Lyssna på Spotify: Syreeta “I love every little thing about you”
Stevie Wonder kärade i slutet av sextiotalet ner sig i Motown-receptionisten Syreeta Wright som hjälpte till att köra på bolagets produktioner. Paret började med att skriva ”It’s a shame” åt The Spinners 1969, därefter Stevie Wonders ”Signed, sealed, delivered I’m yours” 1970, samma år som dom gifte sig.

Wright insåg ganska snart att Wonder inte hade för avsikt att bo någon annanstans än i studion, och äktenskapet varade endast 1,5 år, men dom förblev vänner och fortsatte arbeta tilsammans. 1972 fick Wright chansen att ge ut sitt första soloalbum, producerat av Wonder. ”I love every little thing about you” fanns från början med på hans Music Of My Mind, där han hade börjat åtnjuta den fulla skapandefrihet Motown släppt till honom.

Första gången jag hörde denna låt var jag tvungen att dubbelkolla årtalet. Stevie Wonder var så före sin tid att det måste ha låtit som science-fiction för den vanliga
radiolyssnaren. De flesta i världen hade då inte ens hört talas om synthesizers. Stevie lyckades skapa äkta soulpop med dom, inte långt ifrån hur det fortfarande kan låta. Och Janet Jackson fick i ”I love every little thing about you” en manual till hur hon själv skulle sjunga.

Lyssna på Spotify: Tom Petty & The Heartbreakers “Magnolia”
Att följa upp en succédebut är inte det lättaste, men när Tom Petty och hans hjärtekrossare gav ut You’re gonna get it! tog den sig faktiskt högre på listorna. Däremot har den med åren hamnat lite i skymundan bakom alla hans övriga starka album, till viss del beroende på att innehållet var en ytterligare dos av det som serverades på debuten.

Men styrkan fanns inte bara i hits som ”I need to know” och ”Listen to her heart”, utan även i ”When the time comes” och ”Magnolia”, där ingen mindre än Dwight Twilleys parhäst Phil Seymour körar.

Lyssna på Spotify: The Magnetic Fields “No one will ever love you”
Snälla pojkar får sällan kyssa vackra flickor. Eller pojkar.

No one will ever love you for your honesty 

En brutal sanning, förmodligen inte utan undantag, men tittar man hur det kan se ut i världen så fungerar människan inte helt logiskt alla gånger. Förutom möjligen i Lasse Åbergs filmer, där den snälla pojken alltid vinner. Vackert så.

”No one will ever love you” ingick i CD nr 2 i megaprojektet 69 love songs, där den trulige Stephin Merritt matade ut sånger om kärlek, sånger av kärlek, sånger med kärlek och sånger utan kärlek. Han började här överlåta sångsysslorna till andra, en följd av hans tilltagande problem med hörseln, något som också medförde att han allt oftare spelade ukulele då dess ljudfrekvenser var skonsammare mot öronen än akustisk gitarr.

Shirley Simms sjöng inte många låtar på albumet, närmare bestämt 7 av 69, men hon sjöng flera av dom viktiga. ”Come back from San Fransisco”, ”Papa was a rodeo” tillsammans med Merritt samt ”No one will ever love you”, en Fleetwood Mac-klingande ballad med ett elpiano som fullständigt briljant vandrar in i och ut ur takt
bakom Christine McVie-röstade Simms.

Lyssna på Spotify: The Buggles “Elstree”
Avdelningen för värdelöst vetande kan anteckna att den första musikvideo som spelades någonsin på MTV när kanalen startade 1981 var The Buggles’ “Video killed the radio star”. Fast det visste nog ganska många redan. Desto mer värdefullt att veta är att The Buggles hade fler låtar än så. ”Elstree” till exempel.

Visst präglas hela The age of plastic av ett eget sound, en sorts syntrock, välproducerad och lättillgänglig. Enligt Trevor Horn själv var hans glasögon en medveten symbol för bandet: ”Jag gick in till en optiker på Kings Road och när jag kom ut därifrån med glasögonen påtagna kunde jag till slut konstatera att ’Nu är jag en Buggle!’” Bandnamnet var förstås en hyllning till The Beatles.

I London-förorten Elstree ligger ett antal filmstudios där bland andra de första Star Wars-filmerna spelats in under åren fram till The Buggles inspelning av ”Elstree”, därav textens referenser till B-filmer och BBC.

Lyssna på Spotify: The Archies “Jingle jangle”
När The Monkees gjorde myteri och krävde att få spela sina egna låtar på sina egna skivor blev det för mycket för skapare och producent Don Kirchner. Dom gick skilda vägar, och nästa projekt skulle minsann inte kunna säga emot.

The Archies var ett låtsas-band som bara fanns i den tecknade serien Acke, bestående av Acke, Ragge och Soppis tillsammans med tjejerna i serien, Veronica och Betty. Bakom kulisserna fanns framför allt sångaren Ron Dante och låtskrivaren Jeff Barry. Barry hade producerat skivor med The Monkees, men har tillsammans med Ellie Greenwich haft sanslöst stora framgångar som kompositör av megahits som ”Da doo ron ron”, ”Be my baby”, ”Leader of the pack”. Paret upptäckte dessutom Neil Diamond och såg till att han fick kontrakt deras skivbolag Bang Records.

Bubblegum-hiten ”Jingle jangle” framfördes i Acke av tjejerna Veronica och Betty, vilket blev en utmaning som Dante klarade galant att sjunga i falsett.

Lyssna på Spotify: Embrace “You’re not alone”
Bröderna McNamara i Embrace byggde ett intresse för bandet som växte i takt med varje EP fram till debutalbumet The Good Will Out. Men parallellt med hajpen fick dom också utstå en del spott och spe. Många såg bandet som inget annat än The Verve-imitatörer(albumet kom ut 10 månader efter Urban Hymns). Och Danny McNamara kunde inte sjunga. Deras goda självförtroende stack dessutom i ögonen på folk som redan tröttnat på Liam & Noel.

Men dom backade upp sin framtoning med starka låtar. Låt vara att ”Fireworks” framstod som en uppföljare till ”The drugs don’t work”, men det funkade allra bäst i de lite mer lågmälda spåren, där Danny McNamaras lena och personliga röst – kompetent eller inte – lotsade oss igenom kärlekskvalen.

I ”You’re not alone” från andra albumet Drawn From Memory tog dom ut svängarna lite mer och vävde in Memphis-blås. Om det var detta som gjorde låten till etta på topplistan i Thailand ska vi låta vara osagt.

Lyssna på Spotify: Bob Marley & The Wailers “Coming in from the cold”
En sjuk tå och en dåres envishet hade ihjäl en av dom största ikonerna någonsin. Och bägge sakerna tillhörde honom själv.

Efter ha skadat foten 1978 i en fotbollsmatch(på lek) upptäcktes att Bob Marley hade cancer under en tånagel, och rekommenderades av läkaren att amputera tån för att få stopp på den dödliga sjukdomen. Marley vägrade eftersom han ansåg detta vara emot hans Rastafari-tro, och fortsatte sin karriär som om inget hänt. Något år senare föll han ihop under en joggingtur i New York och resten av den pågående turnén fick ställas in.

Marley sökte alternativ hjälp på en tveksam klinik i tyska Alperna där han tillbringade mycket tid under 1980-81. Efter åtta månaders behandling utan resultat flög han hem till Miami(hans hem sedan 1977) och blev under flygningen över Atlanten så allvarligt sjuk att han direkt fick läggas in på sjukhus vid ankomsten till Florida. Där uppdagades att cancern spridits till lungor och övriga vitala organ och Robert Nesta Marley dog kort därefter, omgiven av sin familj.

Uprising blev det sista album Bob Marley gav ut innan cancern tog honom. ”Coming in from the cold”, med sin lite rockigt hojtande sång, skrevs i vetskapen om att slutet var nära, en uppmaning att inte låta sig kontrolleras utan istället att ta hand om varandra så blir det bra. Synd bara att han inte lät sig själv tas om hand bättre.

Lyssna på Spotify: Del Amitri “Don’t come home too soon”
Fotbolls-EM är bara några timmar bort nu. Säg mästerskapslåt och du har ett samtalsämne för en trerättersmiddag. Allt från riktiga kalkoner till kultlåtar till heltokejlåtar. Och så finns det dom som nästan var för bra för att slösa bort på drängfylla och vågrörelser. Närmare bestämt två stycken.

Våra svenska idrottsförbund har nästan alltid tänkt folklighet och tjolahoppsanhej(Markoolio) när dom valt artister till sina kamplåtar. Och tänker dom någon gång rätt med artisten(Staffan Hellstrand) är låten så fel att man skäms av bara det. ”När vi gräver guld i USA” blev, ärligt talat, endast så populär tack vare VM-bronset 1994. Hade det blivit ett nytt 1-2, 1-2, 1-2 som i Italien 1990 hade alla bara sett den som ett blekt plagiat av Ratatas ”För varje dag”. Och hur i hela Lennart Johanssons namn tänkte dom när Tomas Ledin ombads renovera ”Vi är på gång”? ”Vi är svenska fotbollsgrabbar”, någon?

Det festligaste fenomenet är nog när låtskrivare och producenter chansar med att droppa några troliga namn i truppen. Lasse Holms och Eddie Olivas ”Ciao ciao Italia” 1990, framförd av Galenskaparna, rimmade ”…Ravelli och Rehn, Jonas Thern och Hysén blir så braaaa…”, bara det att Stefan Rehn inte fanns med i truppen som reste till Italien och VM. Till låtens räddning kom det faktum att Mats Gren ingick som mittfältare, vilket blev namnet som användes under liveframträdanden.

En annan komisk episod var när Tre Kronor(inte fotboll, jag vet, men ändå) invigde Globen med ishockey-VM 1989. I musikvideon till ”Nu tar vi dom” kunde man bakom frontmannen Håkan Södergren se övriga landslagsmän sjunga i kören. Allra mest syntes legendariske backen Magnus ”Sigge” Svensson. Till VM blev han sedan petad. Men ”Sigge” kom tillbaka och utsågs fem år senare till bäste back i VM 1994. Där blev han lovad en årsförbrukning öl av ett sponsrande bryggeri, men det var inte förrän 2011 han fick sin välförtjänta bärs, efter nogsamt tjat av hans trogna fans. Bäste målvakten Bill Ranford och bäste forwarden Paul Kariya fick för övrigt var sin bil som pris. Don efter person?

Åter till ämnet, de två låtar som alla ska älska: frågar du en musikkritiker om tidernas bästa mästerskapslåt så kommer du i nio av tio fall att få svaret: New Orders ”World in motion”. Det kan jag tycka är helt okej att svara, eftersom det är den ena av dom båda låtar som står i bjärt kontrast till Markoolio och Galenskaparna. Men jag håller inte med.

Den andra låten är nämligen den som är den bästa mästerskapslåten genom alla tider: Del Amitris ”Don’t come home too soon”, Skottlands VM-låt i Frankrike 1998. Utan att göra flams och trams lyckas Justin Currie och Iain Harvey & Co få in ett lands stolthet och karaktär i en grym låt – ballad till råga på allt – smart utformad som en vädjan där hemifrån att dom ska vara ute på segertåg så länge dom bara kan, medvetna om att dom slår ur underläge. Och att deras folk backar upp dom hela vägen.

Jämför ”In med bollen”…

Nu visar vi vilja och höjer taket
Så kom igen nu Sverige ända in i kaklet
Skickar upp dom på läktar en efter en
Hör korvgubben fråga ”Är du här igen?
Slå sköna mackor! Det är klappat och klart
Mål mera mål, mera mål i en ruskig fart
Titta och njut när Sverige ångar på
Det är faktiskt det som får pälsen att stå

…med ”Don’t come home too soon”…

And I don’t care what people say, we can laugh it all away
But if I have a dream at all its best for once
You won’t be on that stupid plane
And the world may not be shaking yet
But you might prove them wrong
Even long shots make it
Just don’t come home too soon
Just don’t come home too soon

“…for once you won’t be on that stupid plane…”! Klappar lite mer i bröstet av den raden än av nåt med att nätet ska rassla, va’? Men så är också skottarna ett av världens stoltaste folk. 1998 var senaste gången deras landslag deltog i ett mästerskap, och kanske valde dom Del Amitri med omsorg för att dom anade att generationen med Colin Hendry i spetsen inte hade några arvtagare. Eller helt enkelt, tvärtemot, därför att Skottlands starka musikaliska arv gav dom bättre urval?

Oavsett vilket undrar man om Sverige har blivit så bortskämda med kvalificeringar till mästerskap att valet av mästerskapslåt har blivit slentrian? Det återstår att se hur många krönikor som skrivs i positiva ordalag om Neverstores EM-låt ”Vi mot världen” om 14 år, men något säger mig att man måste ha en bra sökmotor för att hitta dom.

Borde man inte kunna hitta ett wild card till Skottland för varje VM och EM framöver? Annars är risken stor att vi aldrig mer kommer att få höra någon bra mästerskapslåt.

Lyssna på Spotify: The Louvin Brothers “Knoxville girl”
Vi förstår nog inte vilken betydelse dom haft för countryhistorien. Även om dom inte har samma legendstatus som Johnny och Hank så hör dom ändå till countryns fundament. Utan The Louvin Brothers, inget Everly Brothers. Utan Everly Brothers, inget Simon & Garfunkel. Hade det inte varit för bröderna Louvin, hade Uncle Tupelo stått kvar i Mike Heidorns garage och lirat punk som ingen hade kunnat köpa på skiva. Och hur hade världen sett ut i en värld där Wilco inte funnits? Så nu börjar vi kanske inse Iras och Charlies betydelse.

I kyrkan lärde dom sig gudomlig stämsång och gudsfruktan, vilka båda delarna avspeglades i deras musik. Se bara hur djävulen är avbildad på albumet Satan Is Real och försök håll dig för skratt. En utsågad spånskiva fick gestalta Lucifer himself, med treudd, horn och allt.

Tragic Songs Of Life var ingen glädjeskiva, som hörs på titeln. ”Knoxville girl” var så makaber att den handlar om en mördad flicka. Mord och inga visor.

Lyssna på Spotify: Flamin’ Groovies “Shake some action”
Dave Edmunds producerade den här pärlan 1972, men den gavs inte ut förrän 1976 på albumet med samma namn. En annan version gavs ut på singel 1973, men det är den här som räknas.

Nattugglan Edmunds började inte jobba förrän när puben stängde, då bandet fick hämta honom plus en låda öl och ett par whiskyflaskor, sedan jobbade dom till kl 4 på morgonen. Studion låg på en bondgård i Wales och en flaska färsk mjölk serverades varje morgon. Om det hjälpte mot huvudvärk har inte gått att utröna.

San Fransisco-bandet startade med att spela Stones-rock, men pådrivna av sångaren Cyril Jordans besatthet av The Beatles övergick dom till en mer British Invasion-typ av rock, som resulterade i ”Shake some action” med sina ringande gitarrer och Phil Spector-produktion, signerad Dave Edmunds och en låda lager.