Det känns som en ödets ironi att jag sitter med Spotify i hörlurarna och åtnjuter en av dödsorsakerna på väg till själva likvakan. Hur fan kunde det bli så här?
Min första kontakt med Skivfönstret var för 20 år sedan och den stora butiken som låg på Norrlandsgatan. Sedermera bodde jag på Gärdet och halkade allt som oftast in i butiken i Fältöversten, där Claes Skoglund var butikschef. Vet inte om jag har alla fakta korrekt här, men Classe övertog småningom namnet Skivfönstret och ägarskapet av butiken vid Ringen Centrum, och det blev min butik, främst geografiskt, men framför allt socialt. Så fort jag hade möjlighet passerade jag och upptäckte nya artister, bläddrade längtansfullt i det breda och kvalitativa sortimentet, eller bara njöt av kaffedoften, atmosfären och det som spelades i högtalarna. Classe, Kent, Willy och Jeppe var alltid på alerten för oss kunder med sina rekommendationer.
Kent berättade för mig en gång att dom hade smeknamn på alla oss stamkunder/nördar. Jag gick under aliaset ”Powerpopparen”, myntat under en period då jag kontinuerligt rände in och frågade efter allt från de senaste släppen på Rainbow Quartz till någon bra Dwight Twilley-samling. Classe importerade en återutgivning med 20/20 som jag än idag bugar för innan jag ska spela den.
En gång i djupaste december bad jag om att få lyssna på The Magnetic Fields-klassikern 69 Love Songs. Jag hade dock inte uppmärksammat att dom inte erbjöd provlyssning under julruschen på grund av tidsbrist. Men när Kent såg vilken skiva det gällde frångick
han reglerna för min skull. En skiva av den kalibern måste folk få höra. Och han sålde ett exemplar till mig den dagen.
När Skivfönstret inte gick runt längre fick dom lägga ner 2008. Det var snack om att öppna något nytt vid Hornstull istället, men jag hörde aldrig något mer och trodde jag sett det sista av herrarna. Ett par år senare stötte jag först ihop med Säkert!-Jens på Bengans på Drottninggatan, och samma dag även Willy på Record Hunter. Jag fick veta att Classe och Kent öppnat Fönstret på Ringvägen! Dagen därpå knappade jag ur min kontorstelefon för långlunch och åkte dit.
Allt var som förr fast ännu bättre! Kaffebryggaren hade sin givna plats på disken och dom båda skavda bruna skinnfåtöljerna tillsammans med de brunmålade trähyllorna gav intrycket att man verkligen kommit hem till någon. En kär gammal vän, eller två. En fritidsgård för vuxna, musikgalna män och kvinnor.
Jag har besökt skivaffärer som varit både större, billigare och kunnigare(fast inte mycket). Men aldrig upplevt samma kärlek. Och lik förbaskat sitter jag här med tårfylld blick och stirrar på mina spellistor i Spotify. Hur fan kunde det bli så här?
Ja, det är ju bara att rannsaka sig själv. En gång fick grabbarna importera Fountains Of Waynes Welcome Interstate Managers från U.S.A. Jag ville inte ha den europeiska utgåvan eftersom den var kopieringsskyddad och jag ville kunna rippa ner den till MP3 så det skulle vara lättare att bränna bland-CD. Snacka om att stå med ett ben i varje läger.
I ärlighetens namn hörde jag inte till den innersta kretsen av stamkunder, särskilt de senaste åren då ungkarlshobbies fått ge mer och mer vika för familjerutiner. Signifikativt, men föga överraskande, är att jag till och med kommer sent till Fönstret under deras sista dag i livet, eftersom jag först var tvungen att inhandla fotbollskläder till min son.
Livet går vidare, och världen anpassar sig alltid efter nya förutsättningar. Musik kommer alltid att vara viktigt och roligt, oavsett vilket format den kommer i, men det kommer inte att vara på samma sätt som förr. När en bergsbestigare nått toppen och njuter av utsikten så hade den inte varit lika vacker om han tagit linbanan upp. På samma sätt behöver man hela tiden göra ansträngningen för att söka efter ny musik att njuta av.
Och det är där som luckan kommer att uppstå efter Fönstret, Classe och Kent. Men vi glömmer aldrig, oavsett var vi letar vidare. Ikväll ska jag nog se om High Fidelity för femtielfte gången. Och kanske gråta en skvätt.
Love on ya!
/Powerpopparen
Lyssna på Spotify: Badfinger “No matter what”
27 Club Week, part 3
När två medlemmar i samma band begår självmord så är det något generalknas. Det var det också.
Beatles-bolaget Apple Records’ längsta inneboende var naturligt nog McCartney-popparna i Badfinger. Dom gav ut några album under de första åren på sjuttiotalet tills kaoset på Apple blev för mycket och dom gick vidare till Warner. Inte blev det mycket bättre där när bandets manager stämdes av Warner, som anklagade honom för förskingring. Hela den juridiska soppan påverkade bandet som stod inte hade gjort något alls, mer än möjligtvis att ha blivit bedragna av sin manager.
Deras andra album på Warner, Wish you were here, blev indraget direkt efter utgivningen,
samtidigt som deras nyinspelade album, Head first, inte var i närheten att släppas(det kom ut till slut 2000) då bolaget inte ville göra ett skvatt förrän rättvisa skipats i rättegången. Detta ledde till utblottning i bandet, något som till slut drev Pete Ham till
självmord när han inte kunde försörja sig. Hans mentala hälsa hade sviktat under en period dessförinnan. Ham skulle fylla 28 år endast tre dagar efter att han band upp snaran i sitt garage i april 1975.
Som om det inte räckte med tragedier ändå, begick Tom Evans självmord åtta år senare, i november 1983, även han genom att hänga sig. Indirekt var hans motiv också depression orsakad av situationen med uteblivna pengar från karriären, samt att han aldrig kunde komma över Hams självmord.
”No matter what” skrevs och sjöngs in av Pete Ham på bästa McCartney-manér.
Lyssna på Spotify: Chris Bell “You and your sister”
27 Club Week, part 2
Så ofta som Big Star angetts av efterkommande artister som stor influens så kan den oinvigde tro att bandet var lika stora som sina egna förfäder i The Beatles och The Byrds, men så var inte fallet. Inte på lååånga vägar.
Memphis, Tennessee, och Stax, var inte bara hemvist åt southern soul, utan även åt Big Star och deras powerpop. Hur fantastiska deras två första album än var så floppade dom kommersiellt, och skulden för det har bland annat lagts på taskig marknadsföring från Stax. Bandet plågades av interna bråk som mynnade ut i rena slagsmål. Den missbrukande Chris Bell hoppade av i slutet av 1972 och basisten Andy Hummel ett år senare.
Deras tredje album, Third/Sister lovers, spelades in 1974, men skivbolagets skepsis till att släppa det alls gjorde att dom kvarvarande medlemmarna, Alex Chilton och Jody Stephens, kastade in handduken för gott.
Till slut släpptes Third/Sister lovers 1978, och fick fina recensioner. I slutet av samma år skulle den nu till synes uppstädade Chris Bell köra hem med sin sportbil från sin pappas
restaurang, där han jobbade efter misslyckade försök med att komma igång med en
solokarriär. Bilen fick sladd och brakade rätt in i en telefonstolpe och Bell dog direkt.
Hans soloinspelningar gavs ut 1992 som albumet I am the Cosmos, och visade att han hade hållit huvudet högt under åren efter Big Star. På ”You and your sister” får han
hjälp med sångstämmorna av ingen mindre än sin gamle radarpartner Alex Chilton,
och det lät lika vackert som det en gång gjorde på tonårskärleksklassikern ”Thirteen”.
Det har alltid funnits ett intresse för den genuina soul som skapades i slutet av 60- och början av 70-talet, men under de senaste åren har det ökat markant. Mycket av detta kan tillskrivas Brooklyn-baserade Daptone Records, som skapat en helt egen scen i likhet med sina förebilder Stax, Motown och Muscle Shoals för att nämna några.
Husbandet The Dap-Kings är med på ett eller annat hörn på många av inspelningarna med bolagets artister, precis som Muscle Shoals Rythm Section eller Booker T. & The MG’s en gång var. Dom anlitades dessutom av Mark Ronson till Amy Winehouses stora succéalbum Back to black. Under inspelningar med Lee Fields upptäckte dom körsångerskan Sharon Jones som efter det har blivit en av bolagets största artister.
Den största upplevelsen av bandet är live, som man tydligt kan se i det här klippet från Later…with Jools Holland. Kolla bara hur dom andra artisterna tittar med förundran på Sharon Jones & Co, som om dom just insåg hur sopiga dom själva är i jämförelse.
Lyssna på Spotify: Jacob Miller & Inner Circle “Tenement Yard”
27 Club Week, part 1.
Inner Circle låg i början av 90-talet som en bombmatta över hitlistorna med sin radiovänliga reggaepop. Lika bra att erkänna det direkt: jag äger också ett 7”-exemplar av ”Sweat(A-la-la-la-la-long)”. Men det var mest B-sidan som spelades, nämligen deras singel från 1987, ”Bad boys”.
”Bad boys” gjorde en lite udda resa där den gick oupptäckt utanför Jamaica under flera år, men sedan exploderade internationellt och blev känd som ledmotivet till reality-TV-serien ”Cops”.
Bandet har också gjort en lite udda resa. Dom var på väg att slå igenom internationellt och fick kontrakt med Island Records. Tanken var att dom skulle presenteras för massorna genom att turnera med Bob Marley 1980, men Marleys cancer gjorde att han inte kunde genomföra den, så allt avblåstes. Kort därefter dog sångaren Jacob Miller i en bilolycka på Jamaica, så karriären kom av sig lite grann, tills dom tio år senare äntligen fick sina framgångar.
Jacob “Killer” Miller(smeknamnet kom till av hans rykte om att ingen kunde rå på honom i sångdueller) skulle ha fyllt 28 år fyra dagar efter dödsolyckan. Om födelseåret 1952 nu stämmer. Det är omtvistat och sägs även vara 1955 såväl som 1956.
Lyssna på Spotify: Ann Sexton “You’re losing me”
Taggas man som Northern Soul så är man rätt obskyr, givetvis gällde detta även Ann Sexton. Man är lika bra som ”dom stora”, men lik förbannat får man traggla där i dom lägre divisionerna under slavkontrakt. Vilket Sexton förstås gjorde.
”You’re losing me” var en av dom få låtar hon själv skrev, och kanske är det lite rättvist att den är hennes största? Den sprittande basen, Atlantic Records-rytmen, Aretha-attityden och det härliga blåset gör det här till större behållning än att bara kastas bort på Northern Soul-samlingar.
Lyssna på Spotify: Billy Bragg & Wilco “Ingrid Bergman”
Woody Guthrie var Bob Dylans stora inspirationskälla, och Dylan var flertalet gånger och besökte honom på sjukhuset under hans sista dagar i livet. Guthrie hade massvis med sångtexter liggande hemma som ingen visste melodierna till. På den tiden spelade man inte in några demos, så allt som blev kvar för de efterlevande var alla pappersark med lyrik.
Bob Dylan blev tillfrågad av Guthrie om han ville göra något av allt material, men enligt Dylan blev det inget på grund av att Guthries son Arlo inte ville låta honom göra det. I mitten av 90-talet blev det istället Billy Bragg som tillfrågades av Guthries dotter Nora, och Bragg i sin tur bad Wilco om hjälp eftersom hennes ambition var att sångerna skulle tillämpas för en ny generation.
Woody Guthrie verkar ha varit lika betuttad i Ingrid Bergman som övriga världen var i mitten av seklet. Stromboli var en film av Roberto Rossellini från 1950 med Bergman i huvudrollen som en litauisk kvinna som gift sig med en italienare. Han härstammade från Stromboli, en vulkanö norr om Sicilien, och dit flyttar paret. Bergmans rollfigur klarar inte av livet på den karga ön med dom inskränkta invånarna. Efter att hennes man försöker kontrollera varje steg hon tar flyr hon uppför vulkanen mitt under ett utbrott och…ja, ni får se filmen för att få veta resten av historien. Bra är den i alla fall.
På skivan står det ”Billy Bragg & Wilco”, men här är det enbart Bragg och en akustisk och det räcker så fint för att illustrera Guthries kärlek till Bergman. Och hon var ju förbaskat vacker.
Lyssna på Spotify: Neil Young “Thrasher”
Det finns tre sorters Neil Young-låtar. Och jag föredrar dom i följande ordning: 1. Akustiska soloballader 2. Ljuv country 3. Hård rock(OBS: ej särskrivning).
Inga tvivel om vilken kategori ”Thrasher” tillhör, såvida något inte är fel på öronen. Låten återfinns på albumet Rust never sleeps som innehöll en radda med liveinspelningar där man exkluderat publikljuden på skivan. Turnén med samma namn bestod av spelningar där ena halvan var Young och hans piano eller akustiska gitarr, och andra halvan med fullt band.
”Thrasher” handlar om uppbrottet från Crosby, Stills & Nash, som varken spottade i glaset eller blåste ut dom vita pulverränderna på spegeln(framför allt David Crosby). ”They” som Young sjunger om är helt klart CSN, och bevisen för glädjen att slippa trion blir inte tydligare än ”…so I got bored and left them there, they were just dead weight to me…” eller ”… better down the road without that load”.
Själv är bäste dräng helt enkelt.
Lyssna på Spotify: Spirit “Animal zoo”
Inte många band jag känner till där någon spelat i bandet tillsammans med sin styvfarsa. Men Spirits ledargestalt Randy California hade inga problem med att ha morsans gubbe Ed Cassidy som trummis.
Låten skrevs av sångaren Jay Ferguson som jämförde vårt mänskliga samhälle med ett zoo. Radiovänligheten bara blixtrar om allt från arrangemang till melodi, men albumet Twelve dreams of Dr. Sardonicus sågs underligt nog som lite experimentiellt. Själv
tycker jag att dom beredde väg för den FM-rock som Bad Company gjorde till sin.
Lyssna på Spotify: Spoon “Anything you want”
Ibland vet jag inte hur jag ska ställa mig till det faktum att ett koppel av fina band fått draghjälp av amerikanska TV-serier för gymnasiekids och yngre vuxna. En del av mig är glad för Spoon och dom andra som fått en skjuts i karriären. En annan del av mig är lite besviken över att det krävts tårdrypande scener en gång i veckan för att folk ska inse deras storhet. Mest är jag nog glad, för det har ju gett möjligheter att få höra mer av artister varav hälften förmodligen hade försvunnit från offentligheten enbart av ren frustration över sina misslyckade karriärer, för hur många såna exempel har vi inte sett?
Sedan dom medverkade med ”The way we get by” i O.C. 2002 har varje album hamnat längre och längre upp på listorna. Deras bästa är dock Girls can tell från 2001. Britt Daniels återhållsamt punkiga sång är till hälften kaxig, hälften loj. Med små medel gör
dom riktig solskensrock av det här, ackord slås an bara så ofta dom känner för det. Egentligen anstränger dom sig inte mer än det behövs, och vem kan begära mer? Inte jag.
songsforwhoever.com 