Komikern Per Anderssons parodier i form av påhittade bidrag i mellanakterna under årets Melodifestival har både hyllats och sågats. Själv gillar jag sådana hyss. Världen skulle må bra av lite mer självdistans, inte minst dylika musiktävlingar där den ena efter den andra tar sig själv på alltför stort allvar. Då räknar jag inte in Sean Banan som ett slags undantag som bekräftar regeln, för det är inte min typ av humor. Om humor nu är rätt ord.
Gemensamt för samtliga på min lista nedan var glädjen det hela gav. När man kunde strunta i förväntningar från både skivbolag, fans och journalister fick man utrymme att göra det man tyckte var kul.
Parodier är inget nytt, inte minst kardinalexemplet Spinal Tap, men där har funnits några artister som inte bara lyckats bra med själva skämtet, utan också producerade musik man gärna lyssnar vidare på när man slutat småle:
The Dukes Of Stratosphear(1985/1987)
XTC:s psykedeliska alter-egon, skapade under avslappnade former i en stuga på den engelska landsbygden(dom tvingades köra studioutrustning och instrument med båt över en liten flod), blev så lyckade att den första EP:n 25 O’Clock 1985 sålde mer än albumet The Big Express året före. 1987 kom albumet Psonic Psunspot också, ett andrum efter de påfrestande inspelningarna av Skylarking med Todd Rundgren. Bara att ta fram checklistan och bocka av alla referenser till The Beach Boys, The Move, The Beatles osv. När dom ville göra ett bubblegum-album fullt med olika på hittade artister och band(inspirerat av The Turtles Present The Battle Of The Bands) lade skivbolaget Virgin in veto. Väldigt synd, för de låtar som givits ut på senare XTC-album har visat sig vara riktigt vassa(“Then She Appeared”, “Standing In For Joe”).
Spotify: Samlings albumet “Chops From The Chocolate Fireball” innehåller alla deras låtar
The Fraternal Order Of The All(1996)
Låtskrivaren Andrew Gold(medlem av 80-talsduon Wax, hade en softrockhit under 70-talet med “Lonely Boy”) gjorde inspelningar som sedan påstods vara återfunna mastertejper från ett obskyrt 60-talsband. Lät ena stunden som The Byrds, andra stunden som The Electric Prunes.
Spotify: Albumet Greetings From Planet Love
Ohio Express(1967-1970)
Ja, fejkat och fejkat. Bandet existerade, men det var då inte de som turnerade som sjöng på skivorna. Det gjorde en viss Joey Levine, som till en början värvades in av skaparna Jerry Kasenetz och Jeff Katz för att skriva låtar åt dom. När det turnerande Ohio Express första gången någonsin hörde sin nya singel i turnébussen utan att alls känna till den blev det ren parodi. De tre leadsångarna fick turas om att sjunga beroende på vems röst som mest liknade Levines i varje låt.
Spotify: Samlingsalbumet The Best Of The Ohio Express
The Uncle Devil Show(2004)
Till att börja med: omslaget var en kopia av The Strangeloves samlingsalbum I Want Candy: The Best Of The Strangeloves. Och även om medlemmarna låtsades vara bortglömda musiker från en svunnen tid bestod bandet av Justin Currie(Del Amitri), singer-songwritern Kevin McDermott samt dennes bror Jim som trummat i Simple Minds. Trots att framför allt Curries röst inte gick at ta miste på insisterade herrarna på att dom inte hade något att göra med saken; till och med i radiointervjuer spelade dom sina roller fullt ut. Intern humor som på något sätt ändå hittade ut. Musiken var förträffliga pastischer på 60-talspop med inte så lite parodiska texter om Gilbert O’Sullivan och att själa en kompis cykel och mycket annat.
Spotify: Albumet A Terrible Beauty
The Rutles(1978/1996)
Saturday Night Live-sketchen som flippade ur, fast på ett bra sätt.Allt iscensattes av Monty Python-medlemmen Eric Idle, och när den fejkade dokumentären All You Need Is Cash krävde ett soundtrack blev The Rutles-albumet allvar. All musik specialskrevs av Neil Innes(The Bonzo Dog Doo-Dah Band) som fick till vansinnigt snygga pastischer. Så snygga att man på flera håll trodde att det var äkta The Beatles-inspelningar. 1996 upprepade man historien med Archaeology i samband med att Anthology-serien gavs ut. Hur många Beatles-låtar kan du matcha ihop med Rutles-skivan?
Spotify: Albumet The Rutles
Solen skiner, och här är en räcka ny soul, reggae, garage, folk, country, indie m.m. Nytt från bl.a. José González, Son Volt, Joe, Devendra Banhart och Josh Ritter. 33 låtar. 33. Så många lär ni inte få av mig igen inom överskådlig framtid på ett bräde i The Bucket List, men den här veckan har varit en lyssnarvecka. Åkt mycket bil. Haft hemmakväll på egen hand. VAB. Underbart. Spotify-länkar i låttitlarna samt spellista längst ner.
Och en sak till: ska ni ut och partaja ikväll kan ni skippa till de två nedersta låtarna och ta resten imorgon. Trust me.
Vi hörs.
Emmylou Harris & Rodney Crowell “Spanish Dancer”(från Old Yellow Moon, 2013)
Två så kompetenta kompositörer, och så väljer dom att göra en cover på Patti Scialfas(Mrs Bruce Springsteen) “Spanish Dancer”. Men jag klagar inte, det var den bästa låten på hennes Rumble Doll från 1993. Och komponera är ju inte det enda den här duon kan bra.
Sallie Ford & The Sound Outside “Bad Boys”(från Untamed Beast, 2013)
Förra veckan recenserade jag den här skivan, och den förtjänar att höras. Ändlöst. Även om hon själv inte är, utan endast har utseendet av en, så ger hon uttryck för ettusen förtryckta hemmafruars uppdämda aggressioner förpackade i en CD-ask.
Junip “Line Of Fire”(från kommande albumet Junip, 2013)
Så det är det här José González har ägnat sig åt på sistone.
Solange “Don’t Let Me Down”(från True EP, 2013)
Ja, ja, ja. Jag vet och ni vet vid det här laget att hon är Beyoncés lillasyster och att hon körat åt Destiny’s Child och att hon har haft en megahit med “Losing You”. Men skit i det och lyssna nu.
Devendra Banhart “Never Seen Such Good Things”(från kommande albumet Mala, 2013)
Kungen av batikpop kommer med ett nytt album nästa vecka, och det här är det bästa han gjort hittills.
Hästpojken “Sommarvin”(från kommande albumet En Magisk Tanke, 2013)
Har gillat göteborgarna ända sedan “Shane MacGowan”, och det här kan bli årets försommarplåga, i alla fall hos mig. Spelar TV4:s Nyhetsmorgon Lördag imorgon. Missa inte!
Maps & Atlases “Fever”(från Beware And Be Grateful, 2012)
Inte ofta man hör någon sjunga med Al Green-röst i ett indierockband. Skägg däremot, är vanligare. Men kanske inte den typen av urskog till skägg som Robinson Kruse bar, men det hindrar inte Dave Davison från att sjunga ur det.
The Lions with Black Shakespeare “Revelations”(från This Generation, 2013)
Studiomusikerkollektivet The Lions från L.A. har egentligen ingen direkt anknytning till Jamaica annat än deras fixering vid musiken som härstammar därifrån. Det hindrar dock inte att dom spelar en helt oemotståndlig reggae. Här gästade av Black Shakespeare, bror till Robbie.
Jim James “A New Life”(från Regions Of Light And Sound Of God, 2013)
My Morning Jacket-sångarens efterlängtade soloalbum visade sig vara romantiskt och spirituellt.
The Scantharies “The Start”(från The Scantharies, 2012)
Bara att grekbritten Andy Dragazis anger “den grekiska garagerockscenen på 60- och 70-talet” som influens gör att man inte kan låta bli det här. Inspirationen kom när han åkte bil med sin farbror i Grekland och lyssnade på dennes gamla blandkassetter. Borde hamna på nästa Tarantino-soundtrack.
Bettie Serveert “Had2Byou”(från Oh, Mayhem!, 2013)
De holländska indieveteranerna har hållit på i över 20 år, och grabbar fortfarande ett stenhårt tag i dina öron med sina starka popmelodier och Carol Van Dijks klara, kraftfulla röst.
Josh Ritter “In Your Arms Again”(från The Beast In Its Tracks, 2013)
Han är mäkta populär på Irland, och likaså hemma hos mig. Nya skivan The Beast In Its Tracks är hans starkaste sedan Hello Starling.
Jesse Dee “Fussin’ And Fightin'”(från On My Mind/In My Heart, 2013)
Han må se ut som om Josh Groban misslyckats med en Ian McCulloch-frisyr, men i väntan på nästa Eli ‘Paperboy’ Reed-album kan Jesse Dee vara det du behöver, även om han inte har samma diaboliska råstyrka i rösten.
Tegan And Sara “Drove Me Wild”(från Heartthrob, 2013)
Man önskar att våra radiostationer förstod att det är så här radiopop ska låta, men man kan inte få allt. Tyvärr.
Pascal Pinon “Somewhere”(från Twosomeness, 2013)
Förutom Tegan And Sara är det här veckans andra tvillingsystrapar. Halla och Kristín Jófrídur har redan kommit med sitt andra album och är fortfarande tonåringar. Så här grått, kargt och dystert är inte Island. Väl?
Inc. “The Place”(från No World, 2013)
Soft alt-R&B från L.A. med influenser från 80-talets brittiska 4AD-rock.
BOY “Drive Darling”(från Mutual Friends, 2013)
Jag är en sån som gillar det motsägelsefulla i att det finns ett manligt band kallat Girls och ett kvinnligt som heter BOY. BOY är en tysk-schweizisk tjejduo baserad i Hamburg som spelar smittsam och rytmisk folkpop.
Wampire “The Hearse”(singel, 2013)
Portland-duon, som jämförs med samma typ av murrigt producerad 80-tals-psykedelia som Ariel Pink, turnerar under våren med Unknown Mortal Orchestra och Foxygen. B-sidan till “The Hearse” är för övrigt en cover på Kraftwerks “The Model”.
Concrete Knives “Bornholmer”(från Be Your Own King, 2012)
Vive La France! Ännu ett kanonpopband från Frankrike!
Alice Russell “Heartbreaker”(från To Dust, 2013)
Blondinen från vischan nordost om London har en av retrosoulens vassaste röster.
Kavinsky “Odd Look”(från OutRun, 2013)
Så elektrifierande att ett dansgolv skulle vara strömförande. Och jag får associationer till gamla franska synthbandet Space, vad det nu kan vara värt.
Section 25 “78”(från Dark Light, 2013)
Man kan inte annat än beundra Section 25. Sedan starten 1977 då dom spelade andrafiol på Factory Records åt Joy Division och dom andra har dom fortsatt i ägo av familjen Cassidy. Trots både Jenny och Larry Cassidys tidiga bortgångar har deras dotter Bethany Cassidy gått in med nytt blod sedan 2009, och man krigar fortfarande på. Och gör dessutom fruktansvärt bra musik, mer åt electroclash-hållet. Albumomslaget speglar deras musik förträffligt: man verkar i soldränkta marker, men håller sig i den skuggiga delen.
Joe “I’d Rather Have A Love”(singel, 2013)
I den polerade änden av 2000-talets neosoul tog Joe Thomas en stor plats, mycket tack vare hans sammetslena röst och sånger om trånande känslor. Inte ofta nu för tiden man hör talade intron, i likhet med The Manhattans “Kiss And Say Goodbye” som figurerade i The Bucket List för några veckor sedan. Och så fingerknäpp!
Blackfeet Braves “Vicious Cycle”(från Blackfeet Braves, 2013)
Kunde ha kommit från amerikanska västkustens Bay Area 1967.
Surfer Blood “Demon Dance”(singel, 2013)
Solig powerpop från Palm Beach i solskensstaten Florida.
Son Volt “Angel Of The Blues”(från Honky Tonk, 2013)
Nya albumet från Mr Alt-country himself, Jay Farrar, är inte alls den typ av tunga elgitarrer som Son Volt en gång hade som sitt signum, utan akustiskt, melankoliskt och ensamt.
Beat Mark “Breeezing!”(från Howls Of Joy, 2013)
När Tjinder Singh från Cornershop besökte en skivaffär i Paris spelades franska Beat Marks retrofierade surfpop i högtalarna, och Singh blev så till sig att han bad om att få ge ut Howls Of Joy på sitt eget skivbolag. “Breeezing!” har vibbar av en förstatagnings energi och ingen har slösat tid på att polera, om man säger så.
Etana “Queen”(från Better Tomorrow, 2013)
Jamaikanska Shauna McKenzie är bosatt i Florida, men rötterna finns kvar i Kingston. Better Tomorrow är inspelad i Marley-studion Tuff Gong, och i “Queen” sjunger hon att hon är drottning av betongdjungeln.
Bilal “West Side Girl”(från A Love Surreal, 2013)
Det har surrats en hel del om A Love Surreal, som är min första bekantskap med Philadelphias neosoul-sångare Bilal Oliver. Skivan är riktigt, riktigt bra, en blandning av olika influenser och soulstilar. “West Side Girl” är lika delar Prince och Sly Stone.
Psychic Ills “FBI”(från One Track Mind, 2013)
De dimmiga New York-rockarna kommer till Malmö och Stockholm 17 resp 18 april.
Lotus “Massif”(från Build, 2013)
Lite instrumental discorock?
Young Whisper “Models Can’t Fuck”(från Forever And A Day, 2012)
Mogen låttitel, jag vet, men jag anar en smula sarkasm mellan raderna. Och det går inte att värja sig mot denna fantastiskt sprittande Motown-surfpop, som är så oemotståndligt cool och upplyftande att hälften vore nog. Inte mycket står att läsa om Young Whisper mer än att det är ett enmansprojekt av en kreddig New York-trummis kallad Ibe.
Villa “Mint”(singel, 2013)
Vi avslutar veckans lista med den belgiska remix-duon Villa som har gett ut sin första egna låt, och om det här är nivån dom kommer att hålla blir det spännande framöver. French house i Daft Punk-anda med en rejäl nypa disco. Varenda dansgolv borde ockuperas av “Mint”, se till att det blir så även hemma hos dig. Det är ju ändå fredag.
Spotify: Elvis Costello & The Attractions “Party Girl”
Det finns dom som köper varje skvallertidning dom kan få tag på. Det finns dom som är helt ointresserade av dessa tidningar. Jag tillhör, inte helt oväntat, den senare kategorin. Men det är ett fenomen, det här med det sjuka intresset för kändisar på shoppingtur, svettandes på gymmet, slappandes på stranden, slafsandes på Taco Bell eller vad tusan dom nu har för sig. Och har man en gång dragits in så kan man inte så lätt dra sig ur.
När Elvis Costello var på USA-turné efter This Years Model träffade han i Minnesota en kvinnlig student med vilken han på nattkröken gjorde sällskap hem och – åtminstone enligt honom själv – diskuterade konst. Vad dom gjorde är helt egalt egentligen, men de påföljande dagarna fick tjejen utstå att se sig själv namngiven på bild i tidningarna som Costellos one-night-stand.
Costello kunde förstås inte hejda detta mer än genom att tona ner händelsen, men som en halvoffentlig ursäkt till tjejen skrev han sedan “Party Girl”. Rikligt arrangerad med fylligt piano stal dock Bruce Thomas showen med sina lika patenterade som lekfulla basgångar.
Ge fan i att köpa dom där skitblaskorna. Köp en Elvis Costello-skiva istället.
Spotify: Arcade Fire “Suburban War”
Kanada har blivit hovleverantörer av indierock, och högst upp i hierarkin har Montreals Arcade Fire tagit sig. Egentligen blev dom allas gunstlingar redan 2004 med första albumet Funeral, men sedan The Suburbs kom ut 2010 har det blivit min favorit. Konceptalbum kan vara antingen en plåga eller något komplett, och för mig gäller det senare.
“Suburban War” med sitt ringlande 12-strängade riff är skivans mittpunkt, och Win Butlers sätt att rulla upp den ångest och längtan bort som en uppväxt i förorten bygger upp är mitt i prick. Dock behöver man inte ens vara uppvuxen i förorten för att ta till sig alla känslorna i texten, det kan appliceras lika väl på en småstad i bushen. Jag vet. Du också.
Lyssna på Spotify: The Specials “Gangsters”
Någon kanske kan hjälpa till med att bena ut det här, för jag fattar inte riktigt hur det kan komma sig att Ska blev en musikform som omfamnades av både rasistiska skinheads och, ja, vanligt folk av olika ras?
I 60-talets Jamaica var Ska reggae innan tempot halverades, och det föll på Jerry Dammers lott att återuppliva genren ett decennium senare, ett världshav bort. The Specials bildades 1977 i Coventry och bröt ny mark med att införliva den exotiska musiken med punkattityd. Med tanke på vilka motsägelser de förde med sig var det kanske inte så underligt att varje gig mynnade ut i bråk och upplopp.
Debutsingeln “Gangsters”, med sitt riddim lånat från Prince Busters “Guns of Navarone”, blev ett ironiskt exempel på själen och hjärtat i allt. Ett väldigt talande exempel.
Börjar inse mer och mer att The Bucket List är mina personliga Absolute Music-samlingar, men väääldigt långt ifrån verklighetens! Spotify-länkar i låttitlarna samt spellistor längst ner. Trevlig helg!
Matthew E. White “Will You Love Me”(från Big Inner, 2013)
Oj, så hyllad han är. Med rätta. White blandar sin Americana med soul, ungefär som Kurt Wagner i Lambchop. Mjuka “Will You Love Me” med sin dämpade percussion och mellotron är som en varm vårvind.
Nick Cave & The Bad Sees “Wide Lovely Eyes”(från Push The Sky Away, 2013)
Nick Cave är Nick Cave. Och han är bra. Fortfarande.
Rachael Sage “California”(från Haunted By You, 2012)
Om man upptäcker en av fjolårets bästa låtar först i år, räknas den då in som en av 2013 års bästa låtar?
Amateur Best “No Thrills”(från No Thrills, 2013)
Indietronica med smörsång á la Twin Shadow.
Jacco Gardner “Help Me Out”(från Cabinet Of Curiosities, 2013)
Lätt psykedelisk barockpop med mellotroner, elpianon och Hofnerbas. Åh, och han är holländare som dessutom spelar allt själv förutom trummor.
Nataly Dawn “Even Steven”(från How I Knew Her, 2013)
Gjorde sig ett Youtube-namn med duon Pomplamoose där hon tillsammans med Jack Conte fått uppmärksamhet för sina covers på bl.a. Lady GaGa och Beyoncé. Dessutom har deras musik spelats i flera reklamfilmer i USA. Jämförs med Regina Spektor och Zooey Deschanel, och nu har första soloalbumet kommit. “Even Steven” är dess snabbaste låt, närapå rockabilly, med härliga ordlekar.
Umberto “Initial Revelation”(från Confrontations, 2013)
Analogt och instrumentalt, ungefär som ett 80-talssoundtrack till Midnight Express eller Blade Runner. När Giorgio Moroder och Vangelis börjar närma sig pension känns det tryggt att veta att framtiden är säkrad.
When Nalda Became Punk “When It’ll Come”(från A Farewell To Youth, 2013)
C-86 från Spanien! Jag irriterar mig ofta på bruten engelska hos svenska artister, men spangelska låter konstigt nog bara charmigt.
Blaudzun “Who Took The Wheel”(från Heavy Flowers, 2013)
Ännu en indie-holländare kommer flygande! Sitter Johannes Sigmonds talang i Trocadero-bottnarna han bär är det förklaringen till styrkan i hans musik.
Grouper “Vital”(från The Man Who Died In His Boat, 2013)
Att lyssna på Liz Harris enkvinnasprojekt är som att sitta ensam i en mörk skog utan ficklampa.
Sin Fang “What’s Wrong With Your Eyes”(från Flowers, 2013)
Isländske Sindri Már Sigfússon är medlem i Reykjavik-bandet Seabear, men har också sitt eget projekt Sin Fang. Lite MGMT möter Belle & Sebastian.
Young Galaxy “Pretty Boy”(singel, 2013)
Syntdisco från Montreal för indieklubbarna.
Bastille “Pompeii”(från Bad Blood, 2013)
När vi ändå är inne på ämnet. Senaste singeln från Londons syntpoppare Dan Smith.
Wayne Hancock “Any Old Time”(från Ride, 2013)
Vi snackar riktig honky tonk man. Och Hank Williams tronarvinge.
James Blake “Retrograde”(singel, 2013)
Nya singeln från underbarnet. Skör som Antony Hegarty, sensuell som D’Angelo, intressant som…James Blake.
Beach Fossils “Clash The Truth”(från Clash The Truth, 2013)
Va?! Är det här demoversionen av “Pretty Vacant” från tiden då Sex Pistols var på väg att bli New Order innan Joy Division blev det?
Indians “Bird”(från Somewhere Else, 2013)
Visst, Bon Iver omnämns ständigt var man än läser om danske Søren Løkke Juul, men jag undrar om ens Justin Vernon kan komma upp med en så här vacker och drömsk keyboardballad?
Darwin Deez “You Can’t Be My Girl”(från , 2013)
Kjell Häglund tweetade häromdagen: “Bara jag som diggar Darwin Deez pga att han låter som en mix av tidiga Scritti Politti + 80-talspowerpop typ Game Theory/Let’s Active?” Nej då, jag också.
Hilly Eye “January”(från Reasons To Live, 2013)
Är man två i bandet så räcker det fint för att köra call-and-response. Till och med i ett lugnare tempo.
Flea “Pedestal Of Infamy”(från Helen Burns, 2012)
“Warning! It is not a Chili Pepper record. It does not have songs that are like the Chili Peppers at all. It is a mostly instrumental, weird and arty record, the music is mostly just me creating soundscapes that are very emotional for me, but certainly not for everyone! Just me tripping out at home.” Stod att läsa på Red Hot Chili Peppers hemsida när EP:n släpptes förra året till förmån för en musikskola Flea tagit under sina vingar.
Ed Harcourt “Murmur In My Heart”(från Back Into The Woods, 2013)
Hela nya skivan består av en man, ett piano och hans prydligt snidade låtar. Förutom en låt som består av en man och hans elgitarr. Lite typiskt att den ska vara bäst. Men så är den också en kandidat till att bli årets låt.
Shout Out Louds “Illusions”(från Optica, 2013)
Dom är tillbaka. Med besked.
Phoenix “Entertainment”(från kommande albumet Bankrupt, 2013)
Dom är också tillbaka. Också med besked.
Lyssna på albumet i Spotify: Untamed Beast
Först av allt det viktigaste: den här skivan är jävligt bra.
Sallie Ford pryds av hornbågade glasögon och påminner till utseendet en smula om Talia Shire som Sylvester Stallones blivande fru Adrian i Rocky. Där stannar likheterna. Fasaden bedrar det som verkligen ligger och pyr där inne. Hon må se ut som en präktig, stickande hemmafru, men allt som flyger ur hennes läppstiftsprydda läppar är totalen av 1.000 förtryckta kvinnors uppdämda aggressioner.
Liz Phairs Exile In Guyville gör sig påmind, för det ska rökas, krökas(“Party Kids”) och gökas(“Roll Around”) eller både-och(“Bad Boys”) på det allt annat än svaga könets villkor. I hämndaktionen “They Told Me” tror jag blint på henne hela vägen till kaninkokningen. Och det enda som saknas på den heta “Shivers” är Parental Guidance-stämpeln. Det sägs ju att attityd är halva grejen inom rock, och om alla artister hade lika mycket av den varan som Ford skulle vi aldrig någonsin igen behöva läsa en enda recension som hade invändningar mot att något är opersonligt.
Röda tråden i Untamed Beast är att Sallie Ford & The Sound Outside vilar sig mot sin råa sydstats-rhythm & blues(hur det nu hänger ihop för ett band från Oregon i nordvästligaste USA), och låter en rad andra ingredienser garnera låtarna: 60-tals psych(“Bad Boys”), Joni Mitchell(“Paris”), swamprock(“Do Me Right”), rockabilly(“Devil”). Helheten har en hel del gemensamt med Jack Whites Blunderbuss och Alabama Shakes Boys & Girls, bägge två starka album från 2012, utan att för den skull kännas som några copycats.
Missar man Untamed Beast är man inte tappad bakom en vagn. Man är bara dum.
Sist av allt det viktigaste en gång till: den här skivan är jävligt bra.
Bästa spår: They Told Me, Bad Boys, Do Me Right
Spotify: Richard Thompson “Beeswing”
På gymnasiet hade vi en lärobok i litteratur som hette Berättare genom tiderna, i vilken man kunde läsa utdrag ur romanklassiker som Tristan och Isolde, Natten Är Ljuv, Svindlande Höjder mfl. De flesta klassiska författarna fanns omskrivna i läroboken, som var en enkel och effektiv inträdesport till den skönlitterära världen.
Jag förstår fortfarande inte varför inte Richard Thompson alls omnämns i den. Få moderna låtskrivare har en så stark förmåga att berätta om personer och deras historier som han. Ta ”Beeswing” till exempel. Rotlös pojke med stora känslor för speciell flicka. Rastlös flicka med drömmar om världen. Tillsammans drar dom ut på en resa för att undvika småstadsledan, det hon är mest rädd för i hela världen. Till slut pallar hon inte ens med livet med honom, utan drar iväg själv och hamnar på gatan i Derby, alkoholiserad och nedgången.
Priset hon inte ville betala i form av att vara bunden i ett förhållande hade varit, som Thompson också konstaterar, rätt billigt i jämförelse med vad hon istället fick offra. Texter av det här slaget är för akustiska folksånger vad kramdjur är för småbarn. Eller tvärtom. Som gjorda för varandra, i vilket fall som helst.
Spotify: Del Amitri “Always The Last To Know”
Justin Currie har länge gått i bräschen för de smarta popsångernas förening. Oftast handlar det om kärleken och dess baksidor. ”Always The Last To Know” är, precis som gårdagens ”Regn Hos Mej”, uppbyggd på ett liknande sätt efter ”Stand By Me”-mallen, men med vissa variationer. Det är väldigt effektivt att bygga låten så. Alltid lätt att forma huvudmelodin, alltid ett stabilt sätt att skriva versrim.
Lejonparten av historien går ut på att Currie sitter och tycker synd om sig själv, till synes dumpad under mindre smärtfria former. Det har han också blivit, men inte som vi tror. Ingen Currie-text är så enkel och rättfram att allt står klart från början, aldrig att det är så förutsägbart. Knorren i slutet av ”Always The Last To Know” är lika genial som den är kort. I en enda rad blir vi varse att det inte alls är så synd om honom som han vill få oss att tro: ”Or if he’s cheated on you, like I cheated on you…”
Spotify: Orup “Regn Hos Mej”
Helt klart en av de bästa soulsånger som någonsin gjorts. Jag menar allvar. Tänk efter: hela ackordsföljden i versrefrängen är i typisk 60-talsstil; skulden till Ben E. Kings ”Stand by me” är stor. Men Thomas Eriksson kommer ändock att bli ihågkommen som en av de största popkompositörer vi haft.
Sångtexten, om den olycksalige huvudpersonen som bara har dåligt väder medan andra mest har klarblå himmel, är en väl beprövad metafor som ingen skulle använda lika klokt som Orup.
Det sägs att självaste Smokey Robinson ringde upp honom för att få tips om hur man skapar den perfekta hooken, men Orup avböjde efter eftersom han inte befattar sig med amatörer. Nej, så var det inte, men det hade varit en bra story. Och någonstans tror jag att Smokey skulle vara riktigt avundsjuk på Orups falsett i ”…denna so-mah-har…”, hade han bara hört den.
songsforwhoever.com 