Lyssna på Spotify: Suede “Killing of a flash boy”
Av alla låtar som Suede gav ut som B-sidor på sina singlar så talade statistiken ganska starkt för att en hel del skulle vara bra(Lex Oasis). Något som bekräftas av att den enda Suede-CD som står kvar i mina hyllor är dubbla B-sidesamlingen Sci-Fi lullabies.

Bandet lät aldrig så mycket som David Bowie runt Hunky dory som på ”Killing of a flash boy”, med Brett Andersons androgyna sång och Bernard Butlers komprimerat distade gitarrer. Simon Gilberts stenhårda trummor ska vi förstås inte heller glömma.

Det värsta med den här låten är att den får mig att tänka på Björn Ranelid:

It’s the same old show, he’s a killer, he’s a flashboy, oh
He’s a killer, he’s a flashboy, oh
If you shake your fake tan through aerosol land you’ll know…

Bort. Med. Den. Tanken. Nu.

Lyssna på Spotify: The Kinks “Starstruck”
Efter att ha haft så oerhört många hits tidigare under 60-talet så var det anmärkningsvärt hur dom redan 1968 körde in i topplisteväggen med ett av de mest hitfyllda albumen som gavs ut under hela det årtiondet. Ordet konceptalbum får dom flesta människor att gömma huvudet i händerna, medan några få möjligen kvider av lycka. Allt beroende på läggning. Ray Davies har alltid skrivit små historier om ur-Britannien, om folks liv och underligheter i allmänhet, och The Village Green Preservation Society var hela kitet. The Concept.

Men hitsen uteblev. Himla synd med tanke på vilka fina låtar som finns med: titellåten, ”Wicked Annabella”, ”Picture book”, ”Monica” och ”Days”(på vissa utgåvor). ”Starstruck” är bästa låten och den enda singeln som faktiskt letade sig in på någon form av topplista, i Nederländerna där den kravlade sig upp till trettonde plats. Man ska tydligen inte underskatta holländarnas musköra.

Lyssna på Spotify: The Replacements “Answering machine”
Kärlek får en att göra galna saker. Särskilt i kombination med alkohol. Men så länge det inte övergår till idioti eller våld så kanske det kan vara okej.

För många preskriberade år sedan lärde mitt till Stockholm nyinflyttade jag och en dam känna varandra under en kväll på gamla Café Tivoli och tydligen skötte jag mig så pass bra att jag fick hennes telefonnummer innan jag var tvungen att gå hem pga tidigt arbetspass dagen efter. Jag tog beslutet(som i den stunden verkade klokt och självklart) att ringa och tala in på hennes telefonsvarare hur trevligt det var att få träffa hennes ljuva uppbarelse, så fick hon en påminnelse medans minnet var färskt. Och jag bredde på ordentligt. Tio meddelanden, tills svararen bad om nåd.

Men det funkade, hon ringde tillbaka och vi dejtade i en hel vecka, under vilken vi gick och såg This Perfect Day på numera nedlagda Studion vid S:t Eriksplan. Och jag fick investera i ett nytt kassettband till hennes telefonsvarare.

Paul Westerbergs avslutning av klassiska Let it be var en rykande punkballad som lät som om bandet spelat in en tung rocklåt men sedan mixat bort allt annat förutom Westerbergs röst, elgitarr, och alla bandets effektpedaler. Tur det, för med hela bandet hade texten fallit i skymundan och all desperation gått förlorad. Nu hörs det istället hur frustrerad han är över att han inte får tag i henne.

Är hon ute? Låter hon bli att svara? Är hon ensam? Allt han har att säga henne vill han säga nu, eftersom det är omöjligt att ”blåsa liv i ett brev” eller få fram rubbet på en satans telefonsvarare för ”hur säger man god natt” till den? Det går ju bara inte. Om han så ens lämnar 10 stycken meddelanden. Hade “Answering machine” skrivits idag så hade den handlat om hur hon tryckte bort hans samtal på mobilen och sedan hade han supit ihjäl sig för han hade fattat direkt. Good news travel fast.

Lyssna på Spotify: Eddie Cochran “Cut across Shorty”
George Martin tog livet av Eddie Cochran. Taxichauffören George Martin. Och för det dömdes han till sex månaders fängelse, 50 pund i böter och indraget körkort i 15 år. Ett billigt straff sett till det kulturella värdet. Gene Vincent som också var med i kraschen(utanför Bath, 16 april 1960) klarade livhanken men skadade ena benet och fick men för livet.

Rätt fascinerande det här med B-sidor egentligen. 1960 var vinylsingeln het, och på kaféer och barer kunde man enkelt stoppa i ett par slantar i jukeboxen i hörnet och välja och vraka. Då var det förstås också viktigt att ha en riktigt bra B-sida(A-sidan till ”Cut across Shorty” var ”Three steps to heaven”).

Förr tävlade killar i bilrace för att vinna tjejernas gunst, idag är det möjligen tequilarace. Tuppfäktning verkar i alla fall vara en bestående del av livet. Hur vi karlar än tror att vi har saken i egna hander så är det ändå alltid damerna som får sista ordet. Jag undrar bara vad det är som ”Shorty” har som inte andra har? Hm. Ta dig en två-minuters rock’n’roll-paus och fundera.

Lyssna på Spotify: Graham Nash “Man in the mirror”
Under sina år i The Hollies och Crosby, Stills & Nash(& Young) har Graham Nash i mångt och mycket varit kittet som hållit ihop dom lösa delarna. Eller för att låna ett uttryck som Expressens utmärkte sportkrönikör Johan Orrenius använde om Carles Puyol: ”Han är Barcelonas kalsonger. Ger understöd. Håller saker och ting på plats. Går att använda många gånger utan att kvaliteten försämras avsevärt.”

Nash har alltid fått vara diplomaten i CSNY, bandet med fler viljor än dom var personer, hur nu det är möjligt, men dom andra var för sig tog på sätt och vis plats för två vardera. Därför är det så härligt att han fick ge ut ett så gediget soloalbum som Songs for beginners 1971. Han hade väldigt god hjälp med kompet skall sägas, men han producerade själv och skrev alla låtar.

”Man in the mirror” går växelvis i 3/4- resp 4/4-takt, vilket ger den en extra nerv. Steelgitarren är signerad Jerry Garcia och pianot står Neil Young för. Den trestämmiga sången sjungs helt och hållet av Graham Nash själv, precis som i ”Carrie Anne” med The Hollies. Snacka om att hålla pjäserna på plats.

Lyssna på Spotify: Feist “My moon my man”
Indieswinglåt om tabubelagd sexposition. Låter som svaret på en fråga i Jeopardy: ”Vad är ’My moon my man’?”. Nu har inte Feist själv förklarat att svaret är det ovan nämnda, men det låter ju spännande och lite förbjudet om man så vill.

Leslie Feist var en del av det kanadensiska indiekollektivet Broken Social Scene, vars mest kända relaterade band är Do Make Say Think, Stars, Metric och The Weakerthans. Att på ett överskådligt sätt kartlägga övriga sammanlänkade artister och band skulle kräva en dator med kraftfullare processor än den jag har, så det låter vi bli.

Precis som framför allt Amy Millan och Jason Collett har Feist gett ut en del soloalbum, men tveklöst är det hon som har haft allra störst framgångar, inte minst med The reminder 2007. I likhet med Peter, Bjorn & John och deras ”Young folks”(som varit med i ett otal reklamfilmer) lät Feist multinationella Apple använda hennes låt ”1234” i en reklamfilm för Ipod Nano vilket fick till följd att nedladdningar och försäljning av The reminder och ”1234” sköt iväg som raketer på nyårsnatten.

”My moon my man” blev kanske ingen ytterligare nyårsraket, men den är definitivt champagnen man vill ha i glaset vid tolvslaget.

Lyssna på Spotify: Golden Smog “Won’t be coming home”
Det här är den bästa låt som The Jayhawks gjorde, men dom gav aldrig ens ut den själva. Det är kanske första gången jag tvivlat på deras omdöme. Har dock mina aningar om att låtskrivarna Mark Olson och Gary Louris inte var överens om att den skulle med på Tomorrow the green grass.

När Gary Louris och Marc Perlman tillsammans med bland andra Jeff Tweedy(Wilco) och Dan Murphy(Soul Asylum) blev en del av alt-country-supergruppen Golden Smog så bidrog dom flesta medlemmarna med låtar. Antagligen var en del av låtarna sånt som aldrig blivit inspelat med deras respektive grupper, och Louris fick ett bra tillfälle att ge ut denna.

Med sin ”Growin’ up”-besläktade kompgitarr och sina väl avvägda versrefränger hade det varit en stor förlust om den aldrig hade kommit ut.

Lyssna på Spotify: New Order “Love vigilantes”
Av alla fantastiska skivomslag som Peter Savile gjort så blev jag nog allra mest förtjust i det han gjorde till Low-Life 1985. Jag minns att när jag fick skivan i handen så betraktade jag omslaget en lång stund innan jag lade på skivan. Det var framför allt något med det förvrängda svartvita fotot på Stephen Morris som var isande vackert.

När sedan ”Love vigilantes” drog igång var det klart, även om resten av skivan var kvar att lyssna igenom(ren formalia, alla låtar var ju så bra). 1985 års bästa album var redan korat mitt i sommaren. Fortfarande minns jag sommarvärmen och Bernard Sumners inledande melodica(ja, det är en melodica, inget munspel) som igår.

”Love vigiliantes” har mer än ett uns av country i sig, något som kanske understryks av det faktum att ett av dom bästa alt-countrybanden, Vigilantes Of Love, tog sitt namn från den här låten.

Lyssna på Spotify: The Alarm “Walk forever by my side”
Många svenskar tycker att “Öppna landskap” skulle vara vår nationalsång. Det tycker inte jag. Över min döda kropp. Jag har hört tillräckligt många fyllskallar skråla om brännvinet som dom bränner själva och kryddar med johannesört för att hata fanskapet. Dessutom är den långtråkig och uttjatad.

Walesiska The Alarm betraktades som ett U2 Light och nådde ganska långt ut i världen med sin folkpunk, till och med så att dom fyllde arenor även dom. Men där U2 hade förmågan att bli intressant och nyskapande med Achtung, baby så körde The Alarm fast med Raw(båda utgivna 1991), även om låtarna egentligen inte var så dåliga. Dom var bara inte något nytt. Därefter lämnade sångaren Mike Peters bandet efter en spelning på Brixton Academy och sagan var slut.

”Walk forever by my side” har blivit en populär låt för brittiska bröllop, antagligen mycket på grund av sin titel. Själv kan jag inte se den som en bröllopslåt. Inte heller som en kärlekssång. Snarare en sång om trygghet, gemenskap och att söka tröst i svåra tider. En sång om att ta hand om varandra och styrkan i att vara tillsammans.

Men bröllopslåt, nej. Om walesarna däremot skulle få för sig att byta ut nationalsången ”Land of my fathers”(eller ”Hen wlad fy nhadau” som den heter på walesiska, men det var till och med komplicerat att skriva) så skulle jag bli besviken om dom inte antog ”Walk forever by my side” som den nya. ”Öppna landskap”, blaha, blaha.

Lyssna på Spotify: Lyn Collins “Rock me again & again…”
Även om The Human League var pionjärer inom syntpopen så visade dom gång på gång hur influerade dom var av soulmusik: Sly Stone-pastischen ”(Keep feeling)Fascination”, Motown hördes lång väg i ”Mirror man”, dom anlitade Jimmy Jam & Terry Lewis III till att producera 1986 års Crash.

Det Stora Pekoralet var dock att ge sig på Lyn Collins ”Rock me again(x 6)”. Phil Oakey har inte skuggan av en chans att tillgodogöra sig låten, hur mycket han försöker överträffa sig själv och sin sångröst.

Lyn Collins upptäcktes av James Brown som anställde henne som körsångerska. När hon sedan fick chansen att ge ut skivor i eget namn var det självklart The JB’s som kompade henne, och låten skrevs av James Brown och hans vapendragare Lee Austin. Hörs det, eller…?