Lyssna på Spotify: Pernice Brothers “Working girls(Sunlight shines)”
Scud Mountain Boys, Joe Pernices första stora band, räknas allmänt in bland dom bästa förvaltarna av alt-country. Själv har jag känt att dom inte riktigt har hört hemma där. Visst, dom hade det rätta soundet, men det var någonting, kanske deras förmåga att sätta in oväntade mollackord där man minst anade det, som gjorde dom till en liten avart.
Med tiden tog de nogsamt täljda popmelodierna överhand, och Pernice övergav gradvis de stora viddernas musik. Med sin bror Bob bildade han Pernice Brothers och de lätta popmelodierna samt Joes mjuka röst utgjorde en stark kontrast till de allvarsamma texterna. Låten ”Chicken wire” från debuten Overcome By Happiness 1998 utsågs till nr 1 i musiksajten Spinners lista över The 25 Most Exquisitely Sad Songs Ever, om någon nu vill ha bevis. Inte för inte har Joe Pernice författat en bok i 33 1/3-serien om The Smiths-albumet Meat Is Murder.
Det totalt förföriska solljuset som omhuldar ”Working girls” känns inte lika värmande sett till texten om den olyckliga kontorstjejen som längtar bort och klottrar ”I was here” på toalettväggen som bevis ifall någon skulle glömma att hon en gång existerade. Albumtiteln The World Won’t End 2001 var ytterligare en passning till The Smiths.
Lyssna på Spotify: Fountains Of Wayne “Stacy’s mom”
Finns det en enda låt jag har roterat hårdast under 2000-talet så är det den här. Jag har följt Fountains Of Wayne ända sedan debuten 1996 där dom charmade vettet ur folk med låtar som ”Leave the biker”, ”Radiation vibe” och ”Survival car”. Efter att den starka uppföljaren Utopia Parkway 1999 floppat fick bandet kicken av Atlantic Records och tog time-out några år.
2003 återförenades dom och spelade in Welcome Interstate Managers, en riktig kraftansamling som kulminerade med ett antal fantastiska låtar som ”Bright future in sales”, ”Stacy’s mom”, ”Hung up on you” och ”Valley winter song”.
Deras sångteman har alltid präglats av en approach som ligger nära men på rätt sida gränsen till studentikos, oftast med både en och två glimtar i ögat, dock utan att tappa det älskvärda i att vara en loser. The Cars-tributen ”Stacy’s mom” är det närmaste dom varit en superhit, en låt om hur huvudpersonen blir huvudlöst förälskad i sin flickväns mamma.
Stacy do you remember when I mowed your lawn?
Your mom came out with just a towel on
I could tell she liked me from the way she stared
And the way she said “You missed a spot over there.”
And I know that you think its just a fantasy
But since your dad walked out your mom could use a guy like me
Världen skulle vara bra tråkig utan band som Fountains Of Wayne och låtar som ”Stacy’s mom”.
Lyssna på Spotify: Sylvester & The Hot Band “Southern man”
Om alla rasistiska och homofobiska rednecks i de amerikanska sydstaterna kände sig trampade på tårna av Neil Youngs ”Southern man” måste den här versionen ha gett dom fantomvärkar i proteserna på deras axlar. För nog måste det ha stuckit i öronen av att höra en svart transvestit sjunga denna förolämpning av deras manlighet – till råga på allt i ljusaste falsett.
Nå, Sylvester James och hans heta band hade det inte lätt under sina turnéer under första halvan av 70-talet. James levde ut sina lustar i varje stad dom besökte, men bespottade och trakasserade för sin hudfärg och sin sexuella läggning råkade dom ofta ut för incidenter och attacker, inte minst i sydstaterna.
Några år senare träffade han hemma i San Fransisco Patrick Cowley, som skulle göra Sylvester till disco-dragdrottning och sig själv till en av dom hetaste producenterna. Tragiskt nog skulle de båda legendariska ledstjärnorna för discon och gay-rörelsen falla offer för AIDS innan kunskapen kring sjukdomen hade blivit tillräcklig för att undvika det.
Men vi ska minnas Sylvester för hans/hennes djärva Hi-Energy i låtar som ”Do you wanna funk”, även om frågan kunde ha ställts redan tidigare inför den minst lika minnesvärda ”Southern man”.
Lyssna på Spotify: Lasse Lindh “Sommarens sista smak”
Sett till det faktum att jag gjorde min värnplikt i Härnösand under åtta månader borde jag sannolikt föredra ”Överlever du Härnösand överlever du allt” som inleder hans tredje och självbetitlade album Lasse Lindh.
Men pop- och nostalgikaramellen ”Sommarens sista smak” kommer aldrig att lämna mig. Det är den perfekta låten för övergången från sommar mot höst, och den låt som bäst fångar den där känslan från tonåren när en del av mig sörjde att sommarlovet snart var slut men en annan del gladdes åt att träffa alla skolkamrater igen. Inte minst tjejerna, om vi ska vara ärliga. Sånt ska göras med riktig, svensk pop.
Lasse Lindh gjorde sig ett namn som indiepop-hopp för drygt tio år sedan, så döm om min förvåning när han dök upp i Melodifestivalen inte bara en utan två gånger, 2008 och 2009. Jag tycker tyvärr att åtminstone mitt eget intresse för honom svalnade en aning efter det, trots helt okej insatser utan att tappa brallorna eller trovärdigheten.
Precis som jag överlevde Lindh Härnösand och flyttade till Stockholm efter uppväxten för att bli artist på riktigt. Jag kan inte klandra honom. Inte på något sätt. Överlever man ska man uppskatta livet. Hur traumatiskt det än har varit.
Lyssna på Spotify: Johnny Ace “Pledging my love”
Hans fantastiska tårdryparballader under den alltför korta karriären överskuggades av det brutala sätt på vilket den avslutades. Men med en revolver som tidsfördriv under sina turnéer var det förmodligen bara en fråga om när något fruktansvärt skulle ske.
Paul Simon skrev låten ”The late great Johnny Ace” till albumet Hearts and Bones 1983 där han hyllade den ödesmättade sångaren. ”Pledging my love” som gavs ut kort efter hans död var också den första skiva som Simon ägde.
Efter en spelning i Houston på juldagskvällen 1954 satt Ace i logen och fipplade på med sin pistol. Någon bad honom – inte helt orimligt – att vara försiktig. I en osedvanligt dumdristig släng av självsäkerhet satte han den mot huvudet. Hans(enligt ryktet) sista ord? ”Kolla själv, den är inte laddad…” och sedan tryckte han av.
Lyssna på Spotify: Iron & Wine “Naked as we came”
Vi har varit inne på ämnet Sub Pop förut. Hur vissa band, som The Afghan Whigs, låg på Sub Pop men inte var ett Sub Pop-band enligt mallen. Nåväl, Iron & Wine hörde också hemma där, och lät väl som ett Sub Pop-band(nytt rekord i antal gånger ett skivbolagsnamn förekommer i tre meningar?). Fast ändå inte. Och det är väl det som är grejen: alla deras signade artister hade något unikt i sig som inte gick att applicera som något generellt.
Sam Beam spelar indiefolk, och var baske mig den som definierade genren med låtar som ”om-jag-dör-före-dig-vill-jag-kremeras”-önskningen ”Naked as we came” från en älskande till en annan. Det behövs inte mycket till band när man har en akustisk gitarr, ett huvud fullt av sånger, en tro på det man gör, och framför allt: ett framförande som slår knock.
Lyssna på Spotify: Cyndi Lauper “She bop”
Filthy Fifteen var en topplista 1985, men inte vilken topplista som helst. Låtarna den innehöll var de femton som PRMC(Parents Music Resource Center) – med Tipper Gore i spetsen – ansåg vara de olämpligaste och farligaste för USA:s barn. Inte helt överraskande återfanns på listan Prince, W.A.S.P., Venom och Merciful Fate, men även Madonna(”Dress you up” som är min favoritlåt med henne) och Sheena Easton(!). Inte en enda hip-hop-artist, intressant nog, men så hade inte gangsta-rapen och machokulturen i de fattiga förorterna riktigt gjort sitt intåg ännu. Däremot ingick ett yrväder från Queens på listan.
Kvinnan med ett läte för varje hårfärg stormade in som virvelvind med “Girls just want to have fun” och ”Time after time”. Framgångsreceptet var att varva handplockade covers med original från handplockade låtskrivare. Hon själv bidrog till flera låtar, bland andra den jäääätteläskiga ”She bop” som kunde vilseleda och ge de amerikanska barnen men för livet. Enligt PRMC med anhang, alltså.
Laupers egen baktanke var att vuxna skulle fatta textens vink till kvinnlig onani, medan
barn och ungdomar kunde uppfatta den för det den var i deras ögon: en dansant popsång om att dansa och slå klackarna i taket(en som verkar ha lyssnat är Veronica Maggio, “Jag kommer” har precis samma dubbla innebörd). För att späda på myten berättade hon i en intervju med Howard Stern att hon var naken när hon sjöng på inspelningen.
Lyssna på Spotify: Christopher Sander “Mors lilla lathund”
Arvet efter Astrid Lindgren är massivt och ovärderligt. Hennes böcker och filmer har präglat
uppväxten för alla från noll till 50. Plus våra föräldrar. I tillägg till övriga verk bidrog hon också med visorna till filmerna, ofta tillsammans med Georg Riedel.
Redan på ”Här kommer solen” med [ingenting] visade Christopher Sander sitt intresse för barnvisor där han klämde in ett litet mellanspel med melodin från Svenska Sesam där Lill Lindfors sjöng ”Stackars dirren, tulle lille…” för Magnus Härenstam. Det visade också att det inte saknades humor mitt i det annars smågråa allvaret i deras svenska indiepop.
När Sander släppte sitt hittills enda soloalbum 2009 fanns hela två Lindgren/Riedel-visor med, ”Mors lilla lathund” och ”Kalle Teodor”. Extra glädjande för mig som alltid har varit förtjust i Pippi på rymmen och gärna såg den med barnen när dom var mindre. Särskilt episoden då Pippi, Tommy och Annika ger sig av på Lilla Gubben till tonerna av ”lathunden” är underbara. Sanders förtrollande riff och på samma gång bibehållna lekfullhet är som en saga i sig.
Lyssna på Spotify: Chicago “Street player”
Många förknippar Chicago(med rätta) med smöriga ballader och svulstig David Foster-produktion, men Peter Cetera & Co gav sig även in på annat territorium. 1979 på deras album nr XIII försökte dom med blandat resultat hänga med i disco-trenden. Den här singeln är dock väl värd att lyssna på.
Blåset, falsetterna, och percussion-breaken gör sitt för att väcka danslusta. Nästan alla har hört låten i form av The Bucketheads “The bomb” 1996 i en klassisk sampling från denna. Nu är det dags att vi dammar av det svängiga AOR-originalet.
Lyssna på Spotify: Queens Of The Stone Age “Regular John”
Har du någon gång besökt en offentlig toalett? Alltid eller oftast finns någons nummer klottrat på det vita kaklet i kombination med orden “gratis ligg”, “Sugen? Ring Doris på 070-XXXXXXX”, eller liknande.
Vad det har att göra med någon stammis som heter ”John” vet jag inte, men jag gillar att dom har lekt med tanken på vad som händer om man skulle ringa ett av dom där numren.
Josh Homme bildade Queens Of The Stone Age efter upplösningen av stoner-legenderna Kyuss. Tunga metal-riff blev deras ryggrad, och han menade själv att folk skulle veta inom tre sekunders avlyssning vilken sorts band dom var. Första låten på deras debutalbum gav inte några tvivel om saken.
songsforwhoever.com 