Lyssna på Spotify: New Order “Round and round”
Mitt i den härjande acid- och housestormen släppte New Order en skiva som var lika mycket en bild av bandets traditionella sound som den var inflytelserik och en produkt av sin tid. För att vara ärlig så köpte jag första singeln ”Fine time” på 7”-vinyl samma dag den landade i lokala skivaffären och ångrade mig nästan direkt. Vad är det här? Var är det gamla vanliga? Vad är detta för pseudo-house?

När jag sedan fick höra Technique i sin helhet så började jag sakta men säkert förstå. Den dansvänliga electrorocken fanns kvar där, den hade bara tagit ett steg till, ett steg som jag inte själv tagit. I den poppiga ”Round and round” finns Hooky’s vingliga bas där som den brukar, Barney’s röst låter engagerad och cool på samma gång, Morris och Gilbert producerar en elektrifierad dansrytm som aldrig förr.

Varför ska man vara så trög och ha en förutbestämd kravspecifikation när allt man behöver göra är att öppna öronen och ta emot istället?

Lyssna på Spotify: Lucinda Williams “Drunken angel”
Den försupne ängeln i hyllningen “Drunken angel” var Williams’ vän, musikern och heltidslosern Blaze Foley, som sköts ihjäl 1989 av en väns son. Silvertejpen hon sjunger om syftar på att Foley brukade hetsa ”fjolliga” stadscowboys som körde med metallförsedda fotspetsar längst fram på sina boots.

Lucinda Williams fostrades i bluesen och använde det som ett element i hennes variant av countryrock som hon krönte med sin hesa sydstatsröst. Albumet Car wheels on a gravel road har hyllats enormt både för låtarna och den rena och atmosfäriska produktionen. Sällan har en 12-strängad haft en så ren klang som i ”Drunken angel”. Lägg också märke till hur bra hennes röst gör sig tillsammans med manlig bakgrundssång.

Lyssna på Spotify: Calexico “Victor Jara’s Hands”
Hemskheter har drabbat på tok för många människor i världen, men det öde som drabbade Victor Jara är nog bland de värre som drabbat en känd musiker, för att inte säga det värsta.

1973 när militären tog makten i Chile blev det klappjakt på alla som stöttat den avsatte presidenten Salvator Allende. Victor Jara, som öppet stöttat honom, togs av juntan till Chile-stadion (numera Victor Jara-stadion) och torterades innan han sköts med 44 skott. Före de dödliga skotten krossades hans händer, antagligen på grund av hans yrke. Härav titeln på denna låt får man förmoda.

Joey Burns och John Convertino kunde nog inte ha valt ett mer passande bandnamn än Calexico (staden ligger på gränsen mellan Kalifornien och Mexico) för att tydliggöra varifrån de kom musikaliskt. ”Victor Jara’s hands” visar upp både den Tex-Mex-Americana som de anammat under sin karriär, men också rytmer och blås sprunget ur Jara’s eget Sydamerika.

Lyssna på Spotify: The Sugarcubes “Birthday”
En stor röst från en liten kvinna från ett litet land. Och Björk Gudmundsdottir’s barnsliga röst växte snabbt ur The Sugarcubes för en internationell superkarriär. ”Birthday” var språngbrädan. Det motsägelsefulla var dock att Sockerbitarnas främsta singel handlade om något så obesjunget som pedofili. Det smaklösa temat matchas möjligen av Serge & Charlotte Gainsbourg’s ”Lemon incest”, annars är världen relativt befriad från dylik lyrik.

Om man bortser från Björk’s riviga röst så är det dom skeva gitarrerna, dom lite på måfå inslängda syntljuden och knepigt nog dom syntetiska trummorna(vanligtvis en nackdel) som höljer ”Birthday” lite i en mystik som matchar textens tema.

Orelaterad fråga: hur ofta har egentligen ordet ”knickers” använts i en sångtext?

Lyssna på Spotify: Pulp “Do you remember the first time?”
Även om låten marknadsfördes med videointervjuer där kändisar berättade om hur dom förlorat oskulden så tror jag inte det är den stora frågan här. Snarare ”kommer du ihåg hur livet kunde ta den här vändningen?”.

Different class från 1995 brukar få dom stora utmärkelserna, men singlarna från His’n’hers är minst lika bra: ”Razzmatazz”, ”Babies”, ”Lipgloss” och ”Do you remember the first time?”.

Diskbänksrealismens konung Jarvis Cocker sjunger som vanligt så nära mikrofonen att man efter första versen nästan vänder sig om och undrar var han tog vägen. Men när han sedan kommer tillbaka i andra versen och man lyssnar på vad han sjunger om så inser man vad han vill säga.

You say you’ve got to go home
‘Cause he’s sitting on his own again this evening
And I know you’re gonna let him bore your pants off again
Oh now it’s half past eight, you’ll be late

You say you’ve never been sure
Though it makes good sense for you to live together
Still you bought a toy that can reach the places he never goes
And now it’s getting late, he’s so straight

Tror att vi alla vet vad leksaken ifråga är för sorts leksak, va’?

Lyssna på Spotify: Fleetwood Mac “Storms”
Orden i “Storms” kan bara vara skrivna av någon som fullständigt kastat in handduken för förhållandet. Mot bakgrund av Stevie Nicks’ uppbrott från Lindsey Buckingham skulle det inte vara någon högoddsare om det också är bakgrunden till låten.

Den sorgliga texten innehåller en rad ljuvliga formuleringar.

So I try to say goodbye my friend
I’d like to leave you with something more
But never even been a blue calm sea
I have always been a storm

Jag har alltid varit en storm!? Är det något slags försök till att erkänna att hon själv inte gjort allt rätt? Fleetwood Mac uppfann skilsmässorocken när dom spelade in 1977 års Rumours, måhända är ”Storms” ytterligare ett bidrag till den kategorin. Ursäkta ordvitsen, men uppbrottet mellan Nicks och Buckingham var ingen storm i ett vattenglas direkt, så där lägger jag min röst.

Lyssna på Spotify: Florence Valentin “Hopplös”
Räcker inte Håkan Hellström till för att fylla ditt Håkan Hellström-behov? Är det för långt mellan varje Perssons Pack-album? Lugn, här är botemedlet.

En stockholmare som Love Antell kan faktiskt låta både som en göteborgare och en hälsingebo(Antell spelar för all del i Perssons Pack) om han vill, även om texterna handlar om huvudstadens förorter. Frågan är bara hur en souldränkt ballad smugit sig in i den inramningen?

Varje skolgård har sin värsting, den som härjar med alla och envar, alltid vill hävda sig och tycker han/hon är störst, snyggast och smartast. I själva verket klarar sig alla andra bättre medan värstingen lever kvar i sin egen lilla bubbla utan att inse att han/hon själv är den som är just ”Hopplös”. Grym sanning, grym låt.

Lyssna på Spotify: The O’Jays “Now that we found love”
Nu tycker jag att vi tar och glömmer att det över huvud taget funnits en artist med det klatschiga namnet Heavy D. & The Boyz. Åren kring decennieskiftet 80/90-tal kan vara så lätta att hata när det gäller taskigt daterat sound och enormt risiga covers. Det enda goda med Heavy D. skulle ha kunnat vara den goda låtvalet, men när den goda smaken blir dålig av resultatet så tar vi som sagt och glömmer det.

The O’Jays startade sitt segertåg 1972 när dom gav ut första skivan på Philadelphia International och såg sig sedan aldrig om. Koncept-albumet Ship ahoy, som var en hyllning till deras afrikanska förfäder som skeppats över Atlanten under slaveriet, innehöll inte bara politiskt medvetna låtar, utan även kärlekssånger som ”Now that we’ve found love”. Klassisk Gamble-Huff-skriven Philly-soul.

Lyssna på Spotify: R.E.M. “Driver 8”
Gamla journalfilmer är inget man brukar förknippa med modern musik, men det skrivs ibland en och annan låt som gör att man visualiserar det som kallas “förr i tiden”(om en låt från 1985 nu inte också kallas det). Ofta handlar allvarsamma gitarrlåtar om kärleksbekymmer och livskriser, men ”Driver 8” målar upp vyer med ett gammalt tåg som tuffar på genom vidderna i den amerikanska Södern.

R.E.M. var en gång i mitten av 90-talet världens största band som klarade av att hantera grungens inmarsch genom att anamma valda delar och applicera på sin egen musik, tydligast exemplifierat på Monster från 1994. Sagda album är deras kanske svagaste under hela karriären fram till Reveal från 2001, men blev en oerhörd framgång.

”Driver 8” är en studsig och janglig sak med osviklig melodi, så osviklig att R.E.M. återanvände den i ”Imitation of life” från just Reveal. Kanske det var ett tecken på utförsbacken som till slut blev oundviklig.

Lyssna på Spotify: Deacon Blue “Twist and shout”
Notera: detta är inte den miljonte versionen av den gamla 60-talshiten med samma namn som The Isley Brothers och The Beatles gjorde känd.

Skotska Deacon Blue gjorde sitt bästa för att utnyttja sångaren Ricky Ross’ fina låtskrivande och lyckades till viss del, men efter ett antal år och album lade dom ner i slutet av 90-talet för att ägna sig åt olika saker som att skriva låtar åt andra artister, leda TV-program och grunda musikskolor.

”Twist and shout” är ett annorlunda stycke folkpop, annorlunda så till vida att man sällan hör dragspel och fiol i kombination med en bra popmelodi. Jag ska inte påstå att jag föredrar denna ”Twist and shout” framför den gamla varje dag i veckan, men definitivt varannan.