Efter att ha varit ett av Sveriges bästa liveakter under flera år är Örebros GENERALERNA äntligen framme vid en av sina stora milstolpar: släppa debutalbum. För över ett år sedan såddes fröet till skivkontraktet med Monarch Music vid ett showcase i Stockholm, och sedan har man i etapper spelat in fullängdaren. Man väljer att släppa Gator Från Förr på vinyl och för nedladdning/streaming, däremot hoppar man över CD-formatet som bedöms vara minst aktuellt dessa dagar.
Ni som hört dem tidigare får förväntningarna infriade här. Björn Wallgrens små livsnoveller med dråpliga huvudpersoner av allehanda karaktär, utöver hans eget sprudlande jag. Vi tar Björns bakgrund till “Tommy”(en annan än undertecknad, skall tilläggas…) som exempel:
“‘Tommy’ handlar om en kontaktannons en snubbe i Sala satte in. Jag tog den rakt upp och ner och anmälde oss till Svensktoppen Nästa, där vi gick till final med låten. Åkte nästan på stryk av självaste Tommy en kväll i Sala på grund av texten. När jag framförde den på en krog råkade han vara där…”
Olle Norbergs saxofon sätter en helt egen, halvgalen prägel på allt, medan Niclas Jonsson levererar lyckoriff efter lyckoriff. En strid ström av trallvänliga, 3-minuters, lättmemorerade punkpopdängor, med balladen “Tio Bloss Camel” och avslutande växaren “Maria Maria” som andningspauser. Härligt också att höra en gammal favorit som “Bara En Stjärna Faller” på skiva.
Dansa. Spela luftgitarr. Sjung i en ölflaska. Ha förfest eller kör bil. Gator Från Förr cementerar devisen om att musik ska vara roligt, och vad du än ägnar dig åt lär du inte ha tråkigt så länge GENERALERNA strömmar ur högtalarna.
Recension skriven på uppdrag av Kulturbloggen.
The Afghan Whigs har alltid varit som bäst när Greg Dulli låtit brunstig nog att befrukta vad som helst med puls. Eller när han spunnit likt ett tämjt vilddjur som klias på hakan av en förförisk älva. Trots det faktum att sexton långa år gått sedan New Orleans-präglade 1965 har vare sig den djuriske sångaren eller de övriga i Ohiobandet förlorat ett uns av varken det ena eller det andra. Do To The Beast bär med sig portioner av alla de stora album bandet åstadkom under 90-talet: Gentlemen, Black Love och 1965. Kort sagt; sex, kärlek, andlighet, ockultism.
Ärligt talat förväntade jag mig viss unken stank av alternativrockveteraner-försöker-utan-framgång-uppdatera-sitt-sound-till-dagens(Lex Pixies). Den fällan glider de emellertid ur, delvis tack vare att soundet plockar godbitarna från deras 90-talsalbum, men framför allt eftersom de verkar ha insett hur givande det är att arbeta tillsammans igen. Originalgitarristen Rick McCollum lämnade förvisso gruppen under inspelningarna, vilket medförde att hans uppgifter fick fördelas på andra. Med sig i studion har de således omgivit sig med mestadels kompisar ur sin egen generations medmusiker från bl.a. Queens Of The Stone Age, men även soulförknippade namn som producenten Van Hunt och Usher/Britney Spears-gitarristen Natural. Förresten, glöm genast meriterna från det sista namnet, för här finns inte minsta spår av överproducerad radioskvals-R&B.
Den snart 49-årige Dulli trånar och trängtar efter förlorad kärlek i “It Kills”, bandet spänner muskulaturen med gitarrkaskaderna i Buffalo Tom-kusinen “The Lottery” medan kastanjetterna och Hal Blaine-trummorna i “Algiers” förvaltar de mjukare influenserna väl. Avslutaren “These Sticks” är Radioheads “Street Spirit(Fade Out)” med hår på bröstet.
Där man närmar sig andra comebackalbum med tillförsikt slänger man sig med fördel huvudstupa rakt in i Do To The Beast.
Bästa spår: “It Kills”, “Algiers”, “Lost In The Woods”, “The Lottery”
Först av allt: det här är ingen recension, det är en direkt order. Ska du lyssna på ett enda svenskt album år 2014 som det hittills sett ut ska du börja med Början På Slutet. Men det här är snarare slutet på början, och det som följer lär knappast vara slutet.
Olle Blomström signalerade om något riktigt stort med albumets förtrupper; först med “Ellinor” som blev sommarens finaste Ted Gärdestad-ballad förra året, och härförleden med fördröjda uppföljaren och kampsångsrefrängade “Sista Fajten”. Efter att ha hört samtliga spår på fullängdsdebuten känner jag mig förvirrad. Vilka var det nu som var singlar? “Stå På Tå” och “Allt Faller”? “Zombiekärlek” och “Paparazzi”? “Villa Dovre” och “Om”? Allt är nämligen lika helgjutet och minnesvärt. Allt är lika värt att vilja köra på repeat. Allt får mig att vilja sjunga och spela med fast jag inte kan alla orden och ackorden. Ännu, vill säga.
Blomström uttrycker det bäst själv i nämnda “Stå På Tå”: “Jag ställer mig på tårna och skriker så högt jag kan att allting är så jävla braaaa!”
Jag har sett instrument som bockat och bugat för att få spela melodier som inte ens når upp till hakan på de här elva spåren. Jag har sett mikrofoner som gjort vågen av att få ta emot ord som inte ens varit till hälften så uppriktiga som i de här elva texterna. Nu får kung Håkan och alla andra ursäkta, för det här är ett album som kan konkurrera med …Och Stora Havet om att vara det bästa i modern svensk tid. Vad titeln Början På Slutet beträffar hoppas jag innerligt att den inte alluderar till just Jakob Hellman, för blotta tanken på ett scenario där en så fulländad debutant ånyo skulle dra sig tillbaka får mig att börja fundera över om det finns någon mening med något alls.
Grammisjuryn kan strunta i att ta nomineringar i beaktande för vissa kategorier i år. Det här är facit.
Bästa spår: Alla
Minns ni hur jag vurmade för att isländske indiefolkfenomenet Ásgeir skulle ge ut Nirvana-covern “Heart-Shaped Box” på skiva efter att ha sett honom spela den på Riche i Stockholm i början av januari? Nå, varsågoda. Den är b-sida till 7″-utgåvan(picture disc) av “Here It Comes” som ges ut lagom till Record Store Day 19 april.
Imorgon är det för övrigt 20 år sedan Kurt Cobain tog sitt liv, men det kan vi ju lämna därhän och istället njuta av hans verk i händerna på en av våra mest lovande artister av idag.
Ta det lugnt. Andas. Det är bara en ny låt från First Aid Kit, ändå. Men det är svårt då törsten efter nytt material i stort sett inte varit släckt hos världsbefolkningen sedan “The Lion’s Roar” och “Emmylou” klingade ut första gången.
Johanna och Klara Söderberg har åter spelat in med sin förebild Mike Mogis i dennes studio belägen i Omaha i den amerikanska Mellanvästern. Albumet Stay Gold landar i allas hörlurar den 10 juni, och fram till dess får man till att börja med hålla till godo med “My Silver Lining”, albumets första singel. Om någon alls hade en tillstymmelse till oro över hur det skulle låta lär den lilla krusningen på förväntningarnas yta vara helt stillad nu. Det finns förstås mycket som är häpnadsväckander när det gäller First Aid Kit, men bortsett från den änglalika stämsången och det briljanta musicerandet måste man imponeras allra mest över att de så fullt ut lyckas skapa pophit efter pophit av ett fundament rotat i en traditionell musikstil som för några år sedan framstod som en från topplistor alltmer främmande.
I “My Silver Lining” sjunger de med en än större pondus än tidigare, som att det överhuvudtaget inte ska gå att ifrågasätta orden som segelflyger in i mikrofonen. Jag älskar det skumpande kompet, de smekande stråkarna. Sången behöver jag inte ens nämna, men ändå: en så enkel sak som när de sjunger i oktaver i refrängen är en liten, men ack så viktig detalj som med all säkerhet är fullt genomtänkt. Mest skrämmande är ändå att man tar dess knivskarpa melodi och refräng för givna, som om vilken musiker som helst kunde harkla upp dem så fort de stigit ur sängen, och ändå är beståndsdelarna inte särdeles komplicerade. Allt handlar om finess och finish.
Hur mycket de än sjunger “I won’t take the easy road…” ter sig vägen inte annat än lika smidig och spikrak som en landsväg genom slätterna i USA:s mitt, en väg deras karriär redan färdats på sedan länge. Gudskelov är de inte i närheten av att gå i mål. Ingen vill ju att den här resan ska ta slut.
Precis som alla världens musiker tycker man att det senaste man gjort är det bästa någonsin. Men den här listan kan vara det. Jag lovar.
Utöver allt annat känt och okänt, kolla särskilt in dom här: Simon Norrsveden, The Night VI, Mo Kolours, Hercules And Love Affair, Mathias Lilja och Withered Hand.
Trevlig helg!
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 13
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 13
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 13
Lyssna på Spotify: The Full 2014 Bucket List(alla årets låtar)
Simon Norrsveden “Mamma”(från Gå, Bli Bra. Det Kan Nog Ta Ett Tag, 2014)
Hittills i år har inte en enda svensk poplåt varit bättre än “Mamma”. I så fall får ni vaska fram ett jädra bra motbevis. Så länge det kommer från Gå, Bli Bra. Det Kan Nog Ta Ett Tag kan jag köpa det.
The Black Keys “Fever”(från Turn Blue, 2014)
Låten det slagits flest frivolter över senaste veckan. Ett visst inflytande från producenten Danger Mouse kan anas.
Starwalker “Losers Can Win(All That You’ve Got)”(från Losers Can Win EP, 2014)
Jean-Benoît Dunckel är lyckosam i det mesta han företar sig: Air är odiskutabla som stilbildare, och i Tomorrow’s World samarbetade han med Lou Hayter från New Young Pony Club och gjorde ett av 2013 års bästa album. Nu har Dunckel slagit sig samman med Bardi Johannsson från isländska Bang Gang. Jag föredrar den här lite mer mytiska och mer Air-ljudande versionen framför den lite mer akustiska som också finns med på EP:n.
Son Lux feat. Lorde “Easy(Switch Screens)”(från Alternate Take EP, 2014)
Världens hetaste kvinnliga musiker just nu är förstås aktuell överallt, och efter att hon gjort en cover på Son Lux “Easy” från fjolårets Lanterns var Lorde förstås självskriven när Ryan Lott bestämde sig för att omarbeta fyra av albumets låtar, inklusive “Easy”. Håll dessutom utkik efter mer Son Lux längre ner i listan.
The Night VI “Sienna”(singel, 2014)
Läser liknelser mellan fransk-engelska, Londonbaserade sexmannabandet The Night VI och The XX, Fleetwood Mac, Beyoncé och London Grammar. Säg så här: lägg alla nämnda artisters respektive talang i en hög så kan du förmoda hur bra “Sienna” låter, krönt av den av förlust och förlåtelse präglade texten.
Dustin Tebbutt “Bones”(singel, 2014)
Australiensaren och f.d. Sverigebon Dustin Tebbutt fortsätter att spotta ur sig prima indiefolksinglar och jag fortsätter att inkludera dem i The Bucket List.
Eels “Mistakes Of My Youth”(från kommande albumet The Cautionary Tales Of Mark Oliver Everett, 2014)
Klassiskt Eels-snitt på både nya singelns melodi och sångtext, där Mark Oliver Everett än en gång återbesöker sitt trasiga förgångna.
The Kooks “Down”(från Down EP, 2014)
Tidigare har Brightonkvartetten bara snuddat vid funk, inte trodde jag då att dom hade det här svänget i sig.
Beatrice Eli “Girls”(singel, 2014)
För ganska exakt ett år sedan tipsade jag om “Violent Silence” från Beatrice Elis debut-EP It’s Over. Nu är hon tillbaka med en ny, sylvass popsingel på temat “I Kissed A Girl”.
Lykke Li “No Rest For The Wicked”(från kommande albumet I Never Learn, 2014)
Om första släppet från nya Lykke Li-skivan, “Love Me Like I’m Not Made Of Stone”, var överraskande långsam och melankolisk är nya singeln “No Rest For The Wicked” henne aningen mer typisk med större produktion. I Never Learn ska enbart bestå av “powerballader”, men jag har lite svårt att se “Listen To Your Heart” influera på något sätt…
Dan Croll “From Nowhere”(från Sweet Disarray, 2014)
Singer/songwriter från Liverpool med egen stil.
Mathias Lilja “Don’ Fade On Me”(från Mathias Lilja, 2014)
Örebroaren Mathias Lilja har gjort ett av de bästa alt-countryalbum jag någonsin hört. Utan överdrift. Rotad i Sweetheart Of The Rodeo och uppumpad av inspiration efter inspelningarna av Bob Woodruffs fjolårsalbum The Year We Tried To Kill The Pain har han skapat något unikt och autentiskt, och exempelvis “Don’ Fade On Me” med sitt häpnadsväckande vackra intro är det enda bevis som behövs, men du vill inte missa övriga albumet. Håll utkik efter en kommande intervju med Lilja inom kort här på Songs for Whoever.
Jesca Hoop feat. Sam Beam “Haunting My Dress”(från Undress, 2014)
Sångerskan/låtskriverskan Jesca Hoop från Kalifornien, numera boende i Manchester, trädde in i mitt liv som den kvinnliga rösten i 2013 års i särklass bästa låt: Keaton Hensons “10am Gare Du Nord”. Hon växte upp i ett mormonhem, men lämnade tron bakom sig och började skriva musik istället. Bonusinfo: hon var en gång barnflicka hos Tom Waits. Misstänker att det jobbet inte direkt sänkte hennes inspiration.
Davidge feat. Cate Le Bon “Gallant Foxes”(från Slo Light, 2014)
Neil Davidge har meriter från arbete med DNA(som remixade “Tom’s Diner” till en hit för Suzanne Vega), Massive Attack och filmmusik åt Luc Besson. I den isiga “Gallant Foxes” gästas 51-åringen av alt-folk-sångerskan Cate Le Bon, som skapt för låten med sin frostiga Nico-röst.
Youngblood Hawke “Pressure”(singel, 2014)
Next indiestop: Los Angeles.
Vancouver Sleep Clinic “Flaws”(från Winter, 2014)
En lite mer elektronisk indiefolk sjungen i falsett à la ni-vet-vem. 17-årige Tim Bettinson kastades ordentligt in i hetluften när han nyligen fick öppna för London Grammar på deras turné i hans hemland Australien, men så är det när man blir rejält hajpad. Kanske också lika bra att han vänjer sig vid stora åskådarskaror.
We Are Catchers “If You Decide”(från We Are Catchers, 2014)
Beach Boys på Sunflower. The Heavy Blinkers. The Pearlfishers. The High Llamas. Slog alla dessa an en sträng hos dig? Då sväljer du även We Are Catchers med hull och hår.
Guldgossen “Pengar Är Liv”(från ¡Caramba!, 2014)
När Ludvig Jansson var signad av storbolag insåg han att han hellre ville spela efter sina egna regler än andras. Så han klev av. Istället har han tagit kommando över sin karriär och släppte igår ett nytt album. “Pengar Är Liv” dansar fint på linan mellan Love Antell-pop och 70-talssvensktopp. Jo, faktiskt.
Aloe Blacc “Lift Your Spirit”(från Lift Your Spirit, 2014)
Den före detta rapparen fortsätter att göra retrosoul i modern tappning. Senaste albumet flörtar med såväl Dennis Edwards, Stevie Wonder och Curtis Mayfield. Och titelspåret är en Motownsläkting som inte skäms för sina “I Want You Back”-gener.
Allen Stone “Million”(singel, 2014)
För dryga året sedan tipsade jag om den här soulgossen från en småstad i nordvästra USA. Nu är han signad av Capitol Records och arbetar på första storbolagsalbumet tillsammans med svenske Tingsek.
Olympic Ayres “Take Flight”(singel, 2014)
Veckans discopop.
Paul Heaton & Jacqui Abbott “D.I.Y.”(från kommande albumet What Have We Become, 2014)
Äntligen nytt från den återförenade The Beautiful South-duon. Och du vet väl var namnet på den här bloggen kommer ifrån…?
Dean Wareham “My Eyes Are Blue”(från Dean Wareham, 2014)
Galaxie 500-sångaren släppte en EP ifjol, och nu är det dags för första fullängdaren. Slingriga melodier med vinglig sång. Eller om det är tvärtom.
Hercules And Love Affair “Do You Feel The Same?”(från kommande albumet The Feast Of The Broken Heart, 2014)
Även om discon ligger där bakom och lurar har Andy Butler den här gången hittat svänget i det sena 80-talets acid house-scen.
Withered Hand “Horseshoe”(från New Gods, 2014)
Skotske Dan Willson har förmågan att knyta ihop den ultimata kombinationen av alt-country och pop. Han bröt upp från Jehovas Vittnen i unga år och gör på New Gods upp med gamla gudar.
The War On Drugs “Lost In The Dream”(från Lost In The Dream, 2014)
Om fjolåret var Kurt Viles kommer 2014 definitivt att tillhöra hans gamla kompis Adam Granduciel. Ett av årets hittills mest hyllade album.
Sisyphus “Flying Ace”(från Sisyphus, 2014)
Det spännande projektet bestående av producenten Son Lux, singer/songwritern Sufjan Stevens och rapparen Serengeti har släppt det första albumet. Låter som man kan ana. Och bra, dessutom.
Tom Hickox “Let Me Be Your Lover”(från War Peace And Diplomacy, 2014)
Allvarsam brittisk crooner vars far var en av Storbritanniens största dirigenter. Richard Hawley gästar på albumet.
Tycho “Montana”(från Awake, 2014)
Scott Hansen lyckas få post-rock att låta som instrumental popmusik.
Tensnake feat. Thabo “Pressure”(från Glow, 2014)
Tyske producenten debuterar efter ett par decennier i branschen med ett album under egen flagg. Bl.a. Nile Rodgers medverkar, men den låt som främst bör bli en klubbhit är den här.
Black Lips ”Make You Mine”(från Underneath The Rainbow, 2014)
Puckad pop är den minst puckade popen, egentligen. Älskar du den enkla och effektiva powerpopklassikern ”What I Like About You” med The Romantics kommer du att älska ”Make You Mine” också.
The Tarantula Waltz “Scandinavian Minds”(från kommande albumet Tinder Stick Neck, 2014)
Markus Svensson vältrar sig i det faktum att vi under långa perioder lever i ett stort mörker. Från den ljusa sidan sett genererar det stor, stor musik.
Gruff Rhys “American Interior”(från kommande albumet American Interior, 2014)
Solokarriär, Neon Neon och Super Furry Animals. Den 43-årige walesaren är ständigt aktuell, nu med ett konceptalbum som berättar historien om John Evans, en dräng som på 1700-talet gjorde en upptäcktsresa från Wales till Amerika för att finna en mytomspunnen walesisktalande indianstam. Faschinerande grejer.
Eli ‘Paperboy’ Reed “Shock To The System”(från kommande albumet Nights Like This, 2014)
Farligt nära gränsen till Cee-Lo Green.
Simon Felice “Running Through My Head”(från Strangers, 2014)
Catskill Mountains-musikern som mest är känd från The Felice Brothers har hämtat inspirationen till nya albumet från den tuffa tiden efter 2010 då han genomgick en akut operation för att korrigera ett hjärtfel som uppstod under barndomen.
Spring Offensive “Bodylifting”(från Young Animal Hearts, 2014)
Next indiestop: Oxford.
Shit Robot feat. Luke Jenner “Feels Real”(från We Got A Love, 2014)
Electro-Bee Gees?
The Hold Steady “Spinners”(från Teeth Dreams, 2014)
Arbetarrockarna från Brooklyn ger ut sitt sjätte album, och det är fortfarande lika intressant att lyssna till Craig Finns ljug-vid-bardisken-berättelser.
Flyying Colours “Wavygravy”(från Flyying Colours, 2014)
Fullständigt skamlös Ride-ripoff av den här skivdebuterande Melbournekvartetten. Och man bara älskar det.
Kishi Bashi “Philosophize In It! Chemicalize In It!”(från kommande albumet Lighght, 2014)
Violinisten K Ishibashi har spelat med of Montreal och Regina Spektor, utöver sitt egna projekt Jupiter One. Sedan ett par år gör han även soloskivor med småskruvad men lättillgänglig barockpop som minner om nämnda of Montreal och The Hidden Cameras. Nya singeln är så poppig och fylld av sprudlande vårkänslor att hjärtat slår dubbla slag i ren eufori.
Kylie Minogue “I Was Gonna Cancel”(från Kiss Me Once, 2014)
Typisk discopop á la Kylie som verkar ha sneglat på “Let’s Dance”.
Eliza Gilkyson “An American Boy”(från The Nocturne Diaries, 2014)
För dig som anser att Lucinda Williams tar alldeles för lång tid på sig med varje album.
Ibibio Sound Machine “The Talking Fish”(från Ibibio Sound Machine, 2014)
Ibibio är ett regionalt språk som talas i en del av Nigeria. Därifrån kommer också Londonbördiga Eno Williams föräldrar, och hon för nu traditionen vidare uppblandad med både funk, disco och afrobeat.
Future Islands “A Dream Of You And Me”(från Singles, 2014)
Hajpade syntpoppare på frammarsch som häromdagen besökte Letterman. Tvetydig titel på albumet som inte är en samling. Eller så är titeln den smartaste vi sett, bara det att vi inte förstår det. Dess andra singel är “A Dream Of You And Me”, hur som helst.
Frank Ocean, Diplo, Mick Jones & Paul Simonon “Hero”(singel, 2014)
Intressant samarbete initierat av skoföretaget Converse.
I Know Leopard “Hold This Tight”(singel, 2014)
Next indiestop: Sydney.
Hamilton Leithauser “Alexandra”(från kommande albumet Black Hours, 2014)
The Walkmen har gjort uppehåll på obestämd tid, men Hamilton Leithauser tar inte paus. Första solosingeln “Alexandra” för tankarna till Jeff Lynnes produktioner åt Tom Petty och George Harrison. Låten är skriven ihop med Vampire Weekends Roman Batmanglij, som också producerat albumet. I övrigt medverkar Richard Swift samt medlemmar från The Walkmen, Dirty Projectors och Fleet Foxes på albumet.
Lissi Dancefloor Disaster “Nära Nära”(singel, 2014)
Uppsalas Johan Tilli och Josefin Lindh gjorde ett uppskattat album förra året, och satsade sedan allt på egna musikalen DÖ KLUBBDÖDEN som av allt att döma ser ut att vara det sista de gör tillsammans tills vidare. Singeln “Nära Nära” från musikalen ger anledning till att hoppas på snar återkomst.
Great Good Fine OK “Not Going Home”(singel, 2014)
Tar vid där debutsingeln “You’re The One For Me” slutade, och håller nivån.
Mo Kolours “Mike Black”(från Mo Kolours, 2014)
Joseph Deenmamode är en Londonproducent och sångare med mauritisk pappa och engelsk mamma som gör riktigt intressant alt-R&B, influerad av allt från mauritisk segamusik till soul, ska, hip-hop och Jimi Hendrix. Den dammiga, minimalistiska “Mike Black” hyllar brittiska funklegenderna i Cymande.
MØ “Maiden”(från No Mythologies To Follow, 2014)
Ett år av väntan är över. Stor dos av melodisk electropop som håller vad de tidigare singlarna lovade.
Delay Trees “Perfect Heartache”(från Readymade, 2014)
Next indiestop: Helsingfors/Hämeenlinna.
Ledisi “Rock With You”(från The Truth, 2014)
Inte Michael Jackson-låten med samma titel, men väl så svängigt.
Dierks Bentley “Bourbon In Kentucky”(från Riser, 2014)
Storstjärna i Nashville med breda countryrockben. Missade ni singeln “Bourbon In Kentucky” i somras får ni en ny chans här.
Fear Of Men “Luna”(från kommande albumet Loom, 2014)
Next indiestop: Brighton.
NONONO “Fire Without A Flame”(från We Are Only What We Feel, 2014)
Svenska popkometerna i NONONO släpper äntligen sitt försenade debutalbum, härförda av “Pumpin’ Blood” och “Hungry Eyes”. Fler potentiella singlar finns, främst “One Wish”, “Jungle” och den här. I sommar spelar de på festivalernas moderskepp Lollapalooza, ännu en bekräftelse på deras status.
Elbow “Charge”(från The Take Off And Landing Of Everything, 2014)
Bästa låten på albumet. Tveklöst.
BROODS “Sleep Baby Sleep”(från Broods, 2014)
Syskonen Caleb och Georgia Nott kommer från Nya Zeeland, och gör syntpop med själfull sång.
Prince feat. Zooey Deschanel “Fallinlove2nite”(singel, 2014)
Ett samarbete jag inte hade räknat med. Bättre än de senaste alstren Prince Rogers Nelson släppt ifrån sig, vad nu det betyder.
DMA’s “Delete”(från DMA’s EP, 2014)
Närmare än tre slynglar från Sydney kommer vi inte britpop år 2014. Deras EP släpps idag, och övriga fyra spår har ett lite högre tempo än förhandssläppta “Delete”, som snurrat besinningslöst i min spellista senaste tiden.
Ozomatli feat. Dave Stewart “Brighter”(från Place In The Sun, 2014)
Chicanobandet från East L.A. blandar stilarna friskt; funk, hip-hop, rock, latino och här reggae i sällskap med Eurythmics Dave Stewart.
Harts “Lovers In Bloom”(singel, 2014)
Enmansbandet Harts är Darren Hart från Melbourne, och han gör indiedisco som en hel armé.
Chuck Inglish feat. Chromeo “Legs”(från kommande albumet Convertibles, 2014)
Jag låter det inte gärna gå listor utan inslag av Chromeo. Den här gången som gäster hos Santa Monica-rapparen Chuck Inglish.
Reptile Youth “Above”(från Rivers That Run For A Sea That Is Gone, 2014)
Next indiestop: Köpenhamn.
Freddie Gibbs & Madlib “Broken”(från , 2014)
Trasigt-liv-rap över sängkammargroove.
Yann Tiersen “A Midsummer Evening”(från kommande albumet Infinity, 2014)
Tiersen gjorde filmmusiken till Amélie från Montmartre, men gör även egensinnig popmusik. Den lätt skruvade(á la Beach House)”A Midsummer Evening” är…sommarpop, helt enkelt.
Anders Wendin “Du Måste Kunna Gå Nu”(från Dom Ska Få Se Vem Dom Roat Sig Med, 2014)
Titeln verkar först vara en uppmaning till fru Wendin, som hamnade i rullstol en period efter att ha slitit av båda hälsenorna. Texten säger dock annat. Hur som helst har jag alltid varit svag för The Boss-soulrocken som varit Moneybrothers adelsmärke.
Lyssna på rara.com: The Bucket List Vecka 13
Lyssna på WiMP: The Bucket List Vecka 13
Lyssna på Spotify: The Bucket List Vecka 13
Lyssna på Spotify: The Full 2014 Bucket List(alla årets låtar)
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
Idag för nio år sedan gick en deprimerad Paul Hester ut för en promenad hemma i Melbourne med sina hundar. När han kom till Elsternwick Park satte han upp en snara i ett träd och hängde sig. Jag glömmer aldrig löpsedlarna här hemma i Sverige dagen därpå: “Popstjärna hängde sig i park”.
Känd som spelevinken bakom trummorna och en estradör av rang bidrog Hester till gruppdynamiken som blev popmaskinen Crowded House. Internt var han dock lika känd för sina humörsvängningar och dåliga dagar. Den värme och glädje som utstrålades från trumstolen var ibland som bortblåst i loger och turnébussar. 1994 lämnade han bandet på grund av sin växande avsky för turnerandet för att istället fokusera på familj och en TV-karriär.
Neil Finn är och var den oomstridde ledaren för Crowded House, men inte ens han kunde lägga in veto mot en och annan sång som Hester knåpade ihop. Den briljanta “Italian Plastic” från mästerverket Woodface blev en livefavorit hos fansen med obligatorisk allsång. Tyvärr fick jag aldrig förmånen att se Paul Hester underhålla live med Crowded House, men det räcker med att se upptagningar som den här nedan från deras avskedsspelning 1996(där han åter var en del av bandet) för att förstå att hans självmord var en av rockens stora, stora förluster.
Och sörja att “Hessie” hade en dålig dag för mycket den 26 mars 2005. Men var han än befinner sig just nu lär hans omgivning sällan ha tråkigt. Paul Hester blev 46 år.
PS. Som om det inte var nog med att Paul Hester är borta har även hans efterträdare i Crowded House, Peter Jones gått bort. Jones, bakom trummorna i klippet nedan, dog 45 år gammal av en hjärntumör 2012. DS.
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA.COM
Över 500 låtartiklar har jag skrivit, men en låt som jag ofta rankar bland tidernas absolut bästa har märkligt nog fallit i skymundan. Dags då att vi ordnar till saken.
Cyndi Laupers debutalbumet She’s So Unusual såldes och såldes tills det inte såldes längre för det hade sålt slut i affärerna. Vi ska inte rabbla en massa om “Girls Just Want To Have Fun”, den historien kan ni, populär video och allt. “She Bop” har jag skrivit om tidigare, onanilåten som skrämde slag på präktiga amerikanska politikerfruar. Vi ska istället snacka lite om hennes i särklass bästa verk.
Yrvädret från Brooklyn gjorde sig ett namn genom slagkraftiga versioner av andras låtar, mest noterbart Prince(“When You Were Mine”), Robert Hazard(“Girls just…”) och Marvin Gaye(“What’s Going On”). Hennes egna alster kvarstod ofta som albumspår, men med “Time After Time” fick hon in den största fullträff hon kom i närheten av. Många artister insåg låtens kvaliteter, mest noterbart den store Miles Davis, som gjorde en framgångsrik instrumentalversion.
She’s So Unusual kompades till stora delar av Philadelphias rootsrockare The Hooters, dock inte här mer än att man delade producent och att deras sångare Rob Hyman stod som medkompositör. Hans stora bidrag var dock den mer än hundraprocentiga andrastämman i refrängen, något som gav låten en trovärdighet till dess uppbrottstema. Till och med insvept i tidstypiska Linn Drum-programmeringar och phasegitarrer håller den faktiskt måttet än idag, 31 år senare. Och Lauper fick visa att hon kunde mer än att bara tugga tuggummi och välja drastiska hårfärger.
På uppdrag av Kulturbloggen besökte jag Berns för att se Midlake.
Förlusten av sin mest tongivande medlem kan vara dråpslaget för ett band. Det kan också vara sparken i häcken som får igång de kvarvarande medlemmarnas kreativa krafter. För Midlake; det senare, åtminstone enligt egen utsago.
I mångt och mycket har nog deras sound skapats utifrån samtligas grundmusikalitet, så trots att Tim Smith var både leadsångare och huvudsaklig låtskrivare kunde traditionerna bibehållas och istället formas utifrån gemensamma kompositioner. Att Smiths sångröst istället ersattes av gitarristen Eric Pulidos har faktiskt inte haft särdeles stor betydelse på senaste albumet Antiphon. Båda ligger rätt lika i register och ton, och stämsången som varit Midlakes adelsmärke har ju inte på något sätt avpolletterats. Däremot har den skäggiga softrocken med 70-talsgrund skalats bort till förmån för mer melankolisk psykedelia. Så här är dom nu, lika levande som tidigare. Eller?
När spelningen startar är det silhuetterna av sex stycken ansiktslösa musiker som tornar upp sig framför det dunkla blå bakgrundsljuset. Efter fyra nummer har knappt någon av dem visat på några större livstecken, och upp mot halvtimmesstrecket kommer Pulido plötsligt på att han vill säga hej. Han ursäktar dröjsmålet med att han väntat “av respekt och kärlek till oss i publiken”. Sakta vaknar både band och spelning till live, men trots att de bästa numren håller måttet kunde flera av låtarna från Antiphon ha utelämnats. De engagerar inte, och inte blir det bättre av ett omotiverat jammande i mittpartiet.
Eric Pulido är bara en del av bandet, inte en leadsångare i ordets vedertagna bemärkelse, vilket medför att musiken och låtarna utan profiler måste göra hela jobbet, och det håller inte i längden. “The Old And Young”, “Antiphon” och ytterligare ett nytt spår eller två är goda tillskott till repertoaren, men det är ändå rätt signifikativt för bandets tillstånd att störst bifall ges delvis till de av Tim Smith-ledda Midlake skapade “Roscoe”, “Head Home” och “Children Of The Grounds”, men framför allt till Pink Floyd-covern “Fearless” som görs tillsammans med supportande Israel Nash Gripka. Och då ska vi inte börja jämföra sångröster.
Jag gillar och vill gärna gilla Midlake, men för att vara ett band som utger sig för att ha funnit en ny färdriktning uppträder man oförsvarbart mycket som om man just förlorat den.
Setlista:
1. Ages
2. This Weight
3. Rulers, Ruling All Things
4. Young Bride
5. We Gathered In Spring
6. Antiphon
7. Vale
8. Children Of The Grounds
9. Corruption
10. Aurora Gone
11. It’s Going Down
12. The Old And The Young
13. Roscoe
14. Provider Reprise
Extranummer:
15. Fearless(Pink Floyd-cover tillsammans med Israel Nash Gripka)
16. Head Home
Nedan: Setlist från spelningen, med “spontan” födelsedagssång för trummisen McKenzie Smith som fyllde 35 år kvällen till ära.
LYSSNA VIA WiMP
LYSSNA VIA RARA
Sverige är frostskadat. Åtminstone enligt Jocke Bergs termometer. Han har tagit tempen på vårt land, och resultatet är ingen vacker syn. “La Belle Epoque” är inte första gången Kent är politiska. Midsommarvisan “Sverige” från Vapen & Ammunition hade kraftiga dylika undertoner, men fingret sattes aldrig riktigt på problemen som här.
Det kan tyckas djärvt av Sveriges största rockband att tala så öppet om allt som skuggar vårt folkhem, men det ska bli intressant att följa vad deras yttring medför. Lägger de en missnöjesröst – “Jag röstar inte längre i valet…” – eller har de tagit ställning på riktigt? Samtidigt kan man ställa sig frågan om vi ska avkräva dem att ta ställning, heller. Att med en sångtext grabba tag i Riksdagshusets skjortkragar och ryta “lyssna för helvete!” är på sätt och vis ett slags ställningstagande det också.
Svenska folket – som inte undslipper ansvar(“…jag är den misstänksamma grannen…”, “…min dator är full av bilder som aldrig borde tagits…”) – har oavsett var sympatierna ligger redan konstaterat rubbet på fikaraster, Flashback, i kommentarsfält och i bastun på simhallen. Skillnaden är att Kent har en röst. En väldigt stark röst, som kommer att höras i nästan samtliga radiokanaler varje dag, varje timme, under det närmaste halvåret. För att det blir en hit är inget jag betvivlar. Hundra- och tusentals knutna nävar kommer hädanefter att unisont slå tillsammans-är-vi-oslagbara-slag rakt upp i luften när alla skallar kampsångsrefrängen “Alla för alla och en för en” vid varje liveframförande.
Jämfört med “Kärleken Väntar”, “Kräm(Så Nära Får Ingen Gå)”, “Ingenting” och “Pärlor” låter det närmast som en högläsning ur våra dagstidningar en vanlig vardag i mars över en stråkförsedd “Blinkar Blå”. “La Belle Epoque” må vara monumentalt viktig som samtidsskildring, men som poplåt betraktad har den en bit kvar till Kents normalstandard.
Ibland är det dock inte hur det låter som är viktigast, utan hur man lyssnar.
songsforwhoever.com 