Lyssna på Spotify: Depeche Mode “Delta Machine”
Idag har jag för första gången recenserat åt någon annan, nämligen Kulturbloggen. Ni som brukar läsa min blogg kommer att kunna ta del av dessa recensioner även i fortsättningen, möjligen i något omskriven form. Här är min syn på Depeche Modes trettonde studioalbum, Delta Machine:
När män i 50-årsåldern ger ut sitt 13:e studioalbum ligger begreppet gubbrock kusligt nära till hands. Det är dock inte mycket gubbrock över Depeche Mode. Viljan att hela tiden förnya sig är drivkraften som många andra vid det laget saknar. I rättvisans namn har det väl också lite med instrumentering att göra.
Pionjärerna från Basildon har alltid haft en hälsosam rotation i staben omkring sig, så Delta Machine avviker något i och med att Ben Hillier producerar för tredje gången i rad. Skillnaden mellan nya albumet och föregångaren, Sounds of the Universe, är dock tydlig. Där den förra överdoserades med samplade distgitarrer och annat håller istället den nya tillbaka ljudkollagen till förmån för framför allt en sak: Dave Gahans särpräglade röst. Med åren har han fått ett imponerande brett register, och detta har bandet klokt nog tagit väl vara på. I “Angel” är han nere i Nick Cave-djup, i “Should Be Higher” smyger han in en falsett. Samspelet med Martin Gore är uppfriskande i flertalet låtar som “Secret to the End” och “Soft Touch/Raw Nerve”.
En annan skillnad är det starka låtskrivandet, där Gore håller sin vanliga nivå och Gahan hittat ny kraft i sin studiopartner, schweizaren Kurt Uensala (lyssna på “Broken”!). “Welcome to My World” börjar trevande, nästan som något från Thom Yorkes The Eraser, men vänder ganska snart till en ballad med stabilt mönster. “My Little Universe” är minimalistisk digitalsoul, “Personal Jesus”-sysslingen “Soothe My Soul” är glädjande nog nästa singel, och i avslutande “Goodbye” får Gore utlopp för sitt bluesarv. Då har vi inte ens nämnt “Heaven”.
Synthlegendernas nya album sneglar i viss mån bakåt mot Violator, utan att för den skull bli en kopia av sig själva. Paradoxalt nog låter bandet mer nyskapande än på många år. Alla utvecklare av förnybar energi borde tvångslyssna på Delta Machine under arbetstid. Bättre inspiration står nämligen inte att finna.
Bästa spår: “Soothe My Soul”
“25 tracks, 1 hour” säger Spotify. Okej, då kör vi! Missa för allt i världen inte att lyssna på Keaton Henson och Lady! Ska jag välja två låtar som är extra vassa så är det dom. Spellista i Spotify längst ner.
Trevlig helg!
Billy Bragg “Chasing Rainbows”(från Tooth & Nail, 2013)
Brit-country från Barkings Joe Hill.
Depeche Mode “Soothe My Soul”(från Delta Machine, 2013)
“Personal Jesus”-syssling som borde bli nästa singel.
Samling “I Slutet Av Allt”(från Annanstans, 2013)
Redan skivomslagets framsida säger vad det här är för slags skiva. Mustaschprydda herrar med proggiga popsinnen.
Jenn Grant “I’ve Got Your Fire”(från The Beautiful Wild, 2013)
Den kanadensiska singer-songwritern från Halifax har kopplingar till både The Heavy Blinkers och Ron Sexsmith. “I’ve Got Your Fire” har alla element som en radiovänlig låt skall ha: en egen röst, bra produktion och en stark, enkel refräng.
Steve Mason “Seen It All Before”(från Monkey Minds In The Devil’s Time, 2013)
Interluderna kan jag vara utan, men alla “vanliga” låtar är ännu ett snäpp bättre än The Beta Band-sångarens solodebut Boys Outside. Och det säger en del. Älskar hans bruk av cymbaler, av alla ting.
Lady “Get Ready”(från Lady, 2013)
Soul av det här snittet görs inte längre. Trodde man. Terri Walker och Nicole Wray kommer från var sin sida Atlanten, och återupplivar det tidiga 70-talets klassiska Atlantic-soul. Och ska du dansa ikväll ska du göra det till “Get Ready”. It’s fonkeee!
Josh Rouse “This Movie’s Way Too Long”(från The Happiness Waltz, 2013)
1972–Josh är tillbaka.
Nord & Syd “Björkar”(från Som En Människa, 2013)
Martin Abrahamsson från Vapnet/Sibiria har flyttat från Östersund till Stockholm. Där har han med bl.a. David Nygård från Laakso/Vapnet startat Nord & Syd med Julia Hanberg som sångerska. Hon är syster till Martin Hanberg som sjunger i Vapnet/Sibiria/Hospitalet. Hängde du med?
The Mary Onettes “Can’t Stop The Aching”(från Hit The Waves, 2013)
Det är nästan så att Robert Smith borde erkänna att Jönköpingsbandet numera spöar honom på hans egen hemmaarena.
Keaton Henson “10am Gare du Nord”(från Birthdays, 2013)
Föll först för själva titeln, som London-bon förlägger en romantisk mystik till en järnvägsstation i Paris, sedan blev jag helsåld när jag hörde den fragila rösten. Som en F. Scott Fitzgerald-roman komprimerad till några minuter.
Phosphorescent “Down To Go”(från Muchacho, 2013)
Så bräckligt, så skört, så underbart. Och omslaget är härligt crazy.
Black Rebel Motorcycle Club “Lullaby”(från Specter At The Feast, 2013)
Kan vara det mest finstämda jag hört dom göra.
Inspectah Deck feat. Ghostface Killah “Savagely Attack”(från CZARFACE, 2013)
Mycket Wu-Tang Clan: förra veckan Cappadonna, nu Inspectah Deck. East Coast-hip-hop med old-school-vibbar.
Tomas Andersson Wij “Du Går Aldrig Ensam”(från Kom Ut Ikväll! Mauro Scocco 50, 2013)
En av tidernas bästa svenska kärlekslåtar, i Fruängen-tappning.
The Ocean Blue “Sad Night, Where Is Morning”?(från Ultramarine, 2013)
Många band av idag låter och vill låta som 80-talets indieband. The Ocean Blue var ett av 80-talets indieband, och låter så med hedern i behåll.
Justin Timberlake “Strawberry Bubblegum”(från The 20/20 Experience, 2013)
Han har kommit så långt att man har nästan glömt att han startade i ett pojkband. Småflummig, skarp neo-soul. Undrar dock hur många av hans ordinarie fans som jublar över att låtarna på The 20/20 Experience har en snittlängd på 7 minuter?
Popstrangers “Witches Hand”(från Antipodes, 2013)
Korsning av shoegaze och britpop från Wellington.
Colleen Green “Time In The World”(från Sock It To Me, 2013)
Hade Madonna låtit så här om hon tvingats sitta ensam och göra musik? Förmodligen inte. Men i alla fall.
The Virgins “Flashback, Memories and Dreams”(från Strike Gently, 2013)
Två namn: Talking Heads och Roxy Music. Och glatt humör.
Suede “Barriers”(från Bloodsports, 2013)
Okej, det är inte som förr. Men hur fasen skulle det kunna bli det? Och i “Barriers” låter Brett Anderson åtminstone hälften så desperat som förr.
Youth Lagoon “Mute”(från Wondrous Bughouse, 2013)
Martin Gore berättade i onsdags i en intervju med DN:s Andreas Nordström att dom här neo-psykedeliska indiepopparna från Idaho är ett av hans favoritband för tillfället. Om det har med låtens titel och ett visst skivbolag att göra låter vi vara osagt.
Mark Kozelek “Young Girls”(från Like Rats, 2013)
Kanske det bara är jag, men har det inte varit lite väl tyst om Red House Painters-sångarens senaste soloalbum?
Anna Stadling “Don’t Take Your Guns To Town”(från Cash, 2013)
The Man In Black by way of Sundsvall. Och en av mina favoritlåtar.
Du Tonc “Darkness”(singel, 2013)
En sån där bubblande discolåt som bara rullar och rullar i spellistan, men man inte har hjärta att ta bort för den får en att må bra.
Beatrice Eli “Violent Silence”(från It’s Over EP, 2012)
Det surras både inomlands och utomlands om den här Farsta-tjejen. Tänk Lykke Li fast med mer R&B-toner. “Violent Silence” fanns med på första EP:n som släpptes i fjol, nu på väg ut i Storbritannien där intresset är enormt.
Spotify: Josh Rouse “Julie(Come Out Of The Rain)”
Jag trodde att åren i spanska solkuststaden Altea hade begravt den ursprungliga Josh Rouse för gott(han kostar till och med på sig att sjunga “It’s cold in San Fransisco, it’s California grey” …). Men icke. Puh!
Återförenad med den mäktige Brad Jones som producent har Rouse återgått till det sound han hade för ett decennium sedan på mästerverken Under Cold Blue Stars, 1972 och Nashville: varm, soldränkt och melankolisk soft-rock, kraftigt 70-talsinfluerad. Kort sagt allt det som en gång fick mig att näst intill falla på knä och fria till honom.
Allt jag saknat är nu tillbaka igen: Jones distinkta men följsamma basgångar, pedalsteelen, de ringande gitarrerna, mellotronen, Rouses trånande lyrik. Senaste åren med sina inslag av spansk musik har inte på något sätt varit dåliga, bara det att vi glidit sakta ifrån varandra. Att återförenas på det här sättet var mer än jag vågat hoppas på.
The Happiness Waltz släpps idag i Nordamerika, 25/3 i övriga världen.
Försmak från Vampire Weekends kommande album Modern Vampires Of The City som släpps i början av maj. Bådar mycket gott. Finns även en låt som heter “Diane Young” utlagd. Den var en av två låtar bandet framförde live på SXSW i Austin helgen som gick, ifall någon vill smaka på mer.
Hade det inte varit för att en vän på sistone idogt marknadsfört både Thåström och Sällskapet är det tveksamt om jag hade gjort mig besväret att lyssna på “Såg Dom Komma”. Säkerligen beroende på att Peace, Love & Pitbulls-taggarna sitter kvar någonstans i mitt inre. Efter det har jag haft små anledningar till att ge Thåström chansen igen, måhända till min egen förlust.
Jadå, jag vet att ni är många som nu utbrister “men för i helvete!”.
Idag är jag i alla fall glad att jag inte återigen vände andra kinden till för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Möjligen är jag överdrivet positiv tack vare Mats Udds fantastiskt deprimerande vackra musikvideo, filmad i Gdansk(kommande albumet Nowy Port är döpt efter dess hamn) där industribetongen inte förnekar sig. Det får tiden utvisa. Men sällan ser man en låt och en video som kompletterar varandra så som i “Såg Dom Komma”. Det är lite hönan-eller-ägget över den: stod låten mall för videon eller var det tvärtom? Saktmodigt vägleder Thåström oss framåt flankerad av skavande, förvrängda ljudeffekter. Det är grått, trist, och timmarna ser ut att gå precis så långsamt som han sjunger att dom gör.
I en tid där människor(inklusive undertecknad) inte kan stå i en kö eller gå på toaletten utan att kvickt tillskansa sig nyheter, information, skvaller och annat behövs det tid för eftertanke. “Såg Dom Komma” är det motgift vi behöver. Och det finns alltid utrymme för nya sånger med mörka mansstämmor hummandes “mmm-mmm-mmm-mmm”. Inga associationer i övrigt till mediokra kanadensiska postgrungeband.
Nowy Port släpps 10 april.
Köp det här: CDON
Till att börja med: The Buffalo Skinners är inget exceptionellt bra album. Det är jag som har ett emotionellt band till det på grund av dess release mitt under militärtjänstgöring och insikten av att mitt livs – fram till dess – kärlek dumpade mig.
Men albumet som föregick det var ännu sämre. Sånär som på en låt(egentligen två, “Seven Waves” hade en refräng som var en riktig smocka på hakspetsen). “Ships” fanns med redan på No Place Like Home, men spelades in på nytt två år senare till The Buffalo Skinners, antagligen eftersom No Place… inte gavs ut i USA.
Stuart Adamson var en f.d. punkare från Dunfermline som efter The Skids bildade det mer rootsrockande Big Country i början av 80-talet. Intresset för soul fanns med redan från start; en cover på Smokey Robinsons “The Tracks Of My Tears” gjordes ofta live.
“Ships” var ett sätt att visa omgivningen att han kunde mer än bara spela säckpipegitarr över stadiumorienterade, keltiska rocklåtar. Den var ett statement. Och den vassaste blåögda soul som någonsin haft sin grund i Dunfermline.
Veckans lista innehåller som vanligt blandad kompott, 23 låtar. Inga länkar i titlarna till Spotify, men hela spellistan finns längst ner!
Trevlig helg!
Johnny Marr “The Messenger”(från The Messenger, 2013)
När jag för några veckor sedan recenserade singeln “Upstarts” var jag lite tveksam till hur The Messenger skulle låta. Men det låter faktiskt helt okej ändå.
Kate Nash “Death Proof”(från Girl Talk, 2013)
Jag har underskattat Kate Nash. Trodde inte hon mäktade med den här typen av punkig surf-indie.
Shooter Jennings & Patty Griffin “Wild & Lonesome”(från The Other Life, 2013)
Young Waylon i duett med en av mina favoritsångerskor, Patty Griffin. Så ljuvligt och förstklassigt.
Atoms For Peace “Stuck Together Pieces”(från Amok, 2013)
En av de mer lättillgängliga låtarna på albumet från “supergruppen” med Thom Yorke och Flea i spetsen.
Javelin “Airfield”(från Hi Beams, 2013)
Efter ett par EP:s med ruggigt hög bästa nivå trots ojämnhet är kusinerna lekfullast och kanske bäst hittills i år.
The Kingsbury Manx “Future Hunter”(från Bronze Age, 2013)
Den poppiga lo-fi-varianten på Tom Petty & The Heartbreakers “Listen To Her Heart”.
Adrian Younge presents The Delfonics “True Love”(från Adrian Younge presents The Delfonics, 2013)
Willam Hart är 68 år, men hans falsett kommer för evigt att stanna vid 23. Och Adrian Younge som är 33 år kommer alltid att producera musik som om han vore 68. Autentiskt Delfonics-sound av gammalt snitt, tillverkat idag.
Stevie Nicks “You Can’t Fix This”(från Sound City: Real To Reel Soundtrack, 2013)
Fleetwood Mac-legenden kompad av Dave Grohl och diverse Foo Fighters/The Wallflowers-musiker.
Millionyoung “Lovin”(från Variable, 2013)
Drömsk chillwave från södra Florida.
Boz Scaggs “So Good To Be Here”(från Memphis, 2013)
Ibland tar det tid för polletten. Tyckte att det ångade ordentligt Al Green om “So Good To Be Here” tills jag upptäckte att hela Memphis(albumet alltså, inte staden) är inspelad i samma Memphis-studio där Willie Mitchell skapade Greens glansdagar.
David Bowie “The Stars(Are Out Tonight)”(från The Next Day, 2013)
Har hållit mig ganska passiv till den Bowie-frenzy dom rått i några veckor, men när en låt slumpas fram i spellistan och man hajar till kanske det är dags att börja lyssna.
Aleister X “Hxllywxxd Signs”(från Half Speed Mastered, 2013)
En av de konstigaste skivsläppen hittills i år. Skum blandning av The Streets cockneygrime och punkpop. Skruvat och svårundvikligt. Och garanterat en av de få låtarna jag lär lyssna på i livet vars text innehåller ordet “falaffels”.
Young Dreams “Young Dreams”(från Between Places, 2013)
Låtar som bär bandets namn som titel kan vara himmel eller helvete. “Young Dreams” är så in i helvete himmelsk.
Samantha Crain “Somewhere All The Time”(från Kid Face, 2013)
Trevlig ny sångare/låtskrivare-bekantskap.
Tosca “Stuttgart”(från Odeon, 2013)
Ena halvan av Tosca är Richard Dorfmeister(som är ena halvan av remixduon Kruder & Dorfmeister). Duon har under några år gjort ambient, latinoinfluerade loungegrooves att chilla till.
Autre Ne Veut “Counting”(från Anxiety, 2013)
Soul kommer från hjärtat, sedan om den framförs med akustiska instrument eller den egna PC:n spelar mindre roll. Det kan vara nog så vackert ändå. Och förvrängda ljud kan faktiskt få det att låta ännu vackrare.
Rhye “Hunger”(från Woman, 2013)
Har snurrat runt ordentligt i mina lurar nu ett par veckor, och den lär snurra några varv till så länge jag vill höra själfull dansk-amerikansk Sade-pop.
Cappadonna “Hustle Game Tight”(från Eyrth, Wynd & Fyre, 2013)
Inofficell medlem av Wu-Tang Clan i många år, rappar med Ice-T-tonfall.
The Silk Demise “Corridors”(från Oceanid, 2013)
Den bästa trip-hop huset idag hava.
Blue Rose Code “Julie”(från North Ten, 2013)
Banjo, violin, mandolin. Alla verktyg en skotte i Londonexil behöver.
John Grant & Sinéad O’Connor “It Doesn’t Matter To Him”(från Pale Green Ghosts, 2013)
Nya albumet från förre The Czars-sångaren är inspelat på Island och ännu bättre än det förra. Man säga mycket om Sinéad O’Connor, men som duettpartner levererar hon alltid.
The Woolen Men “Head On The Ground”(från The Woolen Men, 2013)
Så genuint 60-tals vintagesound att man tror det är nåt av The Soft Boys från 1979.
The New Amsterdams “Too Many Of A Good Thing”(från Outroduction, 2013)
Vi måste avsluta med riktig gladpop.
Han har gjort det igen. Stulit alltså. Men så är han en mästertjuv också, något hans belackare brukar uppge som största anledning till att avsky karln, bortsett – nähä? – från hans sångröst.
Dom som hakar upp sig på det har inte fattat grejen med Håkan Hellström. Hela grejen med honom är hans fullständigt unika uttryck. Inte många artister har samma stora hjärta och bär det med samma stolthet. Ofta känns han som en lite finurlig pojke som lever lycklig i sin egen lilla bubbla och blir glad om någon kommer in i den och intresserar sig för det han pular med. Lika ofta är han en showman som älskar sin publik och får ett rus av att göra den lycklig. Det är konstrasterna av dessa båda sidor som får det att fungera.
Men så var det det där med lånen/stölderna. När Håkan kör hela ”When You Were Young”-kompet i exakt samma tempo som The Killers själva och man undrar var Dave Keunings riff tagit vägen, då börjar det med överljudshastighet närma sig gränsen för vad man ska acceptera.
Jag gillar Håkan, men han börjar fresta lite på tålamodet. Å andra sidan kanske man borde gilla att han högblankt struntar i vad andra tycker. Kan det rent av vara så att han är fullständigt medveten om risken för plagiatanklagelser, och som ett fett långfinger skickar fram ännu en spegelbild av någon annan som förstasingel? Det är nästan så att jag hoppas på det. Den typen av subtil sarkasm gillar jag nämligen.
Och sist av allt: det där med hans uttryck. Om Håkan skulle sjunga texter om Majorna över Vivaldis De Fyra Årstiderna skulle lika gärna det kunna vara hur bra som helst. Så jag är beredd att ha överseende med The Edge-gästar-The Killers-låtar, förutsatt att det är hans sätt att be hans belackare att dra åt helvete. Ingen kärlek utan förbehåll.
Köp den här: GINZA(CD, LP), CDON(CD, LP)
Lyssna på Spotify: Håkan Hellström “Det Kommer Aldrig Va Över För Mig”
Somliga ting går inte att förhindra. Som att Guy Chadwick åldras och blir mer och mer lik Karl Malden, fast med fräsigare skjortor.
Åtta år tog det, men nu är vi där. The House Of Love har släppt en ny singel. På 2005 års Days Run Away lät dom inte exakt som förr. Och varför skulle dom? När ett decennium passerat har de inblandade också utvecklats, så det man spelar in och ger ut låter därefter. Men dom hade låtar. Några med starka refränger, några utan, men fortfarande bra.
“A Baby Got Back On Its Feet” är som en av dom där låtarna utan refräng. Fast fortfarande bra, som sagt. Sanningen är att man fastnar för versrefrängens melodi, men versrefrängens melodi fastnar inte omedelbart. Ibland är det så. Man vet dock hela tiden att den hänger över en tills man kapitulerat. Då naglar den sig fast för evigt. Till och med utan någon refräng per se.
Bandets ursprunglige trummis Pete Evans är fortfarande kvar, likaså basisten Matt Jury som tillkom inför Days Run Away. I videon figurerar bara Terry Bickers och Guy Chadwick, vilket är helt logiskt med tanke på att all fokus ligger på Bickers eminenta gitarrspel och Chadwick vid mikrofonen.
Förvänta dig inte någon ny “Shine On” eller “Destroy The Heart”, men Guy Chadwicks röst är fortfarande som en varm snuttefilt en stelfrusen marsmorgon. Och när Terry Bickers gitarr blir röd så blir den röd av en anledning.
Ett brutet löfte är inget löfte. Och jag hade lovat mig själv att inte nämna Jackson Browne i den här texten. Men snälla någon, tala om för mig hur i helsike det skulle gå till?
Jag har å andra sidan inget emot att man bejakar sina influenser, och det är ju inte som att Taylor Goldsmith och dom andra i Laurel Canyon-bandet direkt har slagit ifrån sig när folk har påpekat det. Men har man valt att vandra en viss väg så får man också räkna med de jämförelser det för med sig. Tur då att Dawes inte har något att skämmas för, åtminstone inte fram tills nu.
Deras två första album skämde bort oss med dom harmonierna, Stephen Stills tonläge och elgitarrerna som mixades bort från Neil Youngs Harvest. Inget tyder på att kommande Stories Don’t End kommer att låta annorlunda. Inget. Men det gör inte så mycket, huvudsaken är ändå att det finns låtar som backar upp soundet.
Ur ett kritiskt perspektiv vill jag påstå att Dawes tar till samma knep som The Police och många andra gjort, nämligen dubblar eller halverar tempot. “From A Window Seat” är en struttande låt som praktiskt taget är en dubbeltempoversion av “If I Wanted Someone” från 2011 års storstilade Nothing Is Wrong. Jamen jämför själv då, vet jag.
Det som räddar dom från platt fall är sångtexten. Goldsmith sitter ombord på ett flygplan(i raden av alla flygningar han gjort) och betraktar sina ordinära medpassagerare och deras dagligdagsa förehavanden när han plötsligt inser att alla är en spegelbild av han själv. Om Stories Don’t End ska hålla måttet hoppas jag dock för deras egen(och min) skull att fantasin flödat åtminstone en aning mer på övriga låtar.
Och så var det det där med att förvalta Jackson Browne-arvet. Skulle man misslyckas med det den här gången lär dom få gå golgata genom hela kanjonen, bärandes plakat med texten: “Vi skall aldrig mer ikläda oss någon annans kostym så länge vi inte är män nog att bära upp den”. Men det vore ju skönt om dom slapp.
songsforwhoever.com 