Lyssna på Spotify: Randy Travis “Forever and ever, amen”
Det går inget bra nu. Randy Travis bolo har hamnat ordentligt på sniskan. Hemma i Texas blev han i torsdags arresterad för ringa misshandel när han gick emellan en kvinnlig bekant och hennes man som bråkade. På fredagen hittades hans pick-up kvaddad och övergiven på en åker. Det var bara ett par mindre incidenter i raden händelser som mer och mer börjat oroa fansen för att han ska bli countryns Pete Doherty(som dom inte har en jädra susning om vem det är, men ändå…).

Tidigare i augusti fann polisen honom liggandes naken på vägen bredvid sin Pontiac Trans Am som han nyss hade kraschat in i några betongsuggor. När dom tog honom med misstanke om att han kört påverkad, hotade han med att skjuta ihjäl dom. Han släpptes senare mot borgen i väntan på rättegång.

I februari i år när polisen hittade honom hinkandes vin i sin pick-up utanför en kyrka klarade han sig undan klammeri med rättvisan enbart tack vare att bilen var parkerad med motorn avslagen.

Men allt har inte varit skit i livet för Randy Travis. När karriären blomstrade i slutet på 80- och början av 90-talet gjorde den det med gediget producerade Nashville-dängor, kristallklar sång av en hjärtekrossare med det rätta stuket på cowboybootsen. Och vilken white trash-kvinna med nedsupen redneck-make föll inte för dom vackra löftena i ”Forever and ever, amen”? Fråga bara hans Lib Hatcher, som gifte sig med honom 1991. Fast å andra sidan skilde dom sig 2010. Efter att ha gett kvinnorna en anledning att drömma sig bort från sin vardag har han själv blivit en av männen som hans fans längtade ifrån.

Lyssna på Spotify: Syleena Johnson “Guess what”
Med tanke på vad alla tjejer får utstå i texterna i den mer mansgrisiga delen av hip-hop och R&B är det väl inte mer än rätt att dom från tid till annan får slå tillbaka.

Syleena Johnsons stamtavla kunde vara sämre; hennes pappa var Syl Johnson, en av 60- och 70-talens stora soulsångare som 1975 hade en stor hit med ”Take me to the river” och delade skivetikett med Al Green på Willie Mitchells Hi Records.

Syleena blandar samman lika delar gammal fin vintage-soul och moderna beats till en förstklassig, feministisk, men också sexigt kvinnlig R&B. Hennes röst ligger närmast Millie Jackson, en annan souldiva som ingen man kunde tvinga till spisen för 35 år sedan. Så det är väl bara att lyssna och lyda. 

Nothin’ but lies comin’ out your mouth, guess what
Might as well go on back to your mama’s house, sho’nuff
‘Cause you’ve been messin’ around, yeah, guess what
And now it’s time to put you down, sho’nuff

Really ain’t comin’ to your door, guess what
I’m not gonna take your shit no more, sho’nuff
Ladies, ladies, ladies, guess what
Tell me can you feel me, sho’nuff

Lite “…åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras…” över den.

Sho’nuff.

Lyssna på Spotify: The Afghan Whigs “Debonair”
De var ett band som gav ut skivor på Sub Pop, men de var inte ett Sub Pop-band. För det första var ursprunget inte Seattle, utan Cincinatti. För det andra spelade de rock’n’soul och inte rock’n’roll.

Men attityden och framtoningen hos The Afghan Whigs var rock’n’roll, inte minst så som Greg Dulli betett sig i ”Debonair”. Helt och hållet samvetslöst har han varit otrogen mot sin flickvän, och han skäms inte för att berätta det heller. Inte ens mot det faktum att han kommer att hamna i helvetet för sina handlingar. I verkligheten hade Dulli också varit ute och vänstrat, men historiens oväntade skruv var att även hans flickvän varit det under hans turnerande.

Om du tycker att introt påminner om Jackson 5:s ”I want you back” fast i moll så är det precis vad som är meningen. Även drag av The Clashs ”London calling” är högst avsiktliga.

Debonair, som betyder älskvärd, är ett av de finaste ord det engelska språket har att bjuda på. Det fanns faktiskt ett brittiskt flygbolag som hette så i slutet av 90-talet, och så fint och fyndigt namn lär inget flygbolag någonsin ha igen om du frågar mig.

Lyssna på Spotify: The Jayhawks “Tampa to Tulsa”
Fanns det en utställning för talangfulla trummisar skulle Tim O’Reagan sitta i den mest välupplysta montern. Han blev medlem i The Jayhawks inför Sound Of Lies 1997 och visade redan där att han kunde både skriva låtar(”Bottomless cup”) och sjunga. Bandet gick i bräschen för alt-countryn med sina första skivor, till stor del tack vare kemin mellan de båda Lennon–McCartney-frontmännen Gary Louris och Mark Olson.

1995 hoppade Mark Olson av bandet för att följa sin flickvän Victoria Williams, och Louris styrde då skutan i en poporienterad riktning på Sound Of Lies och Smile, men 2003 på Rainy Day Music var man tillbaka i Flying Burrito Brothers-land igen.

”Tampa to Tulsa” är en ren road-movie som utspelar sig på en Greyhound-buss där det spelas tärning i mittgången, soldater är på permission och börsnoteringar kommer från någons radio. Och föraren räknar ner milen som återstår att köra tills han är hemma hos kvinnan han älskar.

Låten är numera given på The Jayhawks livespelningar där O’Reagan får välförtjänta applåder. I våras på Debaser Medis var det kvällens höjdpunkt.

Lyssna på Spotify: Merry Clayton “Gimme shelter”
Man säger att det här är en av tidernas bästa covers, men faktum var att Merry Clayton sjöng redan på The Rolling Stones originalversion från Let It Bleed. Eller, i rättvisans namn, hon ägde den. Från början var det tänkt att Bonnie Bramlett skulle bistå Mick Jagger, men denna tvingades avstå på grund av sjukdom.

Merry (född på juldagen 1948) Clayton hade körat på Neil Youngs första självbetitlade album, och skulle senare även köra på Lynyrd Skynyrds ”Sweet home Alabama”, vilket är en sorts svart humor med tanke på konflikten dem emellan efter Youngs sydstatskritiska ”Southern Man” och ”Alabama”.

När hon spelade in sin första skiva i eget namn året efter Let It Bleed fick hon äntligen hela strålkastarljuset för sig själv, och SOM hon glänste. Hennes pipa sparkar, på ren svenska, Mick Jaggers arsel, vilket han själv också insåg eftersom man på Stones-versionen kan höra honom i bakgrunden utbrista ”Whoah!” när Clayton fläskar på som mest i senare delen av låten. “Rape! Murder!”-segmentet mellan 2.43 och 3.10 när rösten spricker gång på gång på gång är ett av de mest inlevelsefulla sångstycken som någonsin bevarats. Desperationen tar sig hela vägen in i bröstkorgen och skär sönder varenda mjukdel därinne.

Gravid som hon var under inspelningen fick hon missfall på väg hem från studion, vilket ansågs ha berott på den massiva ansträngning hennes sånginsats krävde. Hennes egen ”Gimme shelter” innehåller, förutom än mer överansträngd och bitterljuv sång, även en elak wah-wah-gitarr som Keef knappast hade fått till.

Lyssna på Spotify: R.E.M. “Cuyahoga”
1986 var året då R.E.M. blev samhällskritiska. Lifes Rich Pageant var fullt av referenser till hur människan förstör världen.

Cuyahoga River rinner genom delstaten Ohio och mynnar ut i Erie-sjön i Cleveland. Floden har haft historisk betydelse med negativ klang. På 1800-talet dumpade USA’s kavalleri hundratals kroppar i floden under indiankrigen. Under 1900-talet blev Cuyahoga så förorenad att den flertalet gånger fattade eld då oljeansamlingar antändes, och djurliv existerade inte. Time Magazine menade att ”om man ramlar i Cuyahoga drunknar man inte, man söndervittrar”.

Allt detta samlade Michael Stipe ihop till en enda lång och vemodig sångtext, i vilken kritiken mellan raderna är hård mot både USA’s hantering av ursprungsbefolkningen och bristen på respekt för naturen vi lever i.

I ”Cuyahoga” får vi också en glimt av hur R.E.M. skulle låta några år senare på mästerverket Automatic For The People, med den typ av refräng som hörs i ”The sidewinder sleeps tonite” och ”Man on the moon”. Låten är också en publikfavorit på deras livespelningar.

Lyssna på Spotify: Caesars Palace “Only you”
Dom hade en fuzzbox och dom använde den. Ofta.

Jag såg Caesars Palace på Münchenbryggeriet när dom just släppt sin debutskiva Youth Is Wasted On The Young. Allt jag visste var att det var Teddybears-Jockes nya band, döpt efter sångaren och som en ordlek med det berömda kasinot i Las Vegas, ända tills jurister började höra av sig och dom blev bara Caesars. Jag slogs av energin i bandet, och spelglädjen. Jocke Åhlund for runt som ett skållat troll och är nog den förste jag sett headbanga åt sig själv.

Om debuten var en orgie i garagepsych så var andra albumet Cherry Kicks ett steg i en mer powerpoppig riktning. ”Only you” är ett praktexempel på deras charmiga, reverbdränkta pop, och ett bevis på att Caesars inte bara var ett singelband med en slumpartad världshit. Fuzzig bas, lättnynnad melodi och DET riffet.