ÄNNU biffigare lista den här veckan. Hela 23 låtar…fel, jag var tvungen att lägga till Tom Morgan också, så det blev 24! Och då har jag ändå fått sålla bort några. En salig blandning som alltid, Spotify-listorna finns längst ner. Trevlig helg!
Matt Costa “Ophelia”(från Matt Costa, 2013)
Kompis med Jack Johnson och Donavon Frankenreiter. Sångare/låtskrivare som inte har Cat Stevenskt darr men lika mjukt sound.
Tom Morgan “Best Thing For Baby”(från Orange Syringe, 2013)
Australiensare mest känd för att vara Evan Dandos låtskrivarmusa som till stora delar skrev The Lemonheads It’s A Shame About Ray. Nu i eget namn. Man förstår att Dando drogs till Morgan.
Avant “Like You”(från Face The Music, 2013)
Värdig fanbärare för den mjuka ghettosoulen.
Ossler “Skönhet I Förfall”(från Stas, 2013)
Mina skånska vänner talar sig varma för Pelle Osslers nya album, och jag börjar faktiskt luta åt att ge dom rätt. Ingen kommer att hålla med om det här dock: jag tycker faktiskt mig höra stämningar som gränsar till Adolphson & Falk i den nostalgiska “Skönhet I Förfall”. Stämningar alltså, inte sound.
Chris Stamey “Skin”(från Lovesick Blues, 2013)
Behöver ingen närmare presentation efter åren i The dB’s och som singer/songwriter.
The Ruby Suns “Heart Attack”(från Christopher, 2013)
Nya Zeeländsk drömpop där riffet påminner om “Solsbury Hill”.
Ólöf Arnalds “German Fields”(från Sudden Elevation, 2013)
Dom bara poppar upp nu, de intressanta isländska folkpopparna.
Lusine “Without A Plan”(från The Waiting Room, 2013)
Det skräddarsydda soundtracket till avgångshallen när planet är försenat.
Ducktails “Ivy Covered House”(från The Flower Lane, 2013)
Hyllad neopsykedelia från Real Estates Matthew Mondanile, där riffet påminner om något från The Smiths debut.
Emilia Mitiku “Lost Inside”(från I Belong To You, 2012)
Jag är i chock och vill gärna berätta det. Hade ingen aning om att det var “Big Big World”-Emilia som stod bakom den här rootsiga soulpopen. Men jag gillar positiva överraskningar. För jag alltid avskytt “Big Big World”.
Foals “Out Of The Woods”(från Holy Fire, 2013)
Hajpad dansant post-punk som växer mer och mer.
K-X-P “Easy(Infinity Waits)”(från II, 2013)
Äntligen! Äntligen ett band från Finland man kan gilla. På riktigt gilla. Men så är dom inte heller som andra band. Elektronisk, till stora delar instrumental, discorock med en rejäl mix av olika influenser: kraut, goth, ambient, funk. Det svänger bra om deras beats, kanske tack vare deras dubbla trummisar.
Maston “(You Were)In Love”(från Shadows, 2013)
Årets första Brian Wilson-stipendiat.
Psychic Friend “The Kids Are OK”(från My Rocks Are Dreams, 2013)
Årets andra Brian Wilson-stipendiat.
Callers “Crush Times”(från Reviver, 2013)
Jeff Buckley-komp med “Don’t Come Around Here No More”-beat. Och just det ja: Sara Lucas röst.
The Little Ones “AWOL”(från The Dawn Sang Along, 2013)
Ska deras soliga indiepop göra The Little Ones riktigt stora nu?
The-Dream “Wedding Crasher”(från Terius Nash: 1977, 2012)
Stjärnproducenten bakom bl.a. Rihannas “Umbrella” släppte det här soloalbumet för gratis nedladdning redan sommaren 2011. När han fick nytt jobb som vice A&R på Def Jam i oktober 2012 lät dom honom också ge ut det på riktigt strax före jul. Borde med facit i hand ha gjorts betydligt tidigare.
DRGN King “Altamont Sunrise”(från Paragraph Nights, 2013)
Psykedelisk och elektronisk pop från Philadelphia som(medvetet eller omedvetet) bygger på samma beat som Grandmaster Flashs hip-hop-klassiker “The Message”.
The Strokes “All The Time”(från kommande albumet Comedown Machine, 2013)
Första “riktiga” singeln från nya Strokes-albumet, och nu låter det som dom själva igen, inte som A-Ha.
The Postal Service “A Tattered Line Of String”(från Give Up – Deluxe Edition, 2013)
Outtake som inte kom med på det inflytelserika albumet från Ben Gibbard och Jimmy Tamborello. Finns nu med på deluxe-utgåvan lagom till 10-årsjubileumet.
Night Beds “Cherry Blossoms”(från Country Sleep, 2013)
Bräcklig alt-country-ballad.
Serafina Steer “Ballad Of Brick Lane”(från The Moths Are Real, 2013)
Harpa är ett alldeles för underskattat instrument.
Jamie Lidell “Big Love”(från Jamie Lidell, 2013)
Knivskarp 80-talsretrosoul.
Big Harp “It’s Easy To Be Strange”(från Chain Letters, 2013)
En är skäggig, en lär inte bli det i äkta par-duon Big Harp. Men skäggigt är det. Och låter inte Chris Senseney kusligt lik Lyle Lovett?
Ska man försöka hitta ett epitet för Martin Sternhufvud är man inte helt fel ute om man kallar honom för “den förlorade sonen av den gyllene Halmstadsgenerationen”; stöpt i samma kretsar som Gyllene Tider och Roxette, under 70- och 80-talen medlem av samma band som både Mats “MP” Persson respektive Marie Fredriksson.
Sternhufvud var drivkraften bakom bandet Strul som nästan hade en karriär 1981 med debutsingeln “Ki-i-ai-oo”. Dom gjorde skäl för sitt namn med frekvent rotation i besättningen innan dom splittrades för gott senare samma år. Han tog med sig bandets talangfulla pianist och sångerska, en viss Marie Fredriksson, och de två gav 1982 ut ett album som duon Mamas Barn innan hon blev erbjuden solokontrakt(låten “Jag ska ge allt” på hennes debutalbum Het Vind från 1984 skrevs av Sternhufvud). Resten är, som det heter, historia.
Där hon gick till någonting större gick han till – åtminstone som artist – ingenting. Tre decennier av Svenssonliv har passerat, och nu har han åter hittat tillbaka till musiken – som han själv beskriver det – “från ett helt annat håll”. Man kan förmoda att hans yrke som psykoterapeut har byggt upp en skattkista av emotionella erfarenheter att ösa ur, om han nu skulle vilja berätta saker för oss. Och fördelen kan ju vara att det alltid går att gömma sig bakom den legitimationen om det skulle bli alltför personligt…
“Från Ingenting Till Någonting” är titeln på både Martin Sternhufvuds nya singel och kommande albumet den är hämtad från. Ingen mindre än hans barndomsvän “MP” Persson(som var trummis i Strul innan han startade Gyllene Tider med Gessle) har producerat det i Tits & Ass-studion. Roxette-kopplingarna till trots hittar jag dock större jämlikar i melankoliska sångare/låtskrivare som Peter LeMarc och Tomas Andersson Wij än i ett popsnöre som Per Gessle. Sannolikheten att vi ska få höra något pubertalt i stil med “Flickorna på TV2” är förstås lika med noll oavsett, och apropå det där med psykoterapeut anar man en underliggande oro eller sorg, som utan att man riktigt kan sätta fingret på den väcker en nyfikenhet på huruvida det är självupplevt eller ej.
“Från Ingenting Till Någonting” är en bra, välskriven låt som växer för varje lyssning, och dessutom gillar jag den halverade takten i instrumentalpartiet mellan första och andra versen, sådana små detaljer bidrar till att skapa nerv. I en värld där femtiplussare på tok för ofta betraktas som föredettingar är det befriande när någon kommer farandes med till synes samma drivkraft som generationen under sig. Före detta artist eller icke.
Köp den här: CDON
Spotify: Shack “Undecided”
En vän frågade nyligen om exempel på artister som aldrig fått den uppskattning de förtjänat, men som förtjänade ett bättre öde. Ett namn som alltid kommer upp i mitt huvud i dessa diskussioner är Mick Head.
På 80-talet erhöll han en viss uppmärksamhet med sitt The Pale Fountains, likaså med Shack under 90- och 00-talet, men aldrig att det riktigt blossade upp till något större. Hyllad och avgudad av de som hört honom, hur det nu skulle kunna leda till något när massorna aldrig nås. Fast så enkelt är det inte, det vet vi alla. Och i ärlighetens namn har han och hans folkrock alltid varit ur led med tiden, hur bra hans kompositioner än varit.
En i sanning besvärlig karriär – droger och annat har bidragit till några käppar i hjulen – skrev ännu ett kapitel 1991 när en studiobrand förstörde mastertejperna till det färdiginspelade Shack-albumet Waterpistol, där “Undecided” ingick. Fyra år senare grävdes kopior fram, vilket gav möjlighet till att ge ut albumet till slut.
Det råder inga tvivel om att allt kunde ha varit annorlunda i ett parallellt universum. Ett där verklig talang värdesätts. Och en av de vackraste scouse-dialekterna sedan George Harrison tidigaste intervjuer med The Beatles.
Spotify: Tubeway Army “Down in the park”
Idag är det första vi tänker på när vi hör ordet “android” ett operativsystem för mobiltelefoner. 1979 var det något helt annat. Det var brittiskt, det misstänktes komma från någon annan planet, det hade blonderat hår med snedlugg. Det var Gary Numan.
Lika delar Kraftwerk och David Bowie blev väl ungefär just en android, och precis så både lät han och såg ut. Fostrad i punken förstod Numan tidigt att syntar skulle bli viktiga för utvecklingen, och precis så blev det. Att han själv skulle bli en del av den kanske han planerade, kanske inte. Men han var oerhört betydelsefull där syntar mötte gitarrer. Sedan fick han också hits med “Cars” och “Are ‘friends’ electric?”, så något låg ju rätt i tiden.
Sångtitlar som “I nearly married a human” och “When the machines rock” sade en hel del om var han kom ifrån, men allra tydligast hördes det i “Down in the park”. Parken är inget mindre än platsen där maskinerna våldtar och torterar människor, The Machmen är androider. Allt baserat på en oavslutad sci-fi-roman Numan skrev i unga år. Riktigt frostigt, precis som låten, och Terminator-filmerna kan inte annat än ha uppenbarat sig för James Cameron just i den här låten.
Spotify: The Smithereens “She’s got a way”
Allmänt betraktat som ett av banden som under 80-talet förde traditionen vidare från The Byrds, Big Star, The Raspberries och – goes without saying – The Beatles, trodde man att New Jerseys stolta The Smithereens hade gjort sitt i slutet av följande årtionde. Men icke.
Ut kom ett starkt album, God Save The Smithereens, där dom hittat tillbaka till de glödande popsånger som en gång gjort dem till ett av collegeradions mest intressanta band. I sanningens namn var detta dock det sista stordådet, härefter började det komma coveralbum och dylikt.
”She’s got a way” måste ha erhållit varenda uns av det dom hade i skattkistan, så perfekt som den blev. Jag tröttnar aldrig.
Höjdpunkter: den 12-strängade gitarren, harmonierna, breaket(vid 2.20) med bara sång, gitarr och trummor. Och så texten om den unika tjejen som har så många egenheter att inte ens Pat DiNizio kan hålla sig för skratt.
En riktigt biffig lista den här veckan, hela 16 låtar! Spotify-länkar i låttitlarna och spellistorna finns längst ner. Enjoy!
Ron Sexsmith “Nowhere Is”(från Forever Endeavour, 2013)
Han leker lika lätt med melodierna som med orden. Som vanligt. Den jäveln. Hur kan det låta så enkelt?
Nightlands “I Fell In Love With A Feeling”(från Oak Island, 2013)
Den enda regeln är att det inte finns några regler. Själv blev jag kär i en känsla. Och den känslan var för den här skivan. Det enda som skiljer “I Fell In Love With A Feeling” från The Buggles är Trevor Horns brillor.
Eels “There’s Something Strange”(från Wonderful, Glorious, 2013)
Det brukar mest vara sorgset från Mark Oliver Everett, men här är han snarare paranoid över nån suspekt granne. Intriguing…
TTNG(This Town Needs Guns) “Cat Fantastic”(från 13.0.0.0.0, 2013)
Rytmsektionen kan mycket väl ha fått synkroniserad hicka, men initierade källor säger att det ska hoppa in takter lite hur som helst.
YAST “Heart Of Steel”(från YAST, 2013)
Så naiv och oskyldig pop att hela högstadiet flimrar förbi för ett ögonblick. Och dom kommer ursprungligen från Sandviken. Bara en sån sak.
Dawn Richard “Frequency”(från Goldenheart, 2013)
Kan det här vara årets R&B som redan kommit? Ja, det kan det. Jävlar i mig. Dawn Richard blev hemlös när orkanen Katrina slog New Orleans i spillror, men hon reste sig uppenbarligen. Senast jag blev så här upprymd av något liknande var av Jessie Ware förra året. Låtarnas styrka är imponerande på hela det här albumet.
Villagers “Nothing Arrived”(från {Awayland}, 2013)
Kan inte annat än stämma in i hyllningskören till irländske Conor O’Brien. Indiefolk för folk som vill bete sig som indiefolk. Mycket The Decemberists över den här låten.
The History Of Apple Pie “See You”(från Out Of View, 2013)
Shoegaze-pop med barnslig tjejröst kanske låter som en tveksam kombination, men i London struntar man i såna fördomar. Tur det.
Aline “Elle Et Moi”(från Regarde Le Ciel, 2013)
Året är 1985, språket är franska, gitarrerna framträdande och jangliga. Känns det igen? Nå, lägg till lite The Cure på gamla Indochine och du har Marseille-kvartetten Aline. Jag är helt såld på dom.
The Irrepressibles “New World”(från Nude, 2013)
Antony & The Johnsons korsade med Bronski Beat, ungefär. Det är så vackert att man vill gråta.
Veronica Falls “Teenage”(från Waiting For Something To Happen, 2013)
Känslan av 90-talsindie är överhängande. Det förtar inte att “Teenage” är tre minuter av salighet.
Maria Eriksson “Vad Du Än Säger”(från Stjäl Det Du Behöver, 2013)
Egentligen kan jag inte påstå att jag lyssnat frekvent på The Concretes. När jag hör Maria Erikssons debut på svenska börjar jag undra hur mycket jag missat? Och är det ett luciatåg som körar i introt? Klapp-klapp!
Richard Thompson “Another Small Thing In Her Favour”(från Electric, 2013)
En av världens genom tiderna bästa låtskrivare. Punkt.
I Am Kloot “Bullets”(från Let It All In, 2013)
“Quiet is the new loud”-varianten av “People Are Strange”.
Marc Carroll “(It Was)Lust Not Love”(från Stone Beads And Silver, 2013)
Irländaren som en gång startade punkpoppiga The Hormones fortsätter att snickra popdängor. Låt gå för att “There She Goes” och “Handle Me With Care” ringer i bakgrunden. Riktig sommarpop!
Torres “November Baby”(från Torres, 2013)
Om jag förstått saken rätt är Torres en countryfolk-sångerska vid namn Mackenzie Scott från Nashville, som lutar sig bort från det löpande hitproduktionsbandet i staden. Den här är “fett episk”, som kidsen hade uttryckt det. Alla sju minuter av den. Din vaggvisa sent ikväll när resten av världen sover. Vilket fynd.
“The Bard of Barking” är tillbaka(fast med tanke på det numera anlagda gråsprängda skägget vore det kanske mer passande med “The Beard of Barking”). Eller “The Sherpa of Heartbreak”, som han också gärna påminner om att han är. Allt är inte kampsånger för arbetarklassen, utan också inblickar i kärlekens vedermödor.
Senaste albumet kom 2008 med Mr Love & Justice, och fem år senare är han ute igen med det han kallar en uppföljare till Mermaid Avenue-skivorna(under 90-talet tillsammans med Wilco där de tonsatte åtskilliga gamla sångtexter som Woody Guthrie lämnat efter sig). Nya albumet Tooth & Nail(släpps 18 mars) är producerad av Joe Henry, vilket kan förklara de tydliga Americana-vibbarna i både “No One Knows Nothing Anymore” och “Handyman Blues”.
Jag gillar det jag hör. Mr Love & Justice var stark, men jag saknade ändå någonting som stack ut lite grann. Greg Leisz legendariska pedal steel ger en transatlantisk nyans som inte hörts sedan just Guthrie-projektet. Och texten avslöjar att konjunkturer och annat instabilt i världen utgjort inspiration. Inte för att Bragg brukar sitta med skygglapparna på och hålla tyst, men i alla fall.
“The Sherpa of Heartbreak”(det självpåtagna smeknamnet är ett gott exempel på hans vägvinnande humor) är den av hans två personligheter jag föredrar, hans vänsterideal brukade ibland vara för mycket när han tonsatte dom, men när han håller dom på mattan som i “No One Knows Nothing Anymore” gläds jag över att kunna konstatera följande: a) den bitska terriern är fortfarande på hugget, och b) han har skaffat sig ett mer belevat sätt att visa det.
Spotify: Kirsty MacColl “Caroline”
Min relation med Kirsty MacColl började som för många andra med att hon sjöng Billy Braggs “A new England” i en musikvideo iförd skotskrutiga, bylsiga kläder eftersom hon var gravid med sin och Steve Lillywhites son. Att hennes största hit skrevs av Bragg är faktiskt lite missvisande, för hon var själv en djupt begåvad låtskrivare(jag har tidigare skrivit om hennes “Soho Square”).
Det som imponerar mest med hennes egna låtar är att melodierna är så oerhört starka att hela låten ofta känns som en enda lång rad av olika refränger. Så var det också med den fristående singeln “Caroline” från 1995. För ovanlighetens skull när det gäller en låt om otrohet är den skriven ur en samvetsfylld men inte ångestfull älskarinnas perspektiv, med den prekära situationen att hon har en affär med sin bästa väninnas man. Den lilla typiskt MacCollska skruven; i fallet med “Caroline” beskrev hon den som “Jolenes hämnd”(ref Dolly Parton).
Hennes röst förefaller vara snudd på overklig ibland, och för att bevisa att hon faktiskt låter så här på riktigt passar det bra att den enda(för tillfället) tillgängliga versionen på Spotify är en liveupptagning från en BBC-inspelning. Att hennes röst spricker ett par gånger bidrar bara till att göra henne mer human, ängel i himlen som hon är.
Jämför gärna med studioversionen som finns i klippet nedanför sångtexten(som jag inte kan motstå att publicera).
She called me up the other day And left a message on my machine
She called to say you broke her heart And she’d wondered if I’d seen you
I didn’t know what to do I never called her back
Oh, how can I break the news like that
Now I don’t want to see Caroline, don’t want to see her face when she finds out you’re mine
Can’t look in her eyes and tell her love is blind
Now, I don’t want to see Caroline
I don’t want to see Caroline
How can I want you so bad she has to lose again
How could you walk out on her and turn to her best friend
It was wrong from the start I wish I’d turned you away
And my head said go but my heart, my heart said stay
And now I don’t want to see Caroline, don’t want to see her cry when she knows you’re mine
Can’t look in those eyes and tell her she’ll be fine
Now I don’t want to see Caroline
I don’t want to see Caroline
I’m so ashamed of myself that I still want you
What a terrible thing for a friend to do
I think I’ve gone too far this time I leapt across that thin blue line
God help this selfish heart of mine
Now I don’t want to see Caroline I can never face Caroline
Now I lie here with you can’t get her out my head
Do you think she knows that you share my bed
Well, I don’t want to see Caroline, don’t want to see her face when she finds out you’re mine
How could a friend be so unkind
Well, I don’t want to see Caroline
I don’t want to see Caroline
I don’t want to see Caroline
I don’t want to see Caroline
Spotify: The Flaming Lips “Sun Blows Up Today”
Utan psykedelia vore inte The Flaming Lips alls vad de är. Om man vänder på det kan man säga att dagens psykedeliska rock inte vore skuggan av det den är utan The Flaming Lips. Få – om ens några – band har lyckats kombinera en så stringent integritet i vad de gör med en framgångsrik karriär. Hade dom varit verksamma kring 1980 kunde dom heta Devo.
För lite mer än tre år sedan kom bandets senaste album, Embryonic, i vanlig ordning hyllat men inte i närheten av glansen som omhöljde The Soft Bulletin(1999) och Yoshimi Battles The Pink Robots(2002).
Nya singeln ”Sun Blows Up Today”(albumet The Terror som släpps 1 april – medvetet aprilskämt eller ej – innehåller dock inte denna låt) kanske kan ta dom tillbaka till forna höjder. En ösig och spejsig smällkaramell med bultande baskagge. Uppbyggnaden kan tyckas simpel – deras låtar har återkommande repetitiva, mantra-liknande partier som liksom äter sig fast i ens huvud – men ute i ytterkanterna ryms massvis med små detaljer som gör att allt faller på plats.
I presentationen av The Terror på deras hemsida står att läsa följande kryptiska beskrivning:
”It is comprised of nine original compositions that reflect a darker-hued spectrum than previous works, along with a more inward-looking lyrical perspective than one might expect – but then again, maybe not. It’s up to you, the listener, to decide what it means to you.”
När Wayne Coyne, Steven Drozd och dom andra nu ligger mitt i medelåldern verkar det som om deras nyfikenhet och experimentlusta inte avtagit, utan snarare tilltagit. Andan i åtminstone ”Sun Blows Up Today” tycks vara i linje med den som rådde i slutet av 60-talet; lekfull, flummigt avslappnad och kärleksfull. Och så lite jävlar anamma pyrande därunder någonstans.
Spotify: Guy Chadwick “You’ve Really Got A Hold On Me”
Så här är det: en och samma kvinna har funnits vid min sida i 15 år nu. Egentligen var den stora dagen i torsdags, men eftersom jag var bortrest i jobb firar vi idag istället. Mycket flyter samman i minnet från vår första tid tillsammans, men skadad som jag är kommer jag förstås ihåg alla låtar vi lyssnade på(läs: som jag spelade). Och jag fick henne att åtminstone inledningsvis ta till sig artister som hon aldrig skulle gjort annars.
En av dessa var The House Of Love-sångaren Guy Chadwick. Hans namn vilar inte på mångas läppar, men han hade nyligen släppt sitt första och hittills enda soloalbum när nyförälskelsen spirade som mest. “You’ve Really Got A Hold On Me” är en kärlekslåt, men ingalunda mjäkig och sentimental, och dess sirenliknande riff kan vi båda börja nynna på än idag rätt vad det är. Och ja, jag är medveten om likheterna med “Heroes” i verserna, men det hör inte hit. Jag säger bara som Guy: “And I like it, it’s what I need”
songsforwhoever.com 