Lyssna på Spotify: Dave Alvin “Rio Grande”
En morgon vaknar Dave Alvin upp då han upptäcker att hans tjej tagit sitt pick och pack och
stuckit. Hennes fotavtryck i sanden visar vägen han måste ta för att hinna upp henne och ställa allt tillrätta. Jag kan redan nu avslöja att vi inte får veta
om det löser sig. Men det är resan som är målet, och på den får vi följa med.

Det finns en oro i ”Rio Grande” som är väldigt vacker och romantisk, nästan som om låtens huvudperson provocerat henne att dra bara för att få känna avsaknad och få en anledning att jaga efter. Kanske ville han sätta sina egna känslor på prov.

Karriären började med roots-punkrockarna i The Blasters då dom debuterade med den
allmänt hyllade American Music. När han drog iväg på solotåg 1987 gjorde han det mer singer-songwriter-inriktat, och Ashgrove från 2004 var ett mycket starkt album.

Lyssna på Spotify: George Benson “Give me the night”
Rod Temperton är en vit snubbe från gråaste England, men har legat bakom dom färgstarkaste
låtarna i Michael Jacksons liv. Han skrev ”Rock with you”, ”Thriller”, ”Off the wall” och några till.

Temperton var prog-rock-trummis från början, sedermera omskolad till keyboardist som flyttade till Tyskland där han var med och bildade tysk-engelsk-amerikanska discobandet Heatwave. Han skrev flera av deras hits, som ”Boogie nights”, innan han tröttnade på turnerandet och istället ville ägna sig åt låtskrivandet. Före avhoppet fick han dock lova att fortsätta skriva låtar åt bandet.

Hans kompositioner gav hits till många artister, som ”Stomp!” för Brothers Johnson. Jazz-sångaren George Benson gav 1980 ut soulalbumet Give Me The Night, producerat av Quincy Jones, som red på vågen efter Off The Wall(som Jones också producerat). Flera låtar på bägge dessa album skrevs av hitmakare Temperton, och titellåten var till och med in i radioprogrammet Poporamas hitlista ”Heta Högen” och vände.

Herbie Hancock spelade keyboards och Patti Austin stod för alla ”alright, tonight” och ”ba-da-ba-do-ba-da-ba-dah…” i bakgrunden. En sann Temperton-boogie-klassiker.

Gaz Coombes är sångare i britpopens mest överlevande band, Supergrass, och är den i bandet som har två ekorrsvansar på kinderna ifall någon undrar. Somliga hävdar att dom kallas polisonger. När han ibland är gäst-DJ brukar han alltid inleda med ”Crosseyed and painless”.

Jag tycker det är helt genialt. En fullständigt huvudlös låt som gör att ingen kan stå still när dom hör den. Paranoid sång av David Byrne, skumpande afrikanska rytmer, väl avvägda små riff.

I ett tidigare inlägg har jag hävdat att Talking Heads för mig var ett utpräglat singelband som inte gett mig mycket med sina album. Hur kan jag då gilla ”Crosseyed and painless”, albumspåret som inleder Remain In Light?, tänker någon. Tekniskt sett har jag rätt, den gavs nämligen ut som promo-singel, men inte till försäljning. Ha!

Lyssna på Spotify: Lewis Taylor “Bittersweet”
Vill man vara säker på att det ska bli rätt ska man göra det själv, en devis som många har anammat från tid till annan: Paul McCartney, Stevie
Wonder, Prince, Jason Falkner, Lenny Kravitz, Todd Rundgren. Man kan förstå resonemanget. Slippa instruera en massa studiomusiker om hur dom ska spela vissa stycken, inte behöva ringa in någon annan när man får en
plötslig snilleblixt.

London-musikern Lewis Taylor började karriären med att spela i The Edgar Broughton Band i slutet av 80-talet och hade ett par psykedeliska album bakom sig under namnet Sheriff Jack när han 1996 gav ut sin första skiva i eget namn, den självbetitlade och rakt igenom egentillverkade Lewis Taylor. Skivan höjdes till skyarna, han blev snabbt en kritikerfavorit och spåddes en lysande framtid, men hyllningarna till trots kunde han inte locka till sig den stora publiken.

Skivans mittpunkt var ”Bittersweet”, som osade Marvin Gaye lång väg. Men det är för enkelt att bara ha ”Inner City Blues(Make me wanna holler)” som referens, hur mycket Taylor än lyckas få sin bas att låta som om den spelades av James Jamerson. Här finns så mycket mer: snygga beats, små och nätta psykedeliska oljud som gör att det skaver lite lagomt, lite Isley Brothers-gitarr, och efter drygt fyra minuter när man förväntar sig att låten ska börja fejda ut smäller han till med att låta som hela Earth, Wind & Fire på en
gång.

2006 släckte han ner i sin studio för gott och lät den motsträviga karriären vila, för att istället bli basist åt Gnarls Barkley. Bitterljuvt, indeed.

Lyssna på Spotify: The Clash “Clampdown”
Det var så nära att London Calling blev 80-talets första riktigt stora album. Istället blev det 70-talets sista, då det släpptes 14:e december 1979.

Skivan var en jukebox fullmatad med det bästa av alla möjliga musikstilar: reggae, punk, soul, rockabilly. I stort sett vadhelst The Clash kände för.

De trevliga sidledsförflyttningarna till trots var det ändå en riktig rocker som stack ut allra mest. Inte så svårt att höra var ”Should I stay or should I go” kom ifrån, va’?

Lyssna på Spotify: Ike & Tina Turner “I can’t believe what you say”
Ibland är det som om Tina Turner aldrig hade någon karriär före guldåren på 80-talet, men det hade hon, och det ska vi tala om idag.

Mycket av det hon gjorde på 60-talet med sin make och bandledare Ike Turner spelades flitigt under 80-talet också, fast inte på radio. Dom var oerhört populära på mods-klubbarna i England med sin råa och energifyllda R&B i nästan tjugo år gamla låtar som ”Cussin’ and cryin’” och The Beatles-covern ”Come together”, som kanske är den mest kända låten från den tidiga perioden.

I filmen What’s Love Got To Do With It framställdes Ike som den tyrann han var(lysande spelat av Laurence Fishburne), den tyrann som var orsaken till att Tina inte såg någon annan utväg än att rymma från honom och lämna barnen, helt utan tillgångar. Hennes 70-tal blev därefter. Inte mycket gick rätt, men hon kämpade på så gott hon kunde tills lyckan en dag vände med Private Dancer 1983 och efter det tittade hon inte bakåt mer.

Ike & Tina Turners liveshower var svettiga historier; han, som styrde allt med järnhand, och hon, som det karismatiska sexpaketet i frontlinjen. Det räcker med att höra introt med trummorna och Tinas ”Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah…” så förstår man att den här låten blev så populär på dansgolven i norra England en gång i tiden.

Lyssna på Spotify: Ben Folds Five “Best imitation of myself”
Som jag har längtat efter att skriva något om Ben Folds. Det är så med vissa artister. Dom har gjort så mycket bra att man har svårt att välja och istället
väljer man inte alls. Men nu är det dags.

Styrkan med Folds, om vi fokuserar primärt på hans texter, är hans osvikliga förmåga att hitta dom där egenskaperna och företeelserna hos människor som du och jag som gör att vi kan känna igen oss i praktiskt taget varje låt. Antingen förknippat med oss själva, någon vi känner, eller något vi varit med om. Gärna också med en rejäl nypa satir.

”Best imitation of myself” är inget undantag. Alla har vi nog – om man inte är den person som uppfann ordet integritet – i något sammanhang gjort oss till inför omgivningen, om inte annat under tonåren. Människan vill passa in, vara omtyckt, och lider i olika grad av dåligt självförtroende. Såvida man inte heter Ibrahimovic, Gallagher, eller Putin. Eller driver en skandalblogg och deltar i Big Brother. Då pratar vi inte heller integritet, utan något helt annat. Men det resonemanget tar vi en annan dag.

Själva kärnan i Ben Folds Five var, förutom hans texter, deras oerhörda samspel både live och på skiva, en dimension som försvann när dom gick skilda vägar 2000 efter The Unauthorized Biography of Reinhold Messner.

Soloåren började ganska bra med Rockin’ The Suburbs, men för varje påföljande album blev Folds mer och mer en…ja, en imitation av sig själv. I sann Folds-anda döpte han sin Best Of-skiva till samma som den här låten. Som givetvis inte fanns med. Han är nu återförenad med Robert Sledge och Darren Jessee som Ben Folds Five igen. Hoppas bara att dom försöker vara sig själva, för vi kommer att märka direkt om dom gör sig till.

Lyssna på Spotify: Carly Simon “It was so easy”
Omslaget till Carly Simons andra album No Secrets från 1972 är helt enkelt fantastiskt. Det ser ut som att någon paparazzi-fotograf fångat henne mitt i steget ute på en shoppingtur, inte helt olikt de bilder vi matas med i kvällspressens alla skvaller-spalter.

Fotot togs i London under tiden hon var där för att spela in albumet, och blev snabbt omtalat och populärt bland framför allt manliga fans tack vare – ehm – två framträdande saker. Med risk för att framstå som sexistisk eller något ännu lägre kan man bara konstatera att det var oerhört sexigt att se Simon vandra gatan fram som vilken shoppande kvinna som helst: ung, snygg, självsäker och chic på en och samma gång. Fast utan några pråliga attiraljer. Och utan BH, förstås.

Carly Simon hade en benägenhet att skriva låtar som är väldigt självbiografiska, åtminstone låter dom så, och ”It was so easy”, om hennes barndom, var inget undantag. Senare delen av sin karriär har hon dock ägnat åt att spela in en massa cover-album, vilket oftast brukar vara den tidpunkt då gamarna börjar cirkla runt i luften ovanför. Därför ska vi minnas hennes bästa tid från tidigt 70-tal med akustisk folk-rock och icke photo-shoppade skivomslag. Det var så mycket enklare då.

Lyssna på Spotify: The Television Personalities “Favourite films”
Så jag krockade. Påkörd bakifrån på Söder Mälarstrand vid ett trafikljus. Men det gick ganska bra för mig, desto värre för syndabocken som fick alla krockkuddar utlösta och bilen rejält tilltufsad. Och allt detta till tonerna av en av mina favoritlåtar som handlar om kompositörens favoritfilmer.

Dan Treacy, sångare i The Television Personalities, var precis som Morrissey påverkad av vad han läste och såg. Brittiska filmer från 50- och 60-talet tycktes vara något som föll dom båda i smaken. Men där Morrissey seglade upp som den ikon han blev fick aldrig Treacy det där stora erkännandet, åtminstone inte hos den stora massan skivköpare. Dom som hittade honom blev honom dock trogna för livet, och många andra artister har uppgett honom som en stor inspirationskälla.

Historien om Dan Treacy har inte varit helt idyllisk, han utvecklade under 80-talet ett
drogberoende som kulminerade i slutet av 90-talet när han togs av polisen för snatteri i ett försök att få ihop pengar. Under sex år i fängelse hittade han åter fotfästet och upptäckte att han fortfarande hade många fans, och efter sin frigivning 2004 startade han om karriären med goda resultat. 2011 kom ett bakslag då han opererades för en hjärnblödning, så vi får se hur det blir i fortsättningen.

The Television Personalities var en del av C-86-rörelsen, och deras skivbolag Whaam! gav 1984 ut en samling med ett antal band i stallet, bland andra The Pastels. Förutom två låtar under deras vanliga namn fanns även ”Favourite films” med under pseudonymen The Gifted Children. Kanske skulle jag ha lagt upp det här inlägget i det namnet, om rätt skulle ha varit rätt, men det är det sällan.

Varje gång jag åker förbi olycksplatsen jag nämnde i inledningen så påminns jag om den här fantastiska låten. Inget ont som inte har något gott med sig.