Lyssna på Spotify: The Isley Brothers “Live it up – Part 1 & 2”
Efter att ha ägnat 60-talet åt stark Motown-soul tog Isley Brothers i början av 70-talet en inriktning mer mot funk och rock. Titelspåret från “Live it up” har alla ingredienserna: smattrande clavinet, wah-wah, pulserande rytm och Ernie Isley’s genomskärande sologitarr.

Lyssna på Spotify: Säkert! “Ditt kvarter”
Vissa kan ha svårt för Annika Norlins lite medvetna sävlighet och dialekt, men tveklöst har hon hittat en egen nisch för sina nakna och självutlämnande låtar. Horder av unga kvinnor(och män) relaterar till hennes texter och har hittat en vän att lyssna på när livet är mörkt och jobbigt. Eller för att bara må bättre i vetskapen att det finns någon som har det värre.

Svartsjukeballaden “Ditt kvarter” kanske passar allra bäst för den nyligen dumpade som ett soundtrack till den där höstpromenaden när gulbruna löv blåser runt fötterna och tankarna virvlar i skallen, men där har vi väl alla någon gång varit. Bara för att man inte vill tillbaka dit så behöver ju inte det hindra att man gör ett besök.

Lyssna på Spotify: Cocteau Twins “Pearly Dewdrops’ Drops” Liz Fraser är begåvad med en av världens vackraste röster, vilket hon även visat som gästvokalist på bl.a. Massive Attack’s “Teardrop” från 1998. “Pearly Dewdrops’ Drop”, som inte finns med på något av Cocteau Twins’ album utan endast gavs ut på en EP 1984, är kanske det bästa exemplet på deras drömpop.

Lyssna på Spotify: Elliott Smith “Angeles” Hur Elliott Smith dog 2003, 34 år gammal, är fortfarande ett mysterium. Man hittade två knivhugg i bröstkorgen på honom, men rättsläkaren kunde inte fastställa om huggen var självorsakade eller om någon annan tillbragt dom. Klart var i alla fall att Smith haft det svårt under sina sista år med missbruk och depressioner.

Som en indierockens Paul Simon fick han ett genombrott med sina låtar i filmen Good Will Hunting 1997 där han blev Oscarsnominerad för “Miss Misery”, dock gick statyetten till Celine Dion’s “My heart will go on” från Titanic. Samtliga Smith-album är värda att kolla upp, men “Angeles” som spelas i slutvinjetten till Good Will Hunting när Matt Damon i sin rishög till bil rullar västerut mot solnedgången är den låt som ändå är mest minnesvärd från filmen.

Lyssna på Spotify: The Meters “Just kissed my baby” För sisådär en 15 år sedan var funk ännu en outforskad genre för undertecknad. Under ett London-besök var jag som vanligt på Tower Records vid Piccadilly och gick i godan ro ner för trappan för att leta lite nya indiesinglar, det var på den tiden alla skulle ge ut två st varianter av CD-singeln plus en 7″ och helst ha 7-8 nya låtar till b-sidorna.

Just när jag passerar soul- och funkavdelningen som låg halvvägs ner i källaren så drog expediten igång “Just kissed my baby” på hög volym med sin mjuka wah-wah-gitarr i introt som sedan byggs på med trummor och bas. Jag kunde inte röra mig ur fläcken på 2-3 minuter innan jag raskt stegade fram och frågade vad i herrans namn detta var.

I handen på vägen ut hade jag sedan delikatesserna Vol 1, 2 och 3 av Mastercuts “Classic Funk”-serie. Under påföljande vinter var det inte mycket annat som spelades på fredag- och lördagkvällar. Inte heller i bilen när jag tänker efter.

Lyssna på Spotify: The Mountain Goats “Woke up new”, 2005 John Darnielle och The Mountain Goats har varit ruskigt produktiva och givit ut 14 album hittills, förutom oräkneliga EP, singlar och kassetter. Första årens inspelningar gjordes på en fyrkanals portabandspelare och präglades av det karaktäristiska bruset á la demos, men under 2000-talet frångick dom DIY-mentaliteten och började spela in skivorna i riktig studio.

För denna låt om att bli lämnad av någon räcker det med att citera andra versen och refrängen för att man ska förstå storheten hos John Darnielle:

the first time I made coffee for just myself,
I made too much of it.
but I drank it all,
just ’cause you hate it when I let things go to waste.
and I wandered through the house, like a little boy lost at the mall.
and an astronaut could’ve seen the hunger in my eyes from space

and I sang oh
what do I do?
what do I do?
what do I do?
what do I do without you?

Lyssna på Spotify: The Sonics “Have love will travel” “Världens första punkband” är det inte bara The Sonics som kallats, men helt klart är att dom var en föregångare med sin skitiga variant av 60-talsgaragerock. The Hives har nämnt The Sonics som en av sina inspirationskällor, och för inte så länge sedan besökte veteranbandet Sverige för en spelning. Deras version av “Have love, Will travel”, skriven av Richard Berry(som också skrev “Louie Louie”), har t.o.m. hörts i reklamfilm i svensk TV.

Som man kan höra så kallades sångaren Gerry Roslie inte för inte för “Hamburger-throat” med tanke på hans sångs brutala behandling av stämbanden, men så glada vi kan vara över hans offervilja.

I Pride-festivalstider kan det ju passa bra med en minst sagt öppenhjärtlig kärlekssång från man till man. Joel Gibb beskrev en gång sitt band The Hidden Cameras sound som “gay folk church music”, och dom har inte ansträngt sig för att mörka sin läggning om man säger så.

Förutom det erotiska temat så slänger Gibb iväg en lätt sarkastisk passning till grabbeligrabb-miljöer i “We could be the Army or the Klan, ’cause when we’re brothers in blood then we are brothers in band”.

Även om det kan vara lite för snaskigt för somliga så lyckas Gibb & Co med konststycket att få det hela att låta sakralt och vackert. Men låt det vara sagt: den här låten hade ALDRIG passerat BBC-censuren. Känsliga lyssnare är härmed varnade.

Lyssna på Spotify: Uncle Tupelo “Moonshiner” I en tid då grungen växte från en dressin till ett expresståg så gick alt-countryns fanbärare Uncle Tupelo i motsatt riktning och gjorde ett akustiskt album tillsammans med R.E.M.’s Peter Buck, “March 16-20, 1992”. Drygt hälften av låtarna skrevs av Jay Farrar och Jeff Tweedy själva, medan resten var covers av gamla country- och folksånger.

Bandet gjorde ett album ytterligare tillsammans innan Farrar bildade Son Volt och Tweedy tillsammans med övriga medlemmar bildade Wilco.

Lyssna på Spotify: Horace Silver “Song for my father”, 1964 Horace Silver är en av dom stora jazzpianisterna och utgav flera album på klassiska Blue Note. Hans inverkan på populärmusiken går inte att ta miste på.

Bevis A: Stevie Wonder snodde intro-blåset och använde till “Don’t you worry ’bout a thing”

Bevis B: Steely Dan gjorde en karbonkopia på intro-kompet och använde till “Rikki don’t lose that number”

Riktigt bra bossa-nova-jazz med en självhäftande melodi.