Lyssna på Spotify: Bruce Springsteen “Loose ends”
Innan dubbel-LP:n The river 1980 blev The river och dubbel var den en enkel-LP med titeln The ties that bind. De flesta låtarna var av det lite lättviktigare slaget, eller snarare inte så allvarsamma. Det var 1979 det. Sen skrev Springsteen några mörkare låtar, och insåg att han ville spegla den tid som rådde i USA på den tiden, med lågkonjunktur och arbetslöshet.

Skivan blev en större installation än det var tänkt från början och tre tilltänkta låtar från The ties that bind ersattes med dom nya, allt för att upprätthålla balansen mellan det ljusa och det mer nedstämda. ”Loose ends” var en av dom mer oskuldsfulla låtarna som föll bort, och okej, Springsteens omdöme är svårt att ifrågasätta sett till hur hans karriär…ehm…utvecklats. Men med den här kvaliteten borde ”Loose ends” åtminstone ha kunnat få bli en hit med någon annan artist, om han nu inte ville ge ut den själv.

Det har varit mycket snack kring allt material som spelades in och blev kvar i byrålådorna under åren mellan Born to run och Darkness on the edge of town då Springsteen bråkade om låträttigheter med gamle managern Mike Appel. Allt det höll också hög klass, men produktiviteten höll i sig även under åren som följde fram till Born
in the U.S.A. Tack och lov att vi till slut fick höra ”Loose ends” och allt
det andra när Tracks-boxen kom ut 1998.

Lyssna på Spotify: The Cure “Halo”
Alltså, jag har aldrig egentligen fattat det här med att både Robert Smith och Morrissey utpekats som miserabla, självmordsbenägna pessimister. Texterna har förstås inte alltid(no shit?) handlat om att blåsa bubblor med tuggummi och dansa som en lågstadieflicka i solen på väg till ett kalas, men så deppigt har det inte varit, åtminstone inte i fallet med Robert Smith. Morrissey? Okej, då. Men både The Smiths och The Cure har gjort musik som det skiner om, om ni frågar mig.

Ibland är jag så dum, så dum. Jag köpte 7”-singeln av ”Friday I’m in love” när den kom 1992, och spelade den så ofta att nålen på min vinylspelare förmodligen kunde framkalla riffet om så strömmen gått. B-sidan, ”Halo”, spelade jag inte så mycket, däremot, och i takt med att CD tog över från vinyl så hamnade singeln i källaren. Men sedan skummade jag igenom Spotify för en tid sedan och återupptäckte denna undangömda diamant, och kan inte sluta lyssna. Speciellt när man har vårkänslor.

Tack vare ”Halo” behövde man som goth inte längre gå omkring svartklädd, vit i ansiktet med utsmetat läppstift och söndergråten  mascara. Nu kunde man plötsligt lapa i sig både av solens strålar och dom bländande gitarrerna. Och Robert Smith var in love. Nästan som en lågstadieflicka.

Lyssna på Spotify: Jaheim “Just in case”
Döm inte hunden efter håren säger bara jag. Afroflätor, trasiga jeans, blottade muskulösa armar och en skiva med ghetto i titeln måste inte nödvändigtvis innebära stenhård urban hip-hop på väg till en droguppgörelse med en Glock innanför byxlinningen. Jaheims debutalbum innehöll även ordet love, vilket kan vara lätt att glömma i skenet av vad ögat ser.

Låtens jämna och fina streetbeat under balladtemat gör att han undviker att bli cheesy, och Jaheims Teddy Pendergrass-mjuka sångröst sjunger om att man ska passa på att älska varandra varje tillfälle man får, man vet aldrig om det blir det sista. Lite pessimistiskt kanske, men ”Just in case” har samma effekt som när en stor katastrof har inträffat och många människor har drabbats hårt. Man vill bara åka hem till dom man älskar mest av allt och kramas tätt. Eller så kan man ju bara slå på “Just in case” när man vill kramas i annat syfte. Skulle tro att den funkar vilket som.

Lyssna på Spotify: The Flying Burrito Brothers “Sin City”
För dom flesta av oss gjorde The Flying Burrito Brothers bara två album på riktigt. Därefter blev det bara mer och mer Creedence Clearwater Revisited-formatet, med i tur och ordning Gram Parsons och Chris Hillmans avhopp, även om Parsons ersättare Rick Roberts var fullt kompetent och sedermera gjorde bra ifrån sig med Firefall.

Parsons och Hillman var också de som startade bandet efter avhopp från The Byrds. Det var förstås mer än en slump att deras sista Byrds-album kan betraktas som en försmak av Burrito Brothers. Parsons entré i The Byrds hade gett Roger McGuinn den nytändning han behövde och han svalde Parsons countrybete med hull och hår, allt blottat på den banbrytande countryrockklassikern Sweetheart of the rodeo.

Parsons-Hillman-duetten ”Sin City”, med sina svarta bilder av en stad på randen till undergång, har gjorts om många, många gånger av beundrare av bandet, och albumet gav råg i ryggen till hela alt-country-rörelsen. Det är dessutom inte svårt att höra ekon från ”Sin City” hos våra nyligt tända svenska världsstjärnor First Aid Kit, ta exempelvis deras ”The lion’s roar”.

Lyssna på Spotify: The Soul Clan “Soul meeting”
Det var inget dåligt gäng som i februari 1968 klev in i studion (dock inte samtidigt) som The Soul Clan för att spela in båda sidorna till singeln “Soul Meeting / That’s How It Feels”: Solomon Burke, Don Covay, Ben E. King, Joe Tex och Arthur Conley.

Lite som att läsa namnen i Sovjets gamla superfemma i ishockey.

Och ändå skulle både Wilson Pickett och Otis Redding varit med; en flygolycka tog Reddings liv i december 1967, medan Pickett drog sig ur när han kände att Solomon Burkes storslagna planer för ett afroamerikanskt kulturimperium var alldeles för djärva. De båda ersattes av Conley respektive King.

Singeln gjorde sisådär ifrån sig på listorna, något som Atlantic Records beskylldes för eftersom Burke menade att skivbolaget inte gjort tillräckligt för att marknadsföra supergruppen. Det planerade albumet med The Soul Clan blev sedermera endast singelns båda sidor plus sololåtar från var och en av medlemmarna som utfyllnad. Något ytterligare gemensamt spelades aldrig in.

Dessa fakta hindrar emellertid inte det faktum att ”Soul Meeting” är en riktig Atlantic-klassiker, helt i nivå med kvintettens bästa soloalster, som ”Everybody Needs Somebody To Love”, ”Land of 1000 Dances”, ”Sweet Soul Music” och ”I Gotcha”.

Lyssna på Spotify: Peter Gabriel “In your eyes”
John Cusack tog för evigt en plats i mitt hjärta med den här låten. Inte för att han sjunger på den, men ändå. Det ingår i allmänbildningen att se filmen Say anything…(Snacka går ju…), Cameron Crowe’s mästerliga college-movie från 1989 som egentligen inte är en college-movie utan en high-school-movie men ändå självfallet halkade in i samma genre. Den filmen var dock något helt annat än det vanliga, det kändes redan där och då.

Den odödliga scenen när en hjärtekrossad Lloyd Dobler(Cusack) står utanför Diane Court’s(Ione Skye) sovrumsfönster och håller en bergsprängare ovanför huvudet på högsta volym har gjort denna låt än mer ikonisk om den nu var det alls innan. Peter Gabriel sjunger som en gud och det gör ont i hjärtat som bara den. Tack och lov fick ju Lloyd och Diane ihop det till slut. Ledsen om det blev en spoiler för någon, men det gör det så mycket lättare att lyssna på låten när man vet att det kommer att sluta lyckligt.

Vad Peter Gabriel beträffar så bankade han ordentligt in i vårt medvetande att han existerade med albumet So, inte bara för Genesis-fans. “Sledgehammer”-videon rullade så mycket i MTV att man undrade vem han mutat, men ändå var ju videon så nyskapande och man upptäckte nya saker i den för varje visning.

Lyssna på Spotify: Primus “Wynona’s big brown beaver”

Detta kan vara det mest skruvade bidraget till den här bloggen hittills. Funk-metal är inte det sexigaste ordet i mitt uppslagsverk, det hintade jag om redan för ett par dagar sedan, men den här låten är oemotståndlig.

Frank Zappa-lookaliken med afrofrilla, Les Claypool, spelar hypnotisk bas som om livet stod på spel, och hans sång är mer än lovligt redneck. Hela låtens text är bonnläppsnonsens egentligen, lite absurd som i tecknade underground-serier á la Robert Crumb. Och förbannat fascinerande att lyssna till.

He got wind of the big brown beaver
So he thought he’d take himself a peek
But the beaver was quick and he grabbed him by the kiwis
And he ain’t pissed for a week(And a half!)

Oemotståndlig.

Lyssna på Spotify: Drive-By Truckers “Women without whiskey”
Mike Cooley har alltid låtit som den mest överförfriskade vid bardisken en lördagkväll på en redneckbar långt ute på vischan i Alabama. Men det låter äkta, det han sjunger om.

Patterson Hood har å sin sida alltid varit den som det pratats och skrivits mest om i Drive-By Truckers, inte helt oväntat med tanke på att hans far är David Hood, basisten i legendariska Muscle Shoals Rhythm Section. Men också för att han skriver och sjunger de flesta låtarna i Truckers. Cooley och Hood startade bandet i Muscle Shoals i mitten av 90-talet och de har fört traditionen vidare med sydstatsrocken på bästa tänkbara sätt.

Southern Rock Opera, som är deras hyllning till Lynyrd Skynyrd, tog flera år att skriva och när man till slut kom till skott tog pengarna slut innan albumet var klart. Det löste
sig när bandet fick fans och annat branschfolk att investera i albumet.

”Women without whiskey”, med Cooleys bonniga Alabama-dialekt, är en av de starkaste låtarna på dubbel-CD:n, och en fanfavorit. Låtens huvudperson har svårt att välja mellan flaskan och flickan, allt illustrerat med några fina och rannsakande textrader av Cooley. Det fina i kråksången är att hur du än väljer så väljer du inte fel.

Lyssna på Spotify: Blues Traveler “But anyway”
Problemet när du har alltför kompetenta musiker(om det kan anses vara ett problem) är att risken blir uppenbar att charmen försvinner någonstans långt in i deras egon. Driften att vilja briljera på bekostnad av tillgänglighet och ödmjukhet blir okontrollerbar. Eller så blir det en typ av klubb för inbördes beundran och interna skämt som ingen annan tycker är roliga.

Blues Traveler startades i New Jersey när sångaren John Popper gick i high school. Han var även medlem i ett annat band som senare blev two-hit-wonders under namnet Spin Doctors(se min rad här ovanför angående interna skämt), dock efter att Popper bestämt sig för att köra vidare med Blues Traveler.

Till skillnad från Spin Doctors som dansade ett album och sedan blev betraktade som spetälska, så höll Blues Traveler färgen lite längre. Dom gjorde inte allt så avancerat som dom hade kunnat, och lät därför melodierna vara lite mer tillgängliga. Framför allt var deras humor av den sorten som skrattade med publiken, inte åt densamma. Exempelvis kunde man i slutscenerna i bröderna Farrellys briljant galna bowlingkomedi Kingpin se hur Blues Traveler uppträdde med ”But anyway” på amishfolkets ranch, med lösskägg och allt.

Mycket av värmen som bandet utstrålade stod den Baloo-liknande John Popper och deras liveshower för. Slacker-temat ”But anyway” klargjorde kanske lite för tydligt Poppers förhållningssätt till livet, och han fick några år senare problem med bukfetma och hälsan tog stryk av hans skitsamma-attityd. Poppers sång och stämsång med sig själv är som alltid adekvat, och hans kromatiska munspel far omkring som en klick smör i en stekpanna.

Detta ligger farligt nära en av mina mest hatade musikgenrer, funk-rock. Men ändå.

Lyssna på Spotify: The Mighty Wah! “Come back”
Efter urladdningen som Merseybeat innebar under 60-talet så trodde man inte att Liverpool skulle vara en stad som popmusiken satte på kartan igen med tanke på hur 70-talet såg ut, men under tidigt 80-tal blomstrade indiebanden i staden.

Frågan är hur många vi hade hört om det inte vore för Pete Wylie, innan alla tog sig vidare och satte sin egen nål på kartan. Om vi börjar 1977 så spelade Wylie ihop med Ian MacCulloch(Echo & The Bunnymen) och Julian Cope(The Teardrop Explodes). Därefter med Pete Burns(Dead or Alive) och sedan med Peter Clarke(Siouxsie & The Banshees). Och sedan med Paul Rutherford(Frankie Goes To Hollywood) och Ian Broudie(The Lightning Seeds).

Inte alla artister har så många släktband inom rockmusiken, och så lyckosamma. Men Wylie lyckades ändå skapligt på egen hand. ”Come back” var det bästa exemplet från en karriär som innehållit X antal namnbyten, men ändock en fast punkt i Wylie.