällsjöar.
Missa inte det här, för allt i världen.
Jag har recenserat nya Vampire Weekend-albumet för Kulturbloggens räkning:
När både Vampire Weekend och The Strokes samma vecka i mars aviserade sina nya album höll alla stora musikredaktioner på att twittra ihjäl varandra. Sett till fördelningen av tweets banden emellan vann Vampire Weekend på knock, vilket säger något om deras status och förväntningarna som rådde; inga jämförelser i övrigt.
Ofta antyds bandmedlemmarna vara bortskämda universitetsslynglar(förvisso numera stadgade 30-nåntingar) från övre medelklassens New York-förorter som i takt med sitt växande renommé fått gå före i trendiga nattklubbsköer en för många gånger. Det må så vara, men även om en artists bakgrund vägs in i helhetsintrycket av deras verk är det ändå slutresultatet som räknas i slutändan. Största besvikelsen med newyorkarnas tredje album är att det gått hela tre år sedan det förra.
Modern Vampires Of The City skiljer sig inte jättemycket från Vampire Weekend och Contra, men är heller ingen upprepning. Lekfullhet kan vara den viktigaste egenskapen för att leva vidare i en nöjesvärld av snabbkonsumtion, och Ezra Koenig & Co kunde förr balansera på gränsen mellan att sakna självdistans och att bjuda på sig själva. Men de lika bisarra som underhållande Steve Buscemi-klippen har visat humorn och lekfullheten finns där.
I vanlig ordning är en del sångtexter svårtolkade. Ämnena växlar mellan religion, politik och samexistens, men mitt i albumet blir det romantiskt med “Hannah Hunt” och “Everlasting Arms”, en personligare sida av Koenig som känns lite exklusiv. Paul Simon-influenserna ligger fortfarande utanpå deras släta cardigans, men så även inspiration från klassisk musik i form av barocka piano- och cembaloslingor. Och tänk att det tagit mig tre album för att inse släktskapet(“Don’t Lie”) med The Flaming Lips.
Vokalarrangemangen i “Obvious Bicycle” sneglar på Brian Wilson, “Diane Young” är Elvis Presleys “A-Punk”-version av nämnde Simons “Cecilia”. Positivt är att jag vid tredje genomlyssningen kommer till tionde låten och inser att den är “Ya Hey”, albumets bästa låt, och jag har inte ens saknat den under de nio föregående. “Ya Hey” är ett kapitel för sig: ett typexempel på hur Vampire Weekend inte drar sig för att ta sig an stora ämnen som religiös fanatism, men samtidigt har distans nog att bygga hooken kring avväpnande smurfsång. Min enda egentliga invändning är mot deras valhänta försök till punk, tydligast exemplifierat i “Finger Back”. Avslutande “Young Lions” är med sina 1.45 inte så mycket en låt som den lämpligt nog är eftertexter till en film man just sett och älskat.
Varje gång jag fastnar för en ny artist blir jag som en hagalen nyrik börsklippare och vill bara ha mer och mer. Därför är det extra plågsamt när det går alltför lång tid mellan utgåvorna. Måtte det inte dröja tre år innan album nummer fyra. Blotta tanken på att behöva utstå den sortens väntetid ånyo ter sig olidlig.
Bästa spår: “Ya Hey”, “Obvious Bicycle”, “Hannah Hunt”
Spotify: Jaheim “Age Ain’t A Factor”
Mr Teddy Pendergrass Jr är tillbaka från ingenstans med en hyllning till alla “cougars”. Jag blev fruktansvärt glad när jag såg nyheten om hans återkomst. När jag hörde låten blev jag lika besviken. Jag känner mig nedsablad.
Ett varmt groove(samplat från Isley Brothers “Groove With You”…) driver fram låten i midtempo, och sången – som förvisso är oantastlig i ton och klangfärg – rabblar fram en sångtext(jag vägrar kalla det lyrik) om hur ljuvt det är med medelålders kvinnor och deras fortsatta attraktionskraft. Halvrappade fraser som “…looking sexy for no reason” gör att jag börjar undra vem som lurat honom till detta?
Tanken var god att slå ett slag för att stoppa den kollektiva åldersfixeringen, men i “Age Ain’t A Factor” faller det helt ihop. Även om säkert en och annan av Jaheims gamla groupies fortfarande känner sig personligen träffade av dessa kvalmiga nödrim så försöker alla vi andra hålla oss för skratt. Min personliga anti-favorit är denna kuplett:
Ladies, it’s Thanks Giving and I’m about to eat that stuffing
You look better the older you get, Benjamin Button
Men seriöst.
Ålder kanske inte är en parameter att ta hänsyn till, varken för Jaheim eller någon annan. Det är däremot en vettig sångtext om man nu har bestämt sig för att skriva en.
Sigur Rós “Ísjaki”(från kommande albumet Kveikur, 2013)
Reykjaviks kungar av mytisk post-rock ångar på.
Mikey & The Drags “Spill Your Guts”(singel, 2013)
Populär låttitel bland modern tids värnare om 60-tals-garagerock, inte bara Caesars Palace längre. Självklart från delstaten som alltid kokar av ny musik: Texas.
Os Mutantes “Time And Space”(från Fool Metal Jack, 2013)
Visar alla dagens psykedeliska rockband att gammal är äldst.
Denison Witmer “Keep Moving Brother, Keep Moving Sister”(från Denison Witmer, 2013)
En av mina favorit-singer/songwriters, en av världens mest underskattade. Hans nionde album, och du har inte hört talas om honom? Säger allt.
Noah And The Whale “Now Is Exactly The Time”(från Heart Of Nowhere, 2013)
Grundat på de bästa delarna av The Triffids och The Go-Betweens. Now is exactly the time som du ska ta Noah And The Whale till ditt hjärta.
Escondido “Black Roses”(från The Ghost Of Escondido, 2013)
Alt-country-duon Tyler James och Jessica Maros från Nashville beskrivs å ena sidan som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra och å andra sidan som Mazzy Star. De tio låtarna på The Ghost Of Escondido spelades alla in under en och samma dag.
William Pilgrim & The All Grows Up “About A Girl”(från The Great Recession, 2012)
Bluesig soulrock med slidegitarren på de rätta ställena. Inte blir det mindre intressant av att den rossligt röstade Ish Herring under flera år var hemlös med gitarren som enda ägodelen.
Tysta Mari “I Natt”(från Musiken, 2013)
“Staten & Kapitalet” minus Thåström. Plus Winnerbäck.
Kim Richey “London Town”(från Thorn In My Heart, 2013)
Yep Roc Records har blivit hemvist åt en hel del erfarna singer/songwriters och annan rootsrock. Nu har dom även veteranen Kim Richey som albumdebuterade först vid 38 års ålder 1995 och nu gett ut sitt sjunde album.
Low Sea “Remote Viewing”(från Remote Viewing, 2013)
Vilken sågning av detta album Drowned In Sound stod för förra månaden. Det förvånade mig att det ens fick en etta av tio i betyg. Men jag gillar faktiskt titelspåret ändå. Tänk dig Eighth Wonders “I’m Not Scared” som producerades av Pet Shop Boys så är du nära. Ibland får det lov att vara lite barnsligt simpelt.
Bored Nothing “I Wish You Were Dead”(från Bored Nothing, 2013)
Jag vet inte hur Fergus Miller bär sig åt, men han lyckas få gitarrtoner i lösvikt att låta som riff och ackord.
Deerhunter “Back To The Middle”(från Monomania, 2013)
Mitt bland allt oljud och gnissel fanns det en poplåt.
Savages “Strife”(från Silence Yourself, 2013)
Hajpad post-punk inklusive teatralisk sång från Jehnny Beth.
Patty Griffin “Highway Song”(från American Kid, 2013)
Ljuvaste rösten och genialaste låtskrivaren.
Van Dyke Parks “Hold Back Time”(från Songs Cycled, 2013)
Arrangemangens Obi-Wan Kenobi.
The Black Angels “War On Holiday”(från Indigo Meadow, 2013)
Psych-out!
Native America “Reminded”(från Get Well Soon, 2013)
I jakten på det perfekta naturtrogna reverbsoundet bröt sig Ross Farbe om nätterna in i lagerlokaler och P-hus hemma i New Orleans för att göra värdefulla inspelningar. Nu har han tagit sig ända till studion och fått till det ordentligt med sin solskenspop. Är han nöjd är jag nöjd. Bandet har förresten turnerat med ovan nämnda The Black Angels.
Travis “Where You Stand”(från kommande albumet Where You Stand, 2013)
Fran Healy har enligt producenten Nigel Godrich “the smallest head in rock”. Inne i det ryms fortfarande stora melodier.
Mavis Staples “Can You Get To That”(från One True Vine, 2013)
Bob Dylan anhöll en gång om hennes hand. Nu har Jeff Tweedy tagit hand om hennes 73-åriga röst för andra albumet i rad. Tweedy och hans 17-årige son Spencer spelar nästan alla instrument på skivan, och förutom Tweedy har även Nick Lowe bidragit med låtar. Denna är dock en Funkadelic-cover från klassikern Maggot Brain.
The Leisure Society “Everyone Understands”(från Alone Aboard The Ark, 2013)
Även om det låter som om John Darnielle spelat in låtar på den amerikanska västkusten för 40 år sedan kommer Nick Hemmings band från London, där Alone Aboard The Ark spelats in i Ray Davies studio, Konk.
Fort Frances “City By The Sea”(från Harbour EP, 2013)
Klassiga amerikanska radiorockband från 90-talet som The Wallflowers och Toad The Wet Sprocket har lämnat över till denna klassiga trio från Chicago.
Evil Needle feat. Freddie Joachim “Vibin'”(från Qualia, 2013)
Småjazzig instrumental R&B-funk från Frankrike.
David Francey “Pandora’s Box”(från So Say We All, 2013)
Trots att 58-åringen flyttade från Skottland till Kanada redan som 12-åring har inte dialekten gått att tvätta bort. Inte heller Richard Thompson-influenserna.
The Child Of Lov “Fly”(från The Child Of Lov, 2013)
Hemlighetsfull, anonym holländare som haft Damon Albarn gästandes i studion på sitt debutalbum. Experimentiell R&B med trip-hop-influenser.
Presley Johnson “Sinking Ships”(från Images Of Youth, 2013)
Northampton-baserade kvartetten Presley Johnson håller Jason Falkner-lågan levande i hans stigande frånvaro.
Jagwar Ma “Man I Need”(från kommande albumet Howlin, 2013)
Big beat-spacerock från Sydney.
Visage “Shameless Fashion”(från kommande albumet Hearts And Knives, 2013)
Kanske inte riktigt “Fade To Grey”-divisionen, men ändå. Att dom ens existerar. Steve Strange kanske har hittat sminklådan igen? Nya albumet Hearts And Knives är en hyllning till deras avlidne producent Martin Rushent(The Human League, Buzzcocks) som inte hann fullfölja sitt arbete med det.
Little Boots “Broken Record”(från Nocturnes, 2013)
Om vi nämner att James Ford(Simian Mobile Disco) och Andy Butler(Hercules And Love Affair) är två av producenterna till Victoria Heskeths nya album så säger det mycket. Nämner vi Kylie Minogue och Goldfrapp säger det resten.
Lou Doillon “Devil Or Angel”(från Places, 2013)
Jane Birkins dotter, vilket syns. Charlotte Gainsbourgs halvsyrra, vilket hörs.
The Endangered “Milk & Honey”(singel, 2013)
Och jag som i min enfald trodde att acid-jazzen var död. Men i Los Angeles lever den.
Har recenserat en ny powerpop-pärla från Mikal Cronin för Kulturbloggen:
Vanligaste definitionen av dagens powerpop brukar vara att den tar melodierna från 60-talets tre stora B(Beatles, Byrds och Beach Boys) och sammanfogar dem med råheten och energin från samma årtiondes garagerock. Mikal Cronin har precis lagom av båda ingredienserna. Genren kan lätt uppfattas som nedlusad av amatörmässiga pojkrumstrubadurer, missförstådda av alla förutom deras egna mammor, men Cronin har faktiskt så mycket som en högskoleexamen i musik, genom vilken han lärt sig komponera och arrangera för multipla instrument.
MCII är hans blott andra soloalbum, men 27-åringen från Kalifornien har i över tio år spelat tillsammans med olika band, inklusive bas för sin kompis Ty Segall, något dom började med redan i high school. Där Segall är riktigt lo-fi är Cronin betydligt mer städad, och det märks att han benyttjat sin utbildning – till sina föräldrars glädje, enligt honom själv – genom att anamma stråkar och annat som gör en organisk ljudbild. Förutom ett par gitarrsolon av Segall och några trumpålägg har han spelat alla instrument själv.
Albumet får en riktig raketstart med singlarna “Weight” och “Shout It Out”, följd av lika vassa “Am I wrong” och så där håller det på ända tills det blir tyst och man inser att albumet tagit slut precis när man vill ha mer. Även om Cronin i ärlighetens namn inte är någon stor sångare är det helt egalt så länge han gör sina låtar rättvisa och lägger andrastämmor av högsta klass. Produktionen är riktigt lyckad med akustisk gitarr långt fram i mixningen istället för dubbla elgitarrer med öppna ackord; upplevelsen blir således mycket varmare. “Peace Of Mind” är årets “New Slang”, medan avslutande “Piano Mantra” är ett vackert exempel på att han behärskar även den långsamma pianoballaden.
Precisa melodier i The Shins-divisionen är inget man är alltför bortskämd med, så behållningen är desto större när någon som Mikal Cronin visar att den sista stora treminutaren till popsingel ännu inte är skriven. Det behöver man inte ens en högskoleexamen för att konstatera, lita på mig. Eller som Cronin själv sjunger i tredje låten: “Am I wrong? I don’t think so”.
Bästa spår: “Am I Wrong”, “Weight”, “Peace Of Mind”
En hel del okända namn i veckans lista, kryddade med några tungviktare. Dessutom Ryan Adams punkprojekt Pornography, minst sagt i en klass för sig. Apropå tungt, så är det epitetet för avslutningstrion låtar med Iggy Pop i spetsen, men missa för all del inte Cyanide Pills på vägen. Ska ni dansa den här veckan rekommenderar jag varmt låtarna med Breakbot och Karma Stewart.
Trevlig helg!
Allison Weiss “How To Be Alone”(från Say What You Mean, 2013)
Ännu ett av dessa Youtube-fenomen som gör oss påminda om varför det fria flödet av musik inte är ett problem. Fans av studsande bubblegrunge med attityd, The Lemonheads och Juliana Hatfield bör höra upp här. Fans av såsiga dödsdramer göre sig icke besvär.
Josh Kumra “I’m Not The One”(från Good Things Come To Those Who Don’t Wait, 2013)
Kanske är Swindon inte längre känt enbart för att ha gett världen XTC, utan också 22-årige singer-songwritern Josh Kumra.
Futurebirds “Tan Lines”(från Baba Yaga, 2013)
Dom kommer från Athens, spelar alt-country, och sjunger fyrstämmigt. Vad mer kan man begära?
Karma Stewart “How We B”(singel, 2013)
Tämligen okänd R&B-förmåga vars största merit är att hon förgyllt några av retro-R&B-duon Platinum Pied Pipers låtar med sin röst. Med “How We B” lär hon lämna skuggan för gott. Prince önskar nog att han fortfarande gjorde sådan här blixtrande 80-talsindränkt funk-disco.
Gabrielle Aplin “Please Don’t Say You Love Me”(från kommande albumet English Rain, 2013)
Den 20-åriga sångfågeln från sydvästra England hade en hit sent 2012 med en cover på Frankie Goes To Hollywoods “The Power Of Love”, och nu börjar det dra ihop sig för debutalbumet. “Please Don’t Say You Love Me” släpptes som förstasingel för några veckor sedan och för den brittiska folkpoptraditionen vidare.
Cyanide Pills “Where Did It Go?”(från Still Bored, 2013)
Rötterna till punkarna från Leeds finns hos Buzzcocks och den mer melodiösa brittiska 70-talspunken. Oklart dock om gitarristen Alex Arson är släkt med Nicholaus Arson i The Hives.
Thea Gilmore “Love Came Looking For Me”(från kommande albumet Regardless, 2013)
Egentligen är det inte klokt, med tanke på dagens utgivningstakt, men underbarnet från Oxford har med kommande albumet Regardless gett ut 14 album sedan debuten 1999. Alltså ett per år. Nu är det dags att fler upptäcker henne.
Wild Honey “It’s All In The Film”(från Big Flash, 2013)
Ja, namnet är taget från Beach Boys-albumet, vilket ger en indikation om hur det låter. Tim Gane från Stereolab har producerat detta album fyllt med solskenspop, som självklart görs av en spanjor.
Neon Neon “The Jaguar”(från Praxis Makes Perfect, 2013)
Vad får man om man sammanför Gruff Rhys från Wales stolta neo-psykedeliker Super Furry Animals med den amerikanske electronica-producenten Boom Bip? Steely Dan uppgraderat till digitalåldern.
The Impellers “Do What I Wanna Do”(från This Is Not A Drill, 2012)
Klart funkigast i hela Brighton.
Cayucas “East Coast Girl”(från Bigfoot, 2013)
“Precis när vågen av strandiga band som svepte över indierocken i slutet av 2000-talet till slut hade kraschat, kom Cayucas farande med sin debut, Bigfoot“. Så inleder Allmusic sin recension av albumet, som är proppat med soldränkta, skruvade melodier. Producerat av Richard Swift.
Breakbot feat. Irfane “One Out Of Two”(från By Your Side, 2012)
Medan världen dansar vilt till “Get Happy” får vi inte glömma bort fjolårets Daft Punk: franska Breakbot(alias Thibault Berland). Den svängiga “One Out Of Two” har fått nytt liv tack vare att albumet nyss släppts i USA.
Pornography “Cats And Dogs”(från 7 Minutes In Heaven, 2013)
Även om Ryan Adams nya punktrio kan uppfattas som en gimmick går det inte att förneka det effektfulla i att göra sju stycken minutlånga speedkulor. Ursäkta att jag plågar er med den längsta låten på albumet, en minut och fyra sekunder kanske kan verka segdraget i sammanhanget.
Treetop Flyers “Houses Are Burning”(från The Mountain Moves, 2013)
Storbritanniens bästa Americana-band, med influenser av Crosby, Stills & Nash, soul och västkust. Som jag har väntat på deras debut(som givetvis är inspelad i Malibu) ända sedan singeln “Is It All Worth It?” släpptes för ett par år sedan. Ja, det var värt det.
Miss Li “Sugar Coma”(från Wolves, 2013)
Visade med eftertryck i Så Mycket Bättre varför hon valts ut att delta i programmet. Visar med eftertryck på Wolves att hon bara blir bättre och bättre.
Ricky Ross “Any Drug Will Do”(från Trouble Came Looking, 2013)
En gång låtsnickare i Deacon Blue. Nu låtsnickare i eget namn.
Guards “Can’t Repair”(från In Guards We Trust, 2013)
Solen skiner. Och vi kan lita på Guards och deras neo-psykedelia.
Ian McCulloch “Empty As A House”(från Holy Ghosts, 2013)
En gång låtsnickare i Echo & The Bunnymen. Nu låtsnickare på egen hand.
Sulk “Wishes”(från Graceless, 2013)
Så mycket The Stone Roses att London snart får öppna en nattklubb med namnet The Hacienda. Även om “Wishes” funnits ute sedan 2011 är det först nu den hamnat på ett album.
Warm Soda “Strange As It Seems”(från Someone For You, 2013)
Medvetet underproducerad powerpop som färdats med tidsmaskin från sent 70-tal.
Marie Lalá “Without You”(från kommande albumet Surrender My Soul, 2013)
Världsmedborgare från Blekinge som jobbat både som luftakrobat och off-shore-klättrare på norska oljeriggar. Och just det ja, hon gör fin 60-talspop också.
Hands “Lonesome Body”(från Synesthesia, 2013)
Ett av de intressantaste nya banden som inte bangar för att blanda in syntar med New Wave-rock.
She & Him “Shadow Of Love”(från Volume 3, 2013)
Bästa låten från nya plattan. Förmodad sorgesång över Zooey Deschanels skilsmässa från Ben Gibbard.
Uncle Acid & The Deadbeats “Mind Crawler”(från Mind Control, 2013)
Finns det något annat band som kan återskapa tidiga Black Sabbath lika bra som mörkermännen från Cambrigde?
Iggy & The Stooges “Gun”(från Ready To Die, 2013)
“If I had a fucking gun, I could shoot at everyone…” Tre minuter ren och skär kritik mot USA:s vapenlagar.
Viktor & The Blood “Let It Die”(från Viktor & The Blood EP, 2013)
Nutidens powertrio med rötterna i Mando Diao och Sugarplum Fairy och med energin i nivå med tidiga Manic Street Preachers.
Spotify: The Royal Concept “On Our Way”
Fjolårets märkbart starka singlar “Gimme Twice” och “D-D-Dance” kunde inte någon vid sina sinnens fulla bruk undgå. Nu släpps Stockholmskvartettens nya singel “On Our Way” inför det egenproducerade album som kommer efter sommaren, och ingen kan heller denna gång förneka den rysligt hookfyllda refrängen, som nästan är oroväckande svår att sluta nynna på. Det värsta – om det nu kan kallas det – är att den blir för minnesvärd, i bemärkelsen att man själv spelar sönder den inombords innan den ens blivit det på radio.
Ska jag vara helt ärlig så föredrar jag nog de första singlarna, men det kan nog bero på min egen passion för franska Phoenix, en jämförelse som bara inte går att undvika, särskilt som David Larsons röst är en dubbelgångare till Thomas Mars. Men The Royal Concepts spattiga keyboardrock borde få mer utrymme, helt klart.
Om du är livrädd för refränger som jagar dig mitt i natten, lyssna inte på “On Our Way”. Och var beredd på att hålla för öronen när den oanmält plötsligt dyker upp i en radio nära dig.
Spotify: She & Him “Volume 3”
I mångt och mycket är detta Zooey Deschanels album, precis som de tidigare She & Him-volymerna. Hon sjunger lead på allt och har skrivit alla låtar förutom tre covers, och vad dessa tre beträffar är det med all säkerhet hon som står bakom valet av dem.
Matt Ward å sin sida bidrar som alltid starkt till att realisera den ljudbild Deschanel så gärna vill ha, med reverb, tjejkörer, stråkar och murar av ljud där det krävs. Och visst är det lätt att bli förförd av hela den approachen, för den är ju fasligt svår att ogilla.
Denna gång är dock inte låtarna lika skarpa. Deschanel har skrivit dom på lediga stunder under arbetet med TV-serien New Girl – inte för att det nödvändigtvis har med saken att göra – men kanske är det därför som fokus inte har legat på låtskrivandet. Dessutom bleknar valet av exempelvis Blondies ”Sunday Girl” i jämförelse med ”Gonna Get Along Without You Now”(som Skeeter Davis gjorde till sin egen 1964) från Volume Two.
Höjdpunkten är “Shadow Of Love”, en förmodad sorgesång över skilsmässan från Ben Gibbard. Lägstanivån när det gäller She & Him är dock högre än många andras, vilket ändå gör Volume 3 till en klart hörvärd upplevelse.
Bästa spår: “Shadow Of Love”, “Never Wanted Your Love”, “I’ve Got Your Number, Son”
33 låtar av rätt varierad karaktär: hip-hop, powerpop, blues, post-rock, reggae, lo-fi, syntpop, indie, neopsykedelia, folkpop. Samt postumt utgiven R&B från en avliden veteran. Spotify-lista längst ner.
Puss och trevlig helg.
Junip “Walking Lightly”(från Junip, 2013)
Jag är verkligen förtjust i José González hippiefierade sound i Junip.
Lana Del Rey “Young And Beautiful”(från Music from Baz Luhrmann’s Film The Great Gatsby, 2013)
Lika episk som “My Heart Will Go On”, lika lätt att tycka om som “Viva La Vida”. Blir garanterat en dunderhit.
Lorna “What Took You So Long”(från Heart Of Wire, 2013)
Gränsen för skotsk pop har flyttats söderut till någonstans nedanför Nottingham.
Lydia “Devil”(från Devil, 2013)
Arizona-bandet är tillbaka igen efter ett par års uppehåll med ny producent och ny skiva.
The Boy Least Likely To “I Keep Falling In Love With You Again”(från The Great Perhaps, 2013)
Pete Hobbs och Jof Owen. Lika älskvärda som vanligt. This is pop.
Phoenix “Trying To Be Cool”(från Bankrupt!, 2013)
Bästa låten i mitt tycke på nya skivan. Och världen har fått en ny skvallerbytta-bing-bong-melodi att minnas istället för Robyns “Do You Really Want Me”.
Small Black “Free At Dawn”(från kommande albumet Limits Of Desire, 2013)
Bästa syntpopen just nu.
The Postelles “Sweet Water”(från …And It Shook Me, 2013)
Ibland behöver det inte vara svårare än några refränger, snärtiga riff och en dröm om att vara Greg Kihn eller Dwight Twilley.
Laura Marling “Master Hunter”(från kommande albumet Once I Was An Eagle, 2013)
Underbarnet från London är bara 23 år, men ska släppa sitt fjärde album som producerats av Ethan Johns. Underbarn, som sagt.
Pond “Giant Tortoise”(singel, 2013)
Storslagen neopsykedelia från Perth som tangerar både The Soft Bulletin och Abbey Road. Pond delar dessutom två av sina medlemmar med lite mer kända Tame Impala.
Pyyramids “Don’t Go”(från Brightest Darkest Day, 2013)
Ibland är det rytmen som gör hela låten, allt annat är ovidkommande. Till och med när den är så här löjligt enkel.
Runaway Orchestra “Two Of Us”(från Runaway Orchestra, 2013)
Anständig folkcover av en av McCartneys folklåtar.
Ghostface Killah & Adrian Younge “Rise Of The Black Suits”(från Twelve Reasons To Die, 2013)
Alla som följt den här bloggen ett tag vet att min favoritproducent just nu heter Adrian Younge. Tidigare i år släppte han ett album tillsammans med legendariska The Delfonics, och redan nu kommer mer från honom i form av ett album med Ghostface Killah från Wu-Tang Clan som är ett soundtrack till en fiktiv italiensk skräckfilm utspelad 1968. Med albumet följer ett digitalt seriemagasin med Ghostface som huvudkaraktär. Younges typiska sound närvarar överallt; Blaxploitation, film noir, trip-hop. Inte ett hip-hop-album av den vanliga sorten. Utan bättre.
Cam Penner “This Could Be Your Anthem”(från To Build A Fire, 2013)
Alldeles för lite blues i de här listorna. Här är en folkigare variant…
The Cash Box Kings “Black Toppin'”(från Black Toppin’, 2013)
…och här är en annan rockigare.
Akron/Family “Until The Morning”(från Sub Verses, 2013)
Neopsykedelia deluxe.
Dido “End Of Night”(från Girl Who Got Away, 2013)
Har inte spelat Dido särdeles mycket i mitt liv, men får ändå medge att den här sortens elektropop är svår att motstå. Vince Clarke har dessutom gjort en ännu vassare remix av låten som finns att avnjuta på Soundcloud.
Magnus Ekelund & Stålet feat. Mattias Alkberg “Ut Med Dig I Solen”(från Dödskult, 2013)
Som en duett ska låta när den kommer från proggiga punkpoppare.
Nat Jenkins “East & West”(singel, 2013)
Mitt senaste förträffliga fynd. Garagepunkig och medryckande med kaxig, distad rockabillysång. Går bara inte att värja sig mot.
Teena Marie & Alia Rose “Rare Breed”(från Beautiful, 2013)
2010 tystnade en av 70- och 80-talens stora röster. Somliga minns henne för 1979 års “I’m A Sucker For Your Love” med Rick James(som upptäckte henne), andra för den rockigare “Lead Me On” i Top Gun 1986. Lady T kommer alltid att vara hennes namn för samtliga. Beautiful är albumet hon spelade in före sin död som har slutförts av hennes dotter Alia Rose.
Laura Stevenson “Eleonora”(från Wheel, 2013)
Melodisk uptempoindie varvas med alt-country på Long Islands Laura Stevenson tredje album där hon(åtminstone på omslaget) kapat bort kompbandet The Cans. Det är är ett av årets bästa album, vilket jag med eftertryck talade om i min recension häromdagen.
Teen Mom “I Wanna Go Out”(från Mean Tom, 2012)
Man väntar bara på att Sting ska springa in och hojta något om “Message In A Bottle” vilken sekund som helst.
Generationals “I Used To Let You Get To Me”(från Heza, 2013)
Väcker samma känslor i mig som en gång The Shins och Beulah.
The Seshen “2000 Seasons”(singel, 2013)
Förra året släppte 7-mannabandet från San Francisco singeln “Pieces”, som var mer en trip-hop-influerad klubblåt helt i paritet med Massive Attacks “Unfinished Sympathy”. Förra veckan kom den lite mer psykedeliska nya singeln “2000 Seasons”.
Hall Of Ghosts “We Are Finally Happy For Standing Still”(från A Random Quiet, 2012)
Lindsey Buckingham & The Heartbreakers?
Everyday Mistakes “The Sun Will Rise Again”(från Obscure Lanes, 2013)
Svenske Mattias Malm har lyckats korsbefrukta The Rolling Stones “Paint It, Black” med The Zombies “She’s Not There”.
Jashwha Moses “No Weep”(från No War On Earth, 2013)
Modern rootsreggae med dubinslag.
The Shouting Matches “Seven Sisters”(från Grown Ass Man, 2013)
Sydstatsrock i mittfåran är inte precis det man förväntar sig av Justin Vernon(aka Bon Iver), men det låter faktiskt helt naturligt.
The Thermals “I Go Alone”(från Desperate Ground, 2013)
Började som ett sidoprojekt från några Portland-musiker, men har sakta vuxit till deras huvudsyssla i takt med att den powerpoppiga lo-fi de spelar blivit allt populärare.
The Interns “9 To 5″(singel, 2013)
Visst är det den. Men Björn Yttling från Peter Bjorn and John har gjort en intressant version av Dolly Parton-hiten med lite svaj i tonarterna och lite mer spänst. Eftersom vi alla inom kort kommer att tvångsmatas med den i en jeansreklam på TV, passar jag på att ta med den innan alla har hört sig less. Ren barmhärtighet från min sida.
To Kill A King “Choices”(från Cannibals With Cutlery, 2013)
Några egentillverkade videos och ett par egenutgivna EP:s var skäl nog för omvärlden att inte ignorera folkpop-bandet från Leeds. Även albumet Cannibals With Cutlery är utgiven på egen hand och vid tiden för release postade bandet själva hundratals CD till alla som lagt en förhandsbeställning på deras hemsida. Befriande när bra musik tar sig fram på sin egen styrka, istället för stora budgetar.
Natalie Maines “Without You”(från kommande albumet Mother, 2013)
Dixie Chicks-sångerskan kommer snart med sitt första soloalbum, och “Without You” är första singeln, en cover på en av Eddie Vedders låtar från 2011 års album i skymundan, Ukulele Songs.
The Shaking Sensations “We Ourselves Alone”(från Start Stop Worrying, 2013)
Men varför lyssnar man inte mer på post-rock?
Spotify: Laura Stevenson “Wheel”
Jakten på att finna nya högtflygande adjektiv för att beskriva hur bra något är kan ibland nästan verka löjligt. Och det är just vad det här är: löjligt bra.
Laura Stevenson har inte gjort sådär jättemycket väsen av sig, Wheel är blott hennes tredje album och jag har själv inte följt med hela vägen från start. De två tidigare har titulerats Laura Stevenson & The Cans, men kompbandet har slopats på nya albumet, åtminstone på omslaget. Hon varvar uptempo-indie med alt-country, och rätt igenom är låtarna av så fantastisk kvalitet att om det fanns en Guide Michelin för musik hade frågan varit om man inte fått lägga till en stjärna på betygsskalan enkomt för den här skivan.
Fina stråk- och blåsarrangemang smyckar ut låtar som har så många lager av både fina gitarrfigurer och sångstämmor. Stråkarna är arrangerade av Rob Moose som även bidragit till Bon Iver och Antony & The Johnsons, blåset är signerat Kelly Pratt från Arcade Fire och Beirut. Dynamiken är total när ett crescendo plötsligt stannar av och allt tonas ned till ett lugnare parti. Ingenting blir dock för gulligt, och precis när man tror att man kan förnimma en snöflinga landandes i slow motion på ett snötäcke eller mörkret lägga sig över en horisont där bortom öppet hav väcks man upp av distinkta elgitarrer, bombastiska trummor eller en slumpmässigt nedhamrad pianoklaviatur.
Även om det säkert framstår som att jag överdriver och definitivt kommer att upprepa denna fras: det här är en av 2013 absolut bästa skivor. När vi sitter där i december och summerar kommer ingen att ifrågasätta detta faktum. Inte ens Guide Michelin.
Bästa spår: “Eleonora”, “Runner”, “Triangle”
Wheel släpps 23 april 2013
Köp den här: CDON
songsforwhoever.com 