Lyssna på Spotify: Tim Hardin “Black sheep boy”
En stor del av Tim Hardins briljans låg i hans förmåga att säga så oerhört mycket i sina texter med ett fåtal ord inom loppet av två minuter, ibland så många som tre. Andra företräden var hans raspiga röst och folksångerna med endast akustisk gitarr och sofistikerat arrangerade stråkar.

Jag har en bekant som i skrivande stund gör sitt yttersta för att skölja ner sitt liv med en vodkaflaska. Jobbet är borta, bostaden likaså. Familj och vänner kämpar med näbbar och klor för att få honom tillbaka i normalt skick igen. Det är ingen vacker syn. Ondast gör inte vetskapen om att jag förutspådde detta för några år sedan. Mellan fyra ögon försökte  jag övertyga honom om att ta sig i kragen innan allt skulle rämna, vilket han också gjorde för en tid. Sedan dess har allt brakat samman på riktigt. Ondast av allt gör att barn drabbas.

Tim Hardins självbiografiska ”Black sheep boy” är berättelsen om hur en ung man är så missförstådd av sin familj att han inte klarar av att leva med dom längre. Om hur han vill lämnas i fred, fri att leva sitt liv på sina villkor, omfamnad av ”…pretty girls with faces fair…”. Detaljerna är inte jätteskarpa, men vi fattar. Däremot anser han att hans familj långt ifrån gör det.

Hardin själv levde sitt liv som han själv ville, men var inte klok nog att förstå sitt eget
bästa, som han verkade tro i ”Black sheep boy”. Han var heroinist sedan mitten av 60-talet och drogberoendet blev bara större med åren, vilket hade negativ inverkan på hans kreativitet och i början av 70-talet föll karriären huvudstupa utför. 1979 sålde han rättigheterna till sin musik som en sista utväg att överleva. 1980 dog han utblottad av en överdos i sin lägenhet i Los Angeles.

Hans musik har hållit desto bättre och ”If I were a carpenter” och ”Reason to believe” spelats in av alla och ingen. Med hänsyn till min bekant önskar jag att verkligheten kunde relatera bättre till ”Reason to believe”, men just nu känns det som om ”Black sheep boy” gör den mer rättvisa, hur tragiskt det än är.

Lyssna på Spotify: Jackson Browne “The pretender”
Vad visste Jackson Browne om livet för en vanlig arbetande människa? En hel del, som det verkar. Kanske behöver man inte ha levt exakt den typen av liv för att förstå vad det handlar om. Även en musiker har sin vardagslunk.

”The pretender” har en av dom mest gripande texter jag vet. Brownes historia om, och ifrågasättande av, den stora kärleken lyfter på alla stenarna i det som vi kallar man & hustru. Allt sett genom ögonen på ”hycklaren”. Trodde vi verkligen att livet tillsammans för evigt skulle bestå av vackra solnedgångar på stranden, middagar med levande ljus, älskog varje natt till ljudet av syrsorna?

Det svåra med kärlek är övergången till vardagslunk, för den är oundviklig hur passionerade man än är. Möjligen är det orsaken till många skilsmässor. Grisen kom inte fram ur säcken förrän bajsblöjor behövde bytas och räkningar blev tuffare att samla ihop pengar till. Istället för det där romantiska vi såg framför oss.

Men vad vet jag, som är lyckligt gift med samma kvinna som jag träffade för snart 15 år sedan? Jodå, jag vet också en del. Den där övergången till vardagslunk har även vi gått igenom. Inte helt friktionsfritt, men vi har lärt oss att leva i den symbios som krävs och älskar varandra inklusive allt som ingår på köpet. Därmed förstår jag vad som leder till en separation, precis som Jackson Browne kanske också gjorde, fast på ett annat plan.

Varenda vers är tänkvärd i ”The pretender”, helt applicerbar på ens eget liv, proppad med klockrena metaforer eller rena detaljbeskrivningar. Det var dom inledande verserna som fångade mitt öra, men det är i det här underfundiga och vackra partiet som det verkligen smäller till:

Ah the laughter of the lovers
As they run through the night
Leaving nothing for the others
But to choose off and fight
And tear at the world with all their might
While the ships bearing their dreams
Sail out of sight

Både jag, Jackson Browne och du är inte mer än människor som mycket väl kan betrakta dom där skeppen med våra drömmar försvinna i horisonten. Browne visste också vad det handlade om. Jag tvivlar däremot på att han gjorde i ordning en lunchmatlåda varje dag.

Lyssna på Spotify: Parken “Jag har varit vilsen, Lisa”
För några veckor sedan hade jag ett inlägg med skånska Familjen, men Johan T. Karlsson är inte den ende som driver en egen elektronisk pseudonym på svenska. Pelle Lindroth i Parken har haft en liknande karriär som Familjen, fast inte lika
uppmärksammad.

Där Familjen är tyngre, mer houseorienterade beats, är Parken mer influerad av indierock och tveklöst Håkan Hellström. Precis som Love Antell i Florence Valentin sjunger om Stockholm med omnejd har Parken transponerat Hellström-arvet till Uppsala-miljö.

”Jag har varit vilsen, Lisa” var andra singeln från debutalbumet Länge Leve Parken 2008
och den är precis så där smittsam som bara dagisbarns baciller kan vara. Hellström och Antell snor skamlöst av engelskspråkiga artister och Pelle Lindroth är inte sämre han. Men mig lurar han inte. Riffet i ”…Lisa” är hämtat från The Cures ”Close to me”, väl dolt bakom blippande syntar och hans olyckliga stämma.

Men jag kan ha överseende med det, för den här låten är alldeles för charmig för att bli arg på. Dessutom älskar mina båda barn den, och det kan inte betyda annat än att den fastnar lätt, vilket räcker långt i min bok.

Lyssna på Spotify: Donovan “Mellow yellow”
Hans genre var folk-rock, men vilken genre är det här? Paradorkester-pop? Cool var den dock, och min favoritlåt av Donovan. Den bärs upp av den marscherande kombinerade basens och gitarrens krispiga sound – dom tassande trummorna är bara dekoration – och Donovan själv låter nästan nyvaken.

Texten är typiskt 60-tals-psykedelisk med en samling rim som rullar lätt på tungan, och den elektriska bananen han sjunger om var en gul vibrator. Jag vet inte om det var det som lockade Paul McCartney att köra här, men dom var polare i alla fall och i vanlig ordning misstänktes drogreferenser, eftersom det ryktades om att man kunde bli hög av att röka bananskal. Prova själv, men säg inte var du hört det.

Donovan bidrog faktiskt med en textrad till The Beatles ”Yellow submarine”, men påståendet att man kan bli hög av att röka skrovet från en gul U-båt är överdrivet.

Lyssna på Spotify: Joe Jackson “Look sharp!”
Vill man vara elak skulle man kunna kalla Joe Jackson för simpel Elvis Costello-kopia eller Graham Parker-wannabe. Vill man däremot vara hygglig kan man hylla honom för hans gedigna new wave-pubrock.

Men okej då, Costello skiner över hela debutalbumet Look sharp! från 1979. ”Fools in love” är reggaepop á la ”Watching the detectives” och ”Is she really going out with him” en uppdaterad “Alison”, men starkast skiner nog Jackson själv med fint låtskriveri och snärtigt sound.

Apropå ovanstående stycke: de flesta som kan sin Per Gessle vet att han inte direkt är känd för sin originalitet. Men hej, vem kan klandra honom? The Beatles byggde sin karriär på det dom lärt sig av Carl Perkins och Chuck Berry. John Lennon stal så skamlöst från Berrys ”You can’t catch me” i ”Come together” att han tvingades till en egen form av samhällstjänst när han dömdes till att inkludera två Berry-låtar på sitt coveralbum Rock’n’Roll 1975.

Gessle var ett stort fan av new wave och powerpop, inte minst Joe Jackson som du märker. Vad var det nu Roxettes genombrottsalbum hette?

Lyssna på Spotify: Lucinda Williams “People talkin'”
Det jag hade hört av och om Lucinda Williams var enbart positivt, fram tills att jag googlade lite på folks egna omdömen lite här och var på nätet, där jag förvånas över att vissa retar sig så på henne. Fast jag tror inte att det är orsaken till hennes paranoia i ”People talkin’”.

Hon växte upp med en pappa som lyssnade på Hank Williams(ej släkt) och flyttade runt en hel del i både södra USA, men också Mexico och Chile. Hon hoppade av college för att satsa på musiken och släppte två album 1979 och 1980 innan allt stannade av. Under många år på 80-talet tog hon tillfälliga jobb och flyttade från Austin, Texas till Los Angeles där hon tog sånglektioner för att låta som Joan Baez(vilket hon gudskelov inte gör idag; Baezs vibrato är mer än vad en normal människa klarar av). Efter två skivor till(1988 och 1992) bidrog hon 1993 med en låt till Sweet Relief, en skiva till stöd för den MS-drabbade artistkollegan Victoria Williams(ej heller släkt), där också The Jayhawks och Pearl Jam deltog.

Lucinda Williams karriär började sakta blomstra och hon är numera en högt aktad artist och kompositör, hyllad av kollegor som Tom Petty, Bob Dylan, Emmylou Harris, Steve Earle och Ryan Adams.

”People talkin’” är en lunkande countrylåt, som skulle ha kunnat komma från nämnde Williams(Hank alltså), och handlar om hur utomstående krafter försöker sabotera en relation med en massa skvaller. Möjligen kom den till utifrån hennes egna erfarenheter av att flytta runt och hela tiden gå den hårda vägen till ett socialt liv med inskränkta personer som hade svårt att acceptera en utböling.

Lyssna på Spotify: The Waifs “London still”
I Australien och Nya Zeeland när många ungdomar en dröm om att flytta till London och arbeta, leva livet, kanske träffa sitt livs kärlek, och ta dagen som den kommer. Inte sällan slutar det med flytt i motsatt riktning efter några år.

Systraparet Donna Simpson och Vikki Thorn växte upp i västra Australien och bildade folkrock-trion The Waifs tillsammans med Josh Cunningham 1992, efter att ha börjat karriären med pubframträdanden. 2001 gjorde dom ett bejublat framträdande på legendariska Newport Folk Festival i USA och har sedan dess blivit allt populärare i både Nord-Amerika och Europa.

Simpson observerade allas London-drömmar och berättade om dom i ”London still”, som blev något av ett ledmotiv för alla exil-australiensare i stan. Värst av allt var kanske att hon gav dom hemlängtan. Det ironiska hon satte fingret på var hur alla så gärna sökte sig bort från hemlandet, men när dom väl hade lyckats började dom önska att dom var hemma igen och att allt var som förut. Fast själv längtade jag mest tillbaka till London efter att ha sett vyerna i videon med allt det som jag lärt mig att älska under den period jag bodde strax utanför M25:an. Eller verser som den här:

I took the tube over to Camden to wander around
I bought some funky records with that old Motown sound
And I miss you like my left arm that’s been lost in a war
Today I dream of home and not of London anymore
But I’m in London still
I’m in London still
Yeah, I’m in London still

En ironisk skruv på sagan om The Waifs är att båda tjejerna numera lever i USA, där Donna Simpson fällde den här kommentaren i en intervju 2007:

“Jag har svårt att göra mig förstådd i Amerika, jag måste alltid upprepa det jag säger. Min man säger alltid ’prata bara som Elvis, så kommer dom att förstå’!” 

I skenet av första textraden i ”London still” verkar dialekten vara ett återkommande bekymmer: 

Wonder if you can pick up my accent on the phone
When I call across the country, when I call across the world

Återstår att se om det orsakar en returflytt till Austrailen. Kanske tur att jag själv hörde låten först efter att jag flyttat hem till Sverige igen, och därmed besparade mig några tårar av hemlängtan.

Lyssna på Spotify: Magnus Johansson “Dom försöker sätta åt min vän”
Hur många Magnus Johansson känner du till? Dom är jädrigt många, dom jag känner till. En ishockeyspelare, en tremänning(syssling) till en vän, en gammal skolkompis, en fotbollsspelare(med smeknamnet ”Ölme” och ett snöre till pannband, om någon minns honom?). Och så resten. Bland andra en svensklärare från Norrköping. 

” Jag tror att det görs väldigt bra musik i Sverige. Problemet är att nästan alla sjunger på engelska. Jag tycker det känns lite fattigt. Det är få svenska artister som har den där språkliga självklarheten, det är väl Christian Kjellvander och Rebecka Törnqvist som verkligen bemästrar engelskan. Att uttrycka sig på ett andraspråk blir lite svårare. Orden har inte samma valör, de får inte samma tyngd i berättandet. Det gör artister helt ointressanta för mig ibland.” 

Orden ovanför är Kjell Anderssons, ur en intervju med Sydsvenskan 2010.

Svenskläraren Magnus Johansson fick en Grammis som ”Årets Nykomling” 1990. Under den här perioden gjordes en uppsjö av bra svensk musik av svenska män: Jakob
Hellman, David Shutrick, Eldkvarn, Staffan Hellstrand, Wilmer X, Perssons Pack m.fl. Den som var den fasta handen, och något av en fadersgestalt, bakom flera av artisterna var skivbolaget EMI:s husproducent, Kjell Andersson. Inte minst var han ett bollplank för Ulf Lundell i många år.

Det som präglade alla dessa skivor var att samtliga hade en ordentlig produktion, ren och varm, luftig och dynamisk. Risken att det skulle bli tråkigt med snarlikt sound eliminerades av varje artists personliga egenskaper. Hellmans bakvända fraseringar,
Eldkvarns släpiga Plura-sång, Wilmer X:s skånska bluesrock. Magnus Johanssons berättande sångtexter bjöd in lyssnaren till hans egen värld, påhittad eller ej. Den röda tråden i Anderssons studioarbete fanns dock med som en ryggrad hela vägen.

I samma intervju från 2010 sade han också:

”Drivkraft är otroligt viktigt. Att man är sin egen entreprenör, sin egen pådrivare. Uttryck är otroligt viktigt också. Kvaliteten i hur man berättar. Hur du når en lyssnare. Hur du berättar en text. Hur angelägen du låter.”

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Och det krävs nog en svensklärare för att sjunga en textrad om ”…en pojke med en skrivmaskin som gjorde en stoppsladd med sin moped…”.
Kvaliteten i hur man berättar, var det.

Lyssna på Spotify: Rodney Crowell feat. Johnny Cash ”I walk the line(Revisited)”
Ja, detta är “I walk the line”, men inte bara den ”I walk the line”, utan samtidigt en ny ”I walk the line”. Knepigt, det där. Men Rodney Crowell var så angelägen att berätta om sina minnen av låten att det mest givna blev en kombination av en ny låt han själv skrev, tillsammans med delar av Johnny Cashs älskade original.

Det här kanske låter som rätt tunna förutsättningar, men tar man en låtskrivare av Crowells kaliber så ror man ett sånt projekt i hamn. Och skulle The Man In Black himself ställa upp om han inte ansåg att det dög? Mmm, men Cash föll inte pladask i början. Han tyckte, vilket man kan förstå, att Crowell nog skulle ha hållit tassarna borta, men samtyckte sedan till att medverka själv. Crowell sjöng lidelsefullt sina nostalgiska minnen i verserna, medan Cash fyllde i däremellan med sina egna välkända rader och inte minst sin mullrande stämma.

Rodney Crowell är ändå en av dom mest respekterade countrymusikerna och har skrivit mängder av låtar till olika artister, bland andra Emmylou Harris, vars kompband han började karriären i. Dessutom var Johnny Cash hans svärfar mellan 1979 och 1992, då han var gift med Rosanne Cash. Gissningsvis inverkade det positivt i förhandlingarna.

Till sist: Hur mycket jag än avskyr att göra den osannolika kopplingen Kid Rock–Markus Krunegård–Rodney Crowell så kan jag inte låta bli. Vad är kopplingen då? Jo, att dom sjunger om andra låtar i en av sina egna… Ingen som började tänka på Pamela Anderson där, va’?

Lyssna på Spotify: Bee Gees “I started a joke”
När man säger Bee Gees ser alla framför sig en ung, kaxigt snygg John Travolta svassande over ett belyst dansgolv i moves som vanliga människor inte skulle klara utan att få bråck på ett eller flera ställen.

Problemet är bara att detta var Bee Gees i en andra reinkarnation. Den första upplagan av brödrabandet ägnade sig från slutet av 60-talet åt att klättra upp och ned för hitlistorna med hits som ”To love somebody”, ”Words” och ”Massachusetts”. Genomslagskraften för deras disco på 70-talet blev sedan så stor att deras första decennium nästan glömdes bort.

Därför måste jag höja en fackla för deras finaste låt och Robin Gibbs bästa vibrato, hans sorgset självömkande ”I started a joke”.