Lyssna på Spotify: Depeche Mode “One caress”
Det här är den tredje Depeche Mode-låten som figurerar i Track of the day, den andra som sjungs av Martin Gore. Jag får för mig att det varit fler, så ofta som jag lyssnat på just hans låtar. Men icke.
Dramatiskt orkestrerade Wienervalsen “One caress” spelades högt och ljudligt under mången iskall vintermorgon – vi kan snarare säga natt – i högtalarsystemet i min frostiga vita Opel Kadett i mitten av 90-talet, då jag jobbade skift på Arlanda. Låten blev det perfekta sättet att komma till liv på vägen, mjukt och fint på alla sätt.
Med tanke på hur kaotiska inspelningarna av Songs of Faith and Devotion var, och hur hemska minnen bandmedlemmarna har från huset i Spanien som hyrdes för ändamålet, är det ett smärre under att dom lyckades tåta ihop en så stark skiva. Dave Gahan sjönk in i sin mörkaste period av missbruk, Andy Fletcher led av depression, Martin Gore satt på sitt rum och drack och levde i sin egen hedonistiska värld. Den som arbetade hårdast i studion tillsammans med producenten Flood var – som vanligt – Alan Wilder.
De nyutgåvor av bandets album för några år sedan som innehöll en DVD-dokumentär är värda en titt, jag har också sett att dom finns på Youtube. Dokumentären från det här albumet(som du kan se här nedanför) heter We were going to live together, record together, and it was going to be wonderful…, en ironisk kommentar från Wilder när han intervjuas i den. Säger det mesta.
Lyssna på Spotify: Okkervil River “Plus ones”
När det gäller “Plus ones” vet jag nästan inte var jag ska börja. Konsten att skriva en så mångfacetterad text finns det inte många som behärskar. Men Will Sheff gör det.
För det första: begreppet plus ones härstammar från allsköns gästlistor på kändispremiärer, partaj och konserter. Är man hipp nog eller tillräckligt kompis med någon på rätt plats hamnar man med sitt namn på listan, och har man en vän med sig blir det en s.k. plus one.
För det andra: ofta härleds plus one till en persons partner, eftersom det ofta är den på ovanstående listor som tituleras utan namn, och istället som “plus one”. Någonstans ligger det ett självbiografiskt lager i Sheffs text, vilket skulle kunna vara ett förtäckt budskap till en person som han själv kanske vill säga något.
För det tredje: i texten refererar han till en hel rad med andra låtar, de allra flesta med en siffra i titeln som han sedan har ökat på med ett(1), alltså plus ett. Troligen har det ingen särskild betydelse, såvida det inte handlar om rockstjärnors excesser.
“Plus ones” hade jag tänkt ta med på den här veckans The Bucket List, men kände så starkt för den att jag tillägnade den ett eget inlägg. Plus ett.
Om någon nu vill ha facit över vilka låtar det refereras till…:
? & The Mysterians “96 Tears”
Nena “99 Luftballons”
R.E.M. “7 Chinese Brothers”
The Byrds “Eight Miles High”
David Bowie “TVC15”
The Zombies “Care of Cell 44”
Paul Simon “50 Ways to Leave Your Lover”
The Commodores “Three Times a Lady”
Tom Jones “What’s New Pussycat”
The Crests “Sixteen Candles”
Chet Baker “Let’s Get Lost”
Lyssna på Spotify: Old 97’s “Question”
Dom var aldrig lika stora, kända eller kreddiga att namedroppa som The Jayhawks, Whiskeytown och Uncle Tupelo, men likväl en del av No Depression-rörelsen. Ledda av Rhett Millers fina låtskrivande och övergivna röst betraktades bandet som mycket lovande men blev aldrig riktigt dom stora stjärnor som många förutspådde.
Det är dock ingen som helst anledning till att bortse från dom, utan tvärtom ett skäl till att gräva lite djupare. Med ett antal album samt några soloalbum från Miller(senast i år) är Old 97’s fortfarande aktiva och turnerar.
Kanske var det här den smörigaste sången Rhett Miller skrev och sjöng, men i mitt tycke håller den sig på rätt sida gränsen. Givetvis blev också ”Question” ett självklart soundtrack till avgörande scener – inte minst när någon friade – i flertalet TV-serier.
Det är söndag den 24 februari 2013. En miljon kamerablixtar har smällt av vid alla stjärnors vandring på röda mattan fram till Dolby Theatre på Hollywood Boulevard. Vi har under kvällens gång fått höra samtliga nominerade bidrag till statyetten för Bästa Sång framföras av dess artister.
När kuvertet sprättas står det inuti ett kanske inte så välkänt namn som välkänd röst. En man med ett allt gråare spretigt hår som bedrar ett ungdomligt sinne i en medelålders kropp reser sig och vandrar upp på scenen med ett brett leende på läpparna. Han är uppvuxen i staden Te Awamutu på Nya Zeelands nordö. Hans bidrag till pophistorien i olika konstellationer, men framför allt Crowded House och Split Enz, är oomtvistade, liksom hans nu Oscarsbelönade bidrag vid filmens finaste prisutdelning.
Hans namn är Neil Finn, låtens titel “Song of the Lonely Mountain”(från filmen The Hobbit)
Äsch, inte vet jag, men visst vore det helt fantastiskt(ett frekvent använt adjektiv vid dylika tillställningar) om han fick gå och vinna den där statyetten. Sången spelas under filmens eftertexter, och landar någonstans mitt emellan Queens “Who wants to live forever” från Highlander och Bryan Adams “(Everything I do)I do it for you”(fast på ett bra sätt…) från Robin Hood – Prince of Thieves. Dock inte utan Finns personliga införlivande av Maori-teman i kombination med hans egen popkänsla, den som återfinns i flera av hans tidigare verk, i synnerhet låten “Together alone” från Crowded House-albumet med samma titel.
Kom ihåg att det är nattvaka söndagen 24 februari nästa år. Det är då en uppskattad musiker och artist ska hyllas i ett för honom nytt forum. Bara nu de 6000 som röstar också begriper det.
Aimee Mann & James Mercer “Living a Lie”(från Charmer, 2012)
Ett lysande gästspel från The Shins-ledaren Mercer gör att Aimee Mann låter pånyttfödd.
Gizelle Smith & The Mighty Mocambos “Working Woman”(från This Is Gizelle Smith & The Mighty Mocambos, 2009)
Egentligen säger hennes smeknamn “Golden Girl of Funk” allt, men jag tillägger för säkerhets skull att hon upptäcktes av Kenny Dope, ena halvan av Masters At Work.
Loudon Wainwright III “Rufus is a tit man”(från Unrequited, 1975)
Som nybliven pappa kan man lätt känna sig åsidosatt. I flera bemärkelser. Tuttmannen är förstås han vi känner som Rufus Wainwright.
Stetsasonic “Talkin’ all that jazz”(från In Full Gear, 1987)
Redan flera år innan Gang Starrs Guru drog igång sitt succéprojekt Jazzmatazz hade Stetsasonic satt fingret på släktskapet mellan hip-hop och jazz.
Christopher Sander & Anna Järvinen “Äppelöga”(från Hej Hå, 2009)
Efter förra veckans svenska indiepop-duett mellan Dunger och Persson kommer här nästa.
Brandi Carlile “That Wasn’t Me”(från Bear Creek, 2012)
Precis när man trodde att ballader som den här för evigt hade kidnappats av Idol-vinnarna och lagts i en låda märkt “15 minuter av berömmelse” såg Brandi Carlile till att återta ägarskapet.
Gene “Love won’t work”(från Revelations, 1999)
Så utskälld Martin Rossiter blev då han och hans band anklagades för att vara en simpla Smiths-kopior. Men lill-Morrissey var faktiskt rätt hygglig ändå, även när dom övergått från britpop till post-britpop.
Lyssna på Spotify: Hefner “The hymn for the cigarettes”
Ända sedan trettiotalet har cigaretter använts i filmindustrin för att ge karaktärer ytterligare en dimension, ofta på ett coolt sätt i exempelvis film noir. Precis som den förföriska Marlboro Man-reklamen var det en illusion. Eller rökridå, om vi ska ha lite svart humor.
För jösse namn, det var ju cigaretterna som tog livet av George Harrison. Men fortfarande röker för många unga. Vad hände med VISIR(VI Som Inte Röker) och Non-Smoking Generation egentligen?
Hur som helst, cigaretter kan vara en effektiv rekvisita även i musik, ta t.ex. Lloyd Coles ”Undressed”: ”…you were sitting there smoking my cigarette, you were naked on the bare stone floor…”. Svårt att inte få bilder i huvudet av en sådan textrad och därefter springa till närmaste tobaksaffär med hoppfull blick.
Och Darren Hayman i brittiska Hefner var inte sämre han:
She smoked on my bed cause she thought it would annoy me
But I love to watch the girls smoke in my bed
Cigaretter – precis som parfymer, låtar, filmer och annat – kan också förknippas med olika perioder eller tillfällen i livet, bra eller dåliga. Jag har aldrig rökt, men jag förknippar ”The hymn for the cigarettes” med en period i mitt eget liv.
Lyssna på Spotify: The Grapes of Wrath “Seems like fate”
Under några högstadieår blev jag tack vare en skolkompis introducerad till en värld av mörk synth, Electronic Body Music och industri, helt olikt den syntpop jag alltid lyssnat på. Mycket spännande, och mycket annorlunda.
Han hade en samlingsskiva från det kanadensiska indieskivbolaget Nettwerk, där artister som Skinny Puppy, Severed Heads och The Tear Garden huserade. Först av allt på skivan återfanns dock ett band jag aldrig hade hört talas om, och dom lät inte på något vis som de artister jag lyssnade på. Möjligen var dom närmast The Cure, men ändå inte riktigt.
Senare lärde jag mig att ”Seems like fate” inte representerade deras sound ordentligt. Istället för den folkiga janglepop som hör till deras övriga repertoar får jag nog säga att den är mer besläktad med The House Of Love, ett annat favoritband. Måhända var det också anledningen till att låten häktades på som sista spår på albumet Treehouse.
På kontot för bonusinfo kan vi bokföra att skivan producerades av Tom Cochrane, mannen bakom en av 90-talets största one-hit-wonders: “Life is a highway”.
Lyssna på Spotify: Paul McCartney “Maybe I’m amazed”
Du läser just nu om Världens Bästa Kärlekslåt. Om du inte tidigare har förstått vilken det är, har du hamnat helt rätt. Om du redan visste det så kan du sluta läsa redan här – mer behöver nämligen inte sägas – och istället klicka på länken här ovan som startar uppspelning i Spotify.
McCartneys sinande tålamod med de andra Beatlarna resulterade i att han helt på egen hand spelade in sitt första soloalbum, eftersom ingen annan var särdeles intresserad av att göra nåt nytt med bandet och schismerna avlöste varandra. När dom skickade fram Ringo som budbärare för att be honom skjuta upp releasen av McCartney, då den krockade med Let It Be, sparkade Macca ut honom och körde sitt eget race. I pressutskicket för sitt album utropade han bandets upplösning, och fick givetvis en massa skit från alla håll och kanter.
Han ska ha full kredd för att han höll ut så länge(utan honom hade vi förmodligen inte fått uppleva deras tre sista album) innan han satte ner foten. Trots att många kritiker ansåg det mesta på skivan vara romantiskt och gulligt nonsens, innehöll skivan en rad fina låtar, flertalet inspirerade av Linda. Allra mest imponerade han i ”Maybe I’m amazed”, där han sjöng ut hela sitt känslolager för kvinnan i hans liv. Och visade vilken fantastisk rockröst han besitter, något som många ofta glömmer.
Varje gång någon utropar någon annan till “Världens bästa kärlekslåt” brukar jag spela den här högt för mig själv, som i triumf, eftersom jag ju har facit. Ingen annan låt kan rubba ”Maybe I’m amazed” i det avseendet. Låten bör definitivt spelas på fler människors bröllop. Jag inbillar mig att äktenskapet blir lyckligare enbart av den anledningen.
Tro inte för ett ögonblick att jag bara läser om musik på en enda hemsida, men efter att ha upptäckt Kendra Morris snubblar jag nu över nästa fynd hos Wax Poetics: Adrian Younge.
Younge kom från ingenstans och gjorde 2009 ett fullständigt autentiskt soundtrack till Blaxploitation-parodin Black Dynamite med bl.a. Arsenio Hall i en av rollerna. Jag har inte sett filmen, men efter att ha lyssnat igenom filmmusiken vill jag tro att det är en tidsresa tillbaka till de gigantiska afro-frillornas och utsvängda brallornas epok.
Historien om denne begåvade musiker började redan då han 2000 gav ut EP:n Adrian Younge presents Venice Dawn, som var ett fiktivt soundtrack från en icke-existerande film. Efter framgången med Black Dynamite kom så förra året Younges andra album Something About April, där han tar ut svängarna ännu mer och med sitt återupplivade alter ego Venice Dawn hämtar inspiration från Ennio Morricone, Portishead och Marvin Gaye. Psykedelisk soul, Philly Soul, surf-gitarrer, Rhodes-pianon, wah-wah och allt möjligt fyller ut ljudbilden.
Det ryktas också att hans nästa projekt är en skiva med Delfonics-grundaren William Hart, vilket helt går hand i hand med Philadelphia-ådran i hans kropp. Blir det något av med det samarbetet ska det bli mycket spännande att följa.
Jag kan inte annat än rekommendera detta till 100%. Och till den som inte har hört någonting bra sedan Portisheads Dummy: Grattis, du kan sluta leta nu.
Hör bara på “It’s me”:
Lyssna på Spotify: Adrian Younge presents Venice Dawn “It’s me”
Frank Ocean “Super Rich Kids”(från channel ORANGE, 2012)
Så här hade “Bennie and The Jets” låtit om Elton John varit det nya stjärnskottet inom R&B.
Frida Hyvönen “Terribly Dark”(från To The Soul, 2012)
Robertsfors finest lurade in Pat Benatar i en gränd, rånade henne och kom ut med den här New Wave-pastischen under armen.
The Beauty Room “But For Now”(från The Beauty Room II, 2012)
If you love the sound of soft-rock in the evening. Alla likheter med Steely Dan är helt avsiktliga.
Ike & Tina Turner “Cussin’, Cryin’ and Carryin’ On”(från Get It Together, 1969)
Hård-funk från den tidiga R&B:ns ångande hovleverantörer.
Nicolai Dunger & Nina Persson “Tears In a Childs Eye”(från Play, 2009)
Inte lika dyster som “Where The Wild Roses Grow”, men lika bra.
The Webb Brothers “Flourescent Lights”(från Maroon, 2000)
Fem-i-två-ragget tonsatt.
The Beach Boys “It’s O.K.”(från 15 Big Ones, 1976)
Blev i somras påmind av Sahara Hotnights Maria Andersson om den här när hon spelade den under sitt skivspelar-set på Gainesville-festivalen. En glimrande låt från ett annars mediokert album.
songsforwhoever.com 