The Replacements “Answering machine”, 1984

Lyssna på Spotify: The Replacements “Answering machine”
Kärlek får en att göra galna saker. Särskilt i kombination med alkohol. Men så länge det inte övergår till idioti eller våld så kanske det kan vara okej.

För många preskriberade år sedan lärde mitt till Stockholm nyinflyttade jag och en dam känna varandra under en kväll på gamla Café Tivoli och tydligen skötte jag mig så pass bra att jag fick hennes telefonnummer innan jag var tvungen att gå hem pga tidigt arbetspass dagen efter. Jag tog beslutet(som i den stunden verkade klokt och självklart) att ringa och tala in på hennes telefonsvarare hur trevligt det var att få träffa hennes ljuva uppbarelse, så fick hon en påminnelse medans minnet var färskt. Och jag bredde på ordentligt. Tio meddelanden, tills svararen bad om nåd.

Men det funkade, hon ringde tillbaka och vi dejtade i en hel vecka, under vilken vi gick och såg This Perfect Day på numera nedlagda Studion vid S:t Eriksplan. Och jag fick investera i ett nytt kassettband till hennes telefonsvarare.

Paul Westerbergs avslutning av klassiska Let it be var en rykande punkballad som lät som om bandet spelat in en tung rocklåt men sedan mixat bort allt annat förutom Westerbergs röst, elgitarr, och alla bandets effektpedaler. Tur det, för med hela bandet hade texten fallit i skymundan och all desperation gått förlorad. Nu hörs det istället hur frustrerad han är över att han inte får tag i henne.

Är hon ute? Låter hon bli att svara? Är hon ensam? Allt han har att säga henne vill han säga nu, eftersom det är omöjligt att ”blåsa liv i ett brev” eller få fram rubbet på en satans telefonsvarare för ”hur säger man god natt” till den? Det går ju bara inte. Om han så ens lämnar 10 stycken meddelanden. Hade “Answering machine” skrivits idag så hade den handlat om hur hon tryckte bort hans samtal på mobilen och sedan hade han supit ihjäl sig för han hade fattat direkt. Good news travel fast.