Som anhängare av skurmoppsfrisyrerna från Liverpool känns det extra kul att sprida glädje bland andra Beatles-fans med nyheten om att Paul McCartney – precis som jag förutspådde för några veckor sedan – nu gör några av sina bästa album tillgängliga på svenska Spotify.
I våras drogs en rad album in från amerikanska streamingtjänster, men nu har istället dessa släppts. Samtidigt tror jag inte att vi ska gå fullständigt bananas och tro att det här kommer att innebära massinkastning av den berömda handduken från alla andra artister som inte alls eller bara delvis finns på Spotify. Det sitter djupare än bara envishet(somliga skulle kalla det integritet eller idealism) hos artisterna. Bakomliggande orsaker kan vara allt möjligt, som exempelvis vem som äger rättigheterna till en hel backkatalog, ekonomiska skäl(läs för dåligt betalt) eller marknadsstrategi(kannibalism, dvs streamingen drar ner skivförsäljningen för en och samma artist).
Att vi nu kan avnjuta Band On The Run, McCartney, McCartney II och Venus and Mars utan att gå till CD-spelaren skall ses som en stor händelse, men med nyktra ögon. Jag minns när jag gått och hoppats på Peter Gabriel under lång tid, och när hans alla album till slut finns på Spotify gör dom det bara för att försvinna igen några dagar senare, precis när man återfått tron på mänskligheten.
Så njut medan du kan, för Tomorrow never knows…
Lyssna på Band On The Run(1973)
Lyssna på Venus and Mars(1975)
Lyssna på McCartney(1970)
Lyssna på McCartney II(1980)
Lyssna på Ram(1971, finns på Spotify sedan tidigare i år)
Lyssna på Spotify: George Michael “Cowboys and angels”
George Michaels karriär hamnade i samma(nåja) situation som äventyraren Aron Ralston. Under en hajk bland Utahs kanjoner rasade Ralston ner i en bergsskreva och fastnade med höger underarm mellan ett 360 kg tungt stenblock och bergväggen. Drygt fem dygn senare tvingade han sig till att amputera armen för att överleva. Händelsen dramatiserades i långfilmen 127 Timmar som nominerades till sex Oscars.
Efter åren med fluffiga pophits tillsammans med Andrew Ridgeley som Wham! blev George Michael tvungen att göra ett liknande val: antingen kapa av det som låst honom fast och bli fri att gå vidare med något vettigt, eller se karriären långsamt dö utan att någon kommer och letar efter dig där bland kollegorna i Kajagoogoo och A Flock of Seagulls. Michael valde klokt nog också att amputera sin högra hand: Ridgeley. Och karriären överlevde.
Var verkligen artisten på ”Cowboys and angels” densamme som ett par år tidigare dundrade runt på topplistorna som jeanskille med ”Faith”? Eller den som ett halvt decennium tidigare sjungit några av 80-talets största hits iförd Lady Di-frisyr? Listen Without Prejudice Vol. 1 hette albumet, och jag själv skulle nog ha tagit till mig den uppmaningen lite tidigare än jag gjorde när det släpptes, men jag var trött på att höra mina tjejkompisar på högstadiet spela Faith till leda på sina risiga kompaktstereos utan något annat än mellanregister.
På Listen… visade Michael en helt annan mognad än tidigare, både text- och musikmässigt. ”Cowboys and angels”, med sitt sofistikerade arrangemang som vals med ståbas och stråkar, blev hans minst framgångsrika singel någonsin kommersiellt, men rent konstnärligt nådde den höjder som han aldrig varit i närheten av.
Lyssna på Spotify: John Cale “Andalucia”
En av dom vackraste låtarna från ett väldigt vackert album. Och för att inte kunna sjunga sjunger John Cale väldigt bra på den. Walesaren hade under många år varit en viktig del av The Velvet Underground som han lämnade 1968 då hans spända relation med Lou Reed gjorde att han tröttnade på att anpassa sig.
Inför inspelningarna av Paris 1919 förberedde han sig ordentligt med välskrivna låtar på förhand och tog in Little Feat som kompmusiker i studion. I en karriär som skapat sina verk utifrån hans eget dagshumör var albumet det minst experimentiella, och istället en roman om eran efter Första Världskriget som ledde det romantiska Paris in i jazzåldern.
Att Cale hade deltagit i inspelningarna av Nick Drakes Bryter Later framgår tydligt, jämför bara ”Andalucia” med Drakes ”Northern sky” så förstår du vad jag menar.
Lyssna på Spotify: Rahsaan Patterson “So hot”
Rahsaan Patterson var en före detta barn-TV-stjärna som i vuxen ålder satsade på musiken. Efter att ha körat hos andra artister fick han själv skivkontrakt i slutet av 90-talet med storbolaget MCA.
Efter två relativt framgångslösa album tappade dom tålamodet och han slängdes ut. Istället för att söka sig vidare bland dom stora drakarna sökte han sig till ett mindre brittiskt bolag och fick där den arbetsro han behövde, fri från kraven på stora hits och utan folk som hela tiden hade åsikter om det han gjorde. Albumet After Hours blev hans bästa, en räcka med låtar influerade av 70-tals-R&B som Stevie Wonder, Isley Brothers, Michael Jackson(”Working day and night”) och Chaka Khan.
Det är så här det ska låta på dansgolvet.
Lyssna på Spotify: The Pretenders “Back on the chain gang”
Sett till omständigheterna var det en bedrift att The Pretenders åstadkom en succélåt som ”Back on the chain gang”. 1982 skulle nämligen bli ett år som Chrissie Hynde sent eller aldrig skulle glömma. I juni sparkade hon basisten Pete Farndon. Endast två dagar efter det beslutet dog gitarristen James Honeyman-Scott av en överdos. Farndon skulle dessutom mindre än ett år senare hittades död i badkaret av sin flickvän efter en överdos heroin som fick honom att svimma och drunkna.
Månaden därpå var hon och trummisen Martin Chambers trots kaoset tillbaka i studion för att spela in låten. Billy Bremner (Rockpile, Brinsley Schwartz) och Tony Butler (Big Country) hoppade in på gitarr respektive bas. Hynde var själv gravid med sitt och Ray Davies första barn och när singeln släpptes i slutet av året var hon så nära nedsläpp att de inte kunde turnera som annars är brukligt.
Trots alla motgångar blev ”Back on the chain gang” en stor framgång och kanske är det inte så underligt ändå: driven poprock med countrytoner, Hyndes karakteristiskt oskolade röst, ”oh-oh-oh-oh-oh-oh”-hooken och kompspel med pondus av inhopparna.
Och just det, musikfrälsta skådespelerskan Minnie Driver gillar den. Bara en sån sak.
Thievery Corporation “Lebanese Blonde”(singel, 1998)
Kostymduon från Washington fyller sin trip-hop med en rad influenser; soul, bossa, samba, Lalo Schifrin, orientalisk sitar, acid jazz. Och hasch. Partyscenen i Garden State med en pårökt Zach Braff dämpade inte den kopplingen om man säger så.
Mercury Rev “Tonite It Shows”(från Deserter’s Songs, 1998)
Harry Potter åkte till en studio i Catskill Mountains, svingade sin trollstav och trollade fram ett album med drömrock.
Jurassic 5 “Red Hot”(från Feedback, 2006)
Det jag alltid gillade med Old School-rapparna från L.A. var att dom kunde visa attityd utan att låta så aggressiva. Året efter “Red Hot” lade dom ner för gott.
Rick Springfield “Human Touch”(från Living In Oz, 1983)
Kalla den Guilty Pleasure. Kalla den daterad. Men kalla den inte för skit. För mästaren av den melodiska FM-rocken hette Rick Springfield. Han gjorde en Mel Gibson och flyttade i början av 70-talet från Australien till USA och blev där en superstar. “Human Touch” är intressant ur två aspekter: 1. det är en grym låt. 2. det är roligt att höra dåtidens oro och nyfikenhet på hur framtiden skulle utvecklas med all ny teknik. Som ofta annars bjuds det på en rad ljudeffekter som ska illustrera de nya maskinerna. Underbart.
Cocoa Tea “I Lost My Sonia”(singel, 1983)
Do-bi-do-bi-doo- och la-da-da-da-reggae. “Me wicked in a dancehall style…”
Shoes “Too Late”(från Present Tense, 1979)
Jag snubblade över en lista med alla videos som MTV spelade under sitt första dygn i livet 1982. Och mitt bland alla låtar med Styx, REO Speedwagon och Pat Benatar återfanns en powerpop-klassiker.
Air “Sexy boy”(från Moon Safari, 1998)
“Sexy boy” visar att fransoserna var minst lika influerade av sjuttiotalets radiovänliga softrock som av Kraftwerk.
Kanske är det för att Dr Phil spelar trummor. Eller också är det inte det. Dr Phil, alltså. Men som den här kvällen utvecklar sig kommer ord som sinnessjukt, galet och vansinnigt upp, så någon sorts logik måste det innebära.
Lee Fields är en av soulens borttappade hjältar vars karriär fick sig en armbåge i sidan någonstans på 70-talet men som pånyttföddes under 90-talet tack vare vinylnördar och DJ:s på jakt efter udda samplingar. Hans likheter med en viss James Brown gav honom smeknamnet “Little J.B.”, och dragen finns där än idag, även om de senaste skivorna snarare kunde komma från Willie Mitchells Hi Records(där Al Green skapade sina höjdpunkter).
En förartist som kallar sig Natanael försöker värma upp stämningen med Chris Brown-ig R&B men han och bandet låter mest som ett stabbigt Maroon 5 influerat av Mike & The Mechanics. Räddningen är en DJ som smakfullt varvar Sly Stone med New Orleans-esset Eddie Bo och Nina Simone.
The Expressions går på scenen först och drar igång utan frontman. Dom ser så uttryckslösa ut att jag kisar efter kasperdockstrådar upp till taket. Om någon tryckt på muteknappen hade man undrat om dom var vaxdockor. Men vi serveras ett makalöst instrumentalsväng, trots att dom inte ens ser ut att ta i.
En som tar i desto mer när han kliver upp är Lee Fields, som kompenserar med energi för hela bandet, ja för oss alla. Han dansar, han skuttar runt, han flirtar och snackar med publiken. Framför allt: han sjunger. Så in i helvete bra. Med höfterna, med skrevet och – framför allt – med hjärtat. Vi oroar oss över att det ska hoppa ur hans korta kropp och springa tillbaks till logen för att det blir generat av att blottas så här brutalt. Det är uppenbart vem som är huvudpersonen, vilket säkert också är anledningen till bandets återhållsamhet.
Kvällens tema är, föga överraskande, kärlek. Åt alla håll och kanter. Kärlek till alla världens kvinnor(“Ladies”). Kärlek till hans avlidne far(“Wish you were here”). Kärlek till pengar(“Money is king”). Kärlek till alla tjejer i lokalen(“You’re the kind of girl”). Kärlek till en älskarinna(“Faithful man”). Detta gör också att vi i församlingen känner villkorslös kärlek till mannen som övertygar oss om att det är den enda lag vi bör leva efter.
Alla hedersbetygelser här ovan till trots är det ändå en sak ytterligare som gör Lee Fields unik: trots att han har haft en karriär i mer än 40 år är det enda folk vill höra hans senaste skivor. Jämför det med flertalet av hans jämnåriga som bara åker runt som ett hyllningsband till sig själva, hur mycket dom än betonar att deras senaste alster är “det bästa vi gjort”. Det kan kanske kallas Daptone-effekten.
När han illustrerar sitt bultande hjärta genom att lyfta det guldfärgade kavajtyget på bröstet upp och ner har vi redan sett det göra så av sig självt för länge sedan. När han frågar “Are you happy?” svarar vi unisont “YEAH!”, och hade frågan varit “Will you marry me?” hade svaret varit detsamma, fast ännu högre.
Hans avgrundsvrål hade slitit dina och mina stämband i stycken, men som den belter han är blir rösten åter len som honung i nästa versrad. När ljuset tänds vänder jag mig om och ser alla i publiken ligga som fiskar på land, kippandes efter andan. Nej, det gör dom såklart inte, men det hade inte förvånat mig. Det är skamligt att inte fler än 300 personer låter sig frälsas av denna dynamitgubbe och showman. För vilken uppvisning.
Lyssna på Spotify: Tom Waits “Time”
Så mycket som jag läst om Tom Waits kunde jag längre inte avstå från att lyssna in mig ordentligt, tänkte jag för några år sedan efter att bra länge ha varit lite tveksam. Så jag köpte Swordfishtrombones eftersom den på många håll ansågs vara ett av hans måste-album. Good move. Lite som att prova kajakpaddling första gången och slänga sig ut i den vildaste forsen direkt.
Således dröjde det innan han fick fler chanser, men jag insåg att den svårtillgängliga delen av hans alla verk inte var helt representativt, och nu har jag hittat in. Jag ska erkänna att det ibland har varit svårt att ta sig förbi de livade New Orleans-möter-gatuenmansorkester-numren. Desto större belöning när man faktiskt nått målet.
Långt in på Rain Dogs, uppföljaren och syskonet till Swordfishtrombones, hittar vi lugnet i en oas. ”Time” är mer en av hans berättande ballader, hans street view om man så vill. I kontrast till de ordfyllda verserna är refrängen befriande simpel. Besläktad med ”The heart of Saturday night” består den endast av Waits varsamt anslagna akustiska gitarr samt ståbas och dragspel.
Lyssna på Spotify: Imperial Drag “Boy or a girl”
Den androgyna glamrocken återuppstod redan innan The Darkness och The Ark slog mynt av den. Där Jellyfish tog slut fann medlemmarna andra projekt, och keyboardisten Roger Joseph Manning Jr. samt sent inkomna gitarristen Eric Dover(som en period var sångare i Slash’s Snakepit) bildade det nya bandet Imperial Drag, som dock bara skulle leva precis så länge att dom hann ge ut ett album som endast deras gamla fans tog till sig(och knappt det).
Möjligen tog Justin Hawkins poserna från Dover ett par steg längre, men kan annars tacka för inspirationen. Imperial Drag hade influenserna från Queen och T.Rex m.fl., byxbenen var utsvängda och skjortorna glittrade förföriskt i MTV. Och självklart var dom helt ute när världen stod på tå och spanade efter nästa Nirvana och Pearl Jam. Men mini-hiten med den passande titeln “Boy or a girl” är väl värd att minnas.
Lyssna på Spotify: Randy Newman “Rednecks”
Bosse Hansson-gate har inte helt ebbat ut och tabugränserna försöker återhämta sig efter det senaste testet. Ett test som inte heller var det sista.
En som gärna kommenterade i sång det han såg och hörde var Randy Newman. Med ett skarpt öga pricksköt han hela debatten som pågick i USA(och för all del i dagens Sverige) mellan de ålderdomliga värderingarna i Södern och de modernare åsikterna om människors lika värde som gradvis började få fäste i övriga landet.
Risken en sån som Newman får ta är av naturliga skäl att få olika grupper emot sig. I det här fallet fick han två: moralpredikare som inte förstår den så uppenbara ironin, och de som förstår den men blir förolämpad av den(vilket givetvis var syftet).
Nu undrar vi alla: vem ska agera debattmoderator i Randy Newmans ställe här i Sverige? Och vem ska mynta en klassisk refräng som denna:
We’re rednecks, rednecks
We don’t know our ass from a hole in the ground
We’re rednecks, rednecks
Keeping the niggers down
songsforwhoever.com 