Lyssna på Spotify: Joy Division “Disorder”
Den bästa öppningslåten på ett debutalbum någonsin. Det är vad ”Disorder” är, det. Och då ska man veta att jag var grymt svårflörtad i början.
New Order var inkörsporten till Joy Division, för mitt unga jag som för många andra. Bara det faktum att SÅNGAREN HADE HÄNGT SIG SJÄLV var chockfakta som man bara måste gå vidare med. Men när jag tog bort ”Blue Monday” från skivtallriken och istället lade på Unknown pleasures för första gången så gick det rätt snabbt att plocka bort den igen. Jag var inte alls beredd på dom kontrasterna.
Med lite distans och rätt radikala förändringar i min musiksmak tog jag upp skivan igen, och känslan blev som när proppen i ketchupflaskan äntligen lossnar. Jag fattade plötsligt allt om Ian Curtis emotionella smärta under sin fasad. Hans krumbuktande dans vid micken tedde sig fullständigt logisk.
Det ikoniska skivomslaget av Peter Savile föreställde signaler från en stjärna som ökar sin ljusstyrka kraftigt, en s.k. Nova. Stephen Morris var en mänsklig trummaskin, Hooky spelade bas så man inte ens märkte att det var basen, och Bernard Sumners gitarrer ska vi bara inte tala om. Joy Division var en Nova här på Jorden.
Lyssna på Spotify: Rufus Wainwright “Out Of The Game”
Många fina album släpps i dessa dagar av artister som varit med ett tag. Jag har recenserat M. Ward, Jack White och Brendan Benson nyligen, och här kommer ett till.
Rufus Wainwright har aldrig varit riktigt som andra sångare/låtskrivare. Hur många i hans generation har gjort en nyuppsättning av en Judy Garland-show på Carnegie Hall och sedan gett ut den på skiva? Och hur många av dom har Garland som förebild? Eller har gjort opera?
Redan på sitt andra album Poses från 2001 demonstrerade Wainwright en svårmatchad talang för arrangemang. Arrangemangen på Out Of The Game är som vanligt oantastliga, och i kombination med hans sätt att skriva låtar har han sina källor i den gamla skolans kompositörer som Randy Newman och Harry Nilsson. Av dagens ligger han närmast Stephin Merritt, fast mindre butter.
Som fallet varit med dom övriga skivsläppen jag nämner i inledningen av den här recensionen, så har även Rufus Wainwright blivit lite äldre och skaffat familj(med sin partner, tyske Jörn Weisbrodt). ”Montauk” är skriven till deras gemensamma dotter där han själv och Weisbrodt omnämns som ”your Dad” och ”your other Dad”.
Wainwright har gjort ett förstklassigt popalbum där han låtit bli vissa av sina tidigare högtravande pretentioner, kompad av bland andra medlemmar från Wilco och The Dap-Kings. Mark Ronson har producerat, vilket kan förklara soulprägeln i vissa låtar. Sorgemarschen ”Candles” väver in säckpipor mot slutet utan att det låter det minsta konstruerat. ”Bitter tears” och ”Sometimes you need” är Pet Shop Boys- respektive Ron Sexsmith-pop, och då kan ni själva tänka ut skillnaden.
Om Rufus Wainwright för vidare sina färdigheter i musik till sin dotter på samma sätt som han själv fått dom i arv från sina egna föräldrar kan vi se fram emot några härligt storslagna album om 20-25 år när han själv kanske njuter av livet och det han själv presterat. För han har några till i sig.
Bästa spår: Jericho, Candles, Perfect man
Lyssna på Spotify: Brendan Benson “What Kind Of World”
I skuggan av sin lite mer namnkunnige polare Jack White har även Brendan Benson släppt ett soloalbum, hans femte i ordningen. Även om det går 3-4 år mellan varje så har han hållit sig sysselsatt med att spela i The Raconteurs, produktionsarbete och livespelningar både på egen hand och i andra sammanhang. För inte så länge sedan deltog han i London tillsammans med bland andra Norman Blake i en Big Star-hyllningskonsert.
Efter dom stora framgångarna med 2002 års Lapalco anlitade Benson välrenommerade producenter till uppföljarna The Alternative To Love(Tchad Blake) och My Old Familiar Friend(D.Sardy, Gil Norton) men trots hans fortsatt höga nivå ledde inte detta till något världsherravälde.
Återigen får vi en dos av välproducerad powerpop förankrad i sjuttiotalet hos Cheap Trick, men vissa spår kunde ha funnits med på något av Elton Johns tidiga sjuttiotalsalbum, antagligen ett resultat av nya kollegor i Nashville. What Kind Of World når inte upp till Lapalco-höjder, men är Brendan Bensons bästa album sedan dess. Det märks att han trivs i Todd Rundgren-rollen.
2009 lämnade han Detroit för nystart i Nashville och gör saker numera på egen hand på eget nystartat skivbolag med sig själv som producent. I Nashville har han sedan dess rotat sig med sin fru och deras 2-årige son, och han har hittat många nya musikaliska bollplank. Han säger själv att den nya familjesituationen och miljön fått honom att sänka garden lite och hitta en ärlighet som han inte
haft tidigare.
I titelspåret sjunger Brendan Benson med tydlig bitterhet ”…so looked over, so underrated, every move proves to be ill-fated…”. Visst har det varit så, och förmodligen lär det dessvärre fortsätta efter What Kind Of World, åtminstone om man syftar på dom stora massorna. Hans livs lott, typ. Men vi som alltid haft förståndet att uppskatta en bra artist jublar över att han kanaliserar besvikelsen i ett bra album.
Bästa spår: Met My Match, What Kind Of World, Happy Most Of The Time
Den här låten handlar inte om Norrland. Den handlar om Stockholm. Ni kommer snart att fatta varför.
Jag bor i Stockholm, och har gjort det sedan 1994. Det börjar bli många år nu. För en som är uppvuxen i norra Sverige så ter det sig lite underligt, men dock alldeles vanligt, att mer än halva Sveriges yta reduceras ner till ett generellt begrepp. Jag har aldrig hört någon baka ihop göteborgare, gotlänningar och skåningar som götalänningar. Svealand och Götaland existerar helt enkelt inte, mer än på väderkartan på TV.
Samtidigt börjar man bli van. Och ”norrlänningar” kan vara ganska inskränkta också. Men skit samma, när Olle Ljungström sjunger ”Norrländska präriens gudinna” på sin bästa typiska ståkkålmska, så gör han det ändå älskvärt på något vis. Man kan egentligen bortse från att Norrlands invånare mest bor i städer. Om Olles bild är att dom bor på prärien(var finns det en sån?) så går väl det bra.
Och det är därför den här låten handlar om Stockholm, inte om Norrland. Om ståkkålmares stereotypa bild av landsdelen. Jag kan dessutom inte sluta lyssna på låten, mycket tack vare Olles fina dialekt(har det någonsin uttryckts om ståkkålmska?) och hans sångtext, som är så enkel att man tror han tagit till nödrim. Men lyssna noga så hör du att det faktiskt inte är så.
Ett extra plus i kanten för ”Let’s spend the night together”-körerna, men också för Sven-Ingvars-texten:
Vi hade lämnat Östersund
På väg mot norr mot en lycklig stund
Stog hon där
Och hela bilen var kär
Vi började titta under lugg
Av vad som sas
Hörde ingen ett dugg
För hon var där
Och hela bilen var kär
Bland älgar och skog
Våra hjärtan dom slog
För den norrländska präriens gudinna
Hennes ögon, vi log
Och hon tog och hon tog
Hon var den norrländska präriens gudinna
Vi slog upp tältet vid en sjö
En plats så vacker att man kunde dö
Hennes blick när hon log
Vi kunde aldrig få nog
Lyssna på Spotify: The Stooges “Down on the street”
27 Club Week, part 7
Det här är inte Iggys låt, inte heller Ron Ashetons. ”Down on the street” tillhör trummisen Scott Asheton och basisten Dave Alexander. Asheton bankar på som om han körde femkamp på Gröna Lund och försökte klubba ner sorkar. Alexanders bas mullrar som om åskan rullade, han som inte ens kunde spela ett par år tidigare.
Funhouse blev dessvärre det sista albumet The Stooges gjorde med Dave Alexander som medlem. Han hade stora alkoholproblem och hans törst gjorde att han till slut sparkades
1970 när han dök upp på en rockfestival så dyngrak att han inte kunde spela. Törsten
avstannade inte och i februari 1975 dog han, 27 år gammal, av lungödem, något som långvarigt och rikligt alkoholintag orsakar. No fun.
Lyssna på Spotify: Amy Winehouse “Cupid”
27 Club Week, part 6
Det sätt på vilket Amy Winehouse levde och dog är så väldokumenterat att det inte är någon mening med att jag ens försöker beskriva hela spektaklet. En sökning på ”Amy Winehouse” på Google resulterar i 21,8 miljoner träffar. Bara det faktum att en likadan sökning på ”Amy Winehouse death” resulterar i 14,5 miljoner fler träffar säger det mesta. Kvinnan var den digitala världens mest uppskattade tågkrasch. Medierna älskade att rapportera om hennes senaste skandaler: fylla på scen, horribel klädstil, bröstförstoringar, bråk med fans, bråk med sin pojkvän, bråk med sig själv. You name it.
Jag själv vill bara kort rapportera om att hon hade en sanslös sångröst, och i allra högsta grad bidrog till den våg av retro-soul som rullat över jordklotet under 2000-talet. Sam Cookes ”Cupid” fanns med som bonusspår på Deluxe-utgåvan av 2007 års kioskvältare Back to black, med reggae-arrangemang som omväxling.
Lyssna på Spotify: Jack White “Blunderbuss”
På omslaget må han se ut som en tonåring på väg till replokalen, men Jack White har mognat. Många bandledare som övergår till solokarriär har haft en benägenhet att bara låta som nästa album från sin
tidigare konstellation. Naturligt, visst, men ibland känns en sådan utgåva nästan onödig.
Efter alla år av projekt med alla möjliga och omöjliga står nu White till slut här med sitt första album i eget namn. Han har haft så många olika saker för sig de senaste åren att The White Stripes har framstått mer och mer som ett sidoprojekt som till slut inte längre var ens det, vilket gör ett soloalbum helt logiskt. Med tanke på innehållet så märks det också att han samlat på sig många olika influenser på vägen. Här får vi tolv små rätter. Lite blues, lite garage, country, soul och folk. Ehm…White Stripes. Och Tom Jones! Jag kan inte låta bli att le åt ”Rock lobster”-vibratot i ”Freedom at 21” och ”Delilah”-melodin i ”Weep themselves to sleep”.
När man döper ett album till ”muskedunder” kan man ana en viss läggning mot det som är gammeldags. Detta skiner igenom i musiken också, lite som Robert Plants Raising Sand(med Alison Krauss 2007) och Band Of Joy(2010). Stora delar av Blunderbuss kan misstas för outtakes från Led Zeppelins III:a och IV:a. Skillnaden mot Plants utgrävningar i det bortglömda är att White skrivit alla klassiker själv, sånär som på Little Willie Johns ”I’m shakin’”.
Finessen är att kunna kombinera de bästa ingredienserna för att receptet ska funka. Hur mycket man än älskar gräddglass och vitlök så blir det inget vidare i samma anrättning. Men som separata delar i en middag kan det bli hur bra som helst, och här finns det inte ett skvatt som faller ur smaken.
Hade Blunderbuss varit en krog hade frågan varit hur många stjärnor den skulle tilldelas i Guide Michelin. Av mig får den alla jag har. Låt dig väl smaka.
Bästa spår: Hip(Eponymous) Poor Boy, Sixteen Saltines, I’m Shakin’, Freedom At 21
Lyssna på Spotify: Dyke & The Blazers “We got more soul”
27 Club Week, part 5
Arlester “Dyke” Christian var, om inte mannen som uppfann Funken(det gjorde ju en viss James Brown), så i alla fall han som såg till att världen fick den första låten någonsin med ordet funky i titeln. Låten ifråga var ingen mindre än ”Funky Broadway” som Wilson Pickett gjorde till en klassiker. Tvärtemot vad många tror så handlar det inte om Broadway i New York, utan Broadway Street i Phoenix.
Säkert var ”Dyke” inte den förste musikern med kriminellt beteende, men han utmärkte sig som en av dom med lite fatalare livsöden. Som en föregångare till modernare tiders gangstarappare sköts han 1971 ihjäl i en park i Phoenix, i vad polisutredningen betecknade som en droguppgörelse.
”We got more soul” har inte Funk i titeln, men väl Soul. Låten har allt.
Lyssna på Spotify: Lightships “Electric Cables”
En dag när Spearmints Shirley Lee stod och målade om vardagsrummet hemma insåg han att det enda han spelade på stereon var skotsk pop. Inspirationskällan till låten ”Scottish pop” från albumet A Different Lifetime 2001 var uppenbar. Teenage Fanclubs Ray McGinley namecheckas i sångtexten, dock inte Gerard Love.
Lightships är Loves soloprojekt, där han får hjälp av några skotska musikerkollegor, bland andra Teenage Fanclub-kompisen Brendan O’Hare och Belle & Sebastians Bobby Kildea(som ursprungligen är från Nordirland, men i alla fall).
Kan man då förvänta sig Teenage Fanclub av Lightships? Både ja och nej. Jag tycker snarare att vi kan jämföra med landsmannen Sean O’Hagans The High Llamas eller walesarna Gorkys Zygotic Mynci. Eller varför inte twee-pop och The Clientele? För det här är lite mindre stämsångsrock och lite mer smålummig psykedelisk pop i lite lägre tempo. Låtarna har små ljudeffekter i bakgrunden som ger dom en drömsk atmosfär. Men därinne finns också melodierna som vi förknippar med Gerry Love och hans Fanclub.
Electric Cables kommer vi förmodligen att hitta på en rad årsbästalistor när 2012 ska summeras, men inte bara tack vare kredibiliteten hos upphovsmannen, utan därför att det
är ett väldigt starkt album som inte har några svackor. Ett solitt utfört arbete från en av indiepopens bästa hantverkare och hans kollegor.
Bästa spår: Sweetness in her spark, Sunlight to the dawn, Silver and gold
Lyssna på Spotify: Manic Street Preachers “Elvis impersonator: Blackpool Pier”
27 Club Week, part 4
Mysteriet med den försvunne Richey James är kanske det största någonsin inom rockmusiken, men den typen av rockstjärna blir inte gammal och dör på ålderdomshem.
Hans sångtexter i Manic Street Preachers var geniförklarade, men Richey James Edwards beteende var destruktivt, impulsivt och utan begränsningar. Det han kände för var det han tog sig för. Mest omtalat är hans markering mot musiktidningen NME’s reporter Steve Lamacq, som 1991 hade(enligt Edwards) mage att ifrågasätta hans och bandets äkthet i deras punkiga framtoning. Som svar på tal tog Edwards ett rakblad och ristade in ”4 REAL” på sin vänstra underarm, ett tilltag som krävde 18 stygn och chockade omvärlden.
I början av februari 1995 försvann han plötsligt, 27 år gammal, utan att någon meddelats. Hans bil hittades ett par veckor senare vid en bensinstation nära Severn Bridge, på gränsen mellan Wales och England. Edwards hade tampats med depressioner och skadat sig själv med cigarettbrännmärken och skärningar. Dessutom var anorexia något det också hade ryktats om. Därför låg misstankarna nära om att han tagit sitt liv genom att hoppa från Severn Bridge, en inte helt ovanlig metod bland självmordsbenägna i området.
Flera av Richey Edwards sångtexter användes till Manics nästa album, det hyllade Everything must go från 1996 som gavs ut som trio, bland dessa ”Elvis impersonator: Blackpool Pier”. Hoppet om att han skulle återvända har alltid funnits hos dom närstående, men även hos fansen som i klassisk Elvis-anda ”sett” honom på diverse platser i världen. Det kanske var Richey James-imitatörer? Oavsett om det var han på riktigt eller ej så dödförklarades han 23:e november 2008.
songsforwhoever.com 