Lyssna på Spotify: Pete Yorn “Just another”
Egentligen är jag lite kluven till TV-serie-soundtracks. Även om det är många bra låtar man får höra. Men det är för enkelt, liksom. Jag vill inte bli serverad något bara för att någon halv-hip TV-producent tycker att jag ska lyssna på just det, bara för att han är kompis med nån snubbe på det eller det skivbolaget. Men vänder man på det är det kanske nåt liknande jag gör med den här bloggen, så vem är jag att döma?

Pete Yorns ”Just another” hörde jag första gången i den förträffliga TV-serien(med lika förträffligt soundtrack) Ed som gick några säsonger på Kanal 5. Kanske tyckte jag om serien eftersom den handlar om en nyskild New York-advokat som flyttar tillbaka till sin lilla hemstad igen. En flytt som jag själv inte skulle göra till min hemstad, men en tanke som jag ändå lekt med. Just att man flyttar till en mysig småstad där alla känner alla(på gott och ont), och får ett bra liv i lycka. Men allt och alla är inte lika enkelt och enkla som på TV. Inte alltid lika vackert. Inte alltid lika välkomnande och personligt. Inte alla på samma nivå som en själv. Därför räcker det bra med att göra korta besök, och att bibehålla den positiva känslan som gör att man alltid ser fram emot att åka dit.

Pete Yorn har gjort karriär som något av en rocker snäppet under mainstream. Extra omtalad blev han för sin skiva tillsammans med Hollywoods darling Scarlett Johansson, ett projekt som kom till genom hans bror som är Johanssons agent. Hans första album musicforthemorningafter fick ett bra mottagande och ett visst genomslag. Anledningen var låtar som ”Just another”, vilken Yorn framförde som om han nyss skrev den i hängmattan och sedan gick direkt till studion och sjöng in den med sin bräckliga röst.

Lyssna på Spotify: The B-52’s “Private Idaho”
För att knappt ha kunnat spela några instrument när dom startade får man säga att The B-52’s klarade sig rätt hyggligt ändå. Kanske var det just det som grundlade deras unika variant av rock, och var nyckeln till framgången?

The B-52’s var en av flera produkter från universitetsstaden Athens i Georgia, ni vet, samma som bland andra R.E.M. kommer från. Förmodligen präglade detta den fria och kreativa atmosfären på stadens rockklubbar. Vi spelar hellre än bra, typ.

Men bra blev det, och originellt, som i ”Private Idaho”. Fred Schneider sjöng som en seriefigur. Kate Pierson slängde in leksakskeyboards närhelst det passade(och inte). Ricky Wilsons bitska gitarrlicks surfade fram. Girlgroup-refrängerna.

The B-52’s gjorde rock man kunde dansa till, blev glad av, och framför allt – man kunde inte få nog av låtar som ”Private Idaho”.

Lyssna på Spotify: Eddie Floyd “But it’s alright”
Mannen bakom sin egen hit “Knock on wood” var på vippen att aldrig spela in den. Jim Stewart, Stax ägare, ville att låten skulle gå till affischnamnet Otis Redding istället, särskilt som Floyd lyckats bra med låtar till Wilson Pickett tidigare. Efter månader av tjat från Floyd och hans medkompositör Steve Cropper gav Stewart med sig och lät Floyd göra den själv. Resten är, som det brukar heta, historia.

För att utnyttja framgångarna efter att ”Knock on wood” nått förstaplatsen på R&B-listan spelades ett helt album raskt in, fullt av både Stax-standards som Wilson Picketts
”634-5789”(som skrevs av Floyd och Cropper) och Jerry Butlers ”I stand accused”, men också några andra mindre kända låtar som den bultande ”But it’s alright”, en hit 1966 för J.J. Jackson som också skrev den.

Lyssna på Spotify: Fleetwood Mac “Think about me”
De flesta känner till att deras genomklappande äktenskap bidrog till att dom uppfann skilsmässorocken med det som skulle bli(åtminstone fram tills Michael Jacksons Thriller gavs ut 1982) tidernas mest sålda album, Rumours 1977.

Och inte blev det mindre rörigt två år senare med uppföljaren Tusk. Rikedomarna som följde med Rumours rörde till det ännu mer i en redan livligt kokande gryta. Obegränsat med pengar blev också obegränsat med droger och svällande egon. Dom byggde en helt ny studio för 1,4 miljoner dollar och ägnade ett helt år till att spela in dubbelalbumet Tusk. Vissa av låtarna var ironiskt nog näst intill demos av Lindsey Buckingham, men överlag var det lite av en korsning mellan The Beach Boys och New-Wave. En god sådan.

Om Stevie Nicks skrev dom lite mer allvarsamma och mer djupgående låtarna, medan Buckingham höll sig till rakare rock över tre minuter, stod Christine McVie för de tveklöst mest lättnynnade bidragen. Hennes mjuka röst präglade de ljusa och naiva melodierna i ”Say you love me”(från Fleetwood Mac 1975), ”Everywhere” och ”Little lies”(båda från Tango In The Night 1987).

”Think about me” avviker inte särskilt från hennes vanliga jag, med taktfast rytm och elpiano samt den slagkraftiga refrängen. Möjligen är den lite rockigare med sköna små licks av Buckingham här och där. Vid tiden för låtens tillkomst hade McVie ett förhållande med Dennis Wilson, vilket sägs vara den hon riktar texten till.

Lyssna på Spotify: Soggy Bottom Boys “I’m a man of constant sorrow”
Det kanske inte känns logiskt idag, men bokstäverna i legendariska New York-rockklubben CBGB:s namn stod för Country – Blue-Grass – Blues. Inte mycket bluegrass över Velvet Underground eller Talking Heads tänker man då. Men klubbens grundare, Hilly Kristal, var ett stort fan av de nämnda musikstilarna och hade intentionen att dess artister skulle spegla detta. Men så blev det som bekant inte, när Ramones, Television och Blondie intog scenen.

Bluegrassen fick istället ett rejält uppsving 2000 tack vare filmen O Brother, Where Art Thou? som utspelades i Mississippi under 1930-talets depression och där utgjorde en
välplacerad kuliss till filmens handling. Artister som medverkade på soundtracket som Gillian Welch och Alison Krauss fick en ordentlig skjuts i karriären och producenten T-Bone Burnett blev hett eftertraktad bland artister som verkade inom folk och country. Detta ledde bland annat till succén med Robert Plants & Alison Krauss femfaldigt Grammy-belönade Raising Sand 2007.

De flestas favoritepisod i filmen var när rymlingarna besöker den blinde mannens radiostation och får sjunga in ”I’m a man of constant sorrow”. George Clooneys ”sångröst” tillhörde Union Stations Dan Tyminski, sångare i bandet där Alison Krauss också var medlem. Tyminski själv har berättat att när han såg filmen för första sången och hans egen röst kom ur Clooneys mun sken fru Tyminski upp och utbrast: ”Din röst från George Clooneys kropp? Dan, det är en dröm!”.

Lyssna på Spotify: A Tribe Called Quest “Show business”
Var dom inte lite väl paranoida? Nej, det var dom inte. Man kan ju föreställa sig hur flera av rapparna från de fattigare förorterna i New York och Los Angeles fått kämpa sig fram genom uppväxten för att plötsligt fångas upp av skivbolagens lockrop när hip-hop började bli mainstream. Bara för att bli blåsta på stålarna dom drog in, eftersom dom undertecknat(i bästa fall) slavkontrakt framtagna av skamlösa svengalis.

Q-Tip och dom andra i A Tribe Called Quest hade sett tillräckligt för att avreagera sig i den bittra ”Show business”. Diamond D hade egna erfarenheter av detta från bara något år innan The Low End Theory då han lurats på betalningen för arbete han gjort på inspelningar för skivbolaget Wild Pitch Records, något han fräser ur sig i sista rimmet:

Get a good lawyer so problems won’t pile
You don’t wanna make a pitch that’s wild

Men vad var egentligen nytt med det? Det mest kända exemplet är hur The Beatles blev lurade på rättigheterna till sin egen musik eftersom dom accepterade att äga endast 49% av den. Och hur mycket deg lyfte inte Colonel Parker ur Elvis Presleys fickor? Und so weiter.

Klart att killar från The Bronx som knappt ägnat en minut åt sina läxor blev bortkollrade när långa, tråkigt skrivna avtal stacks framför nosen på dom, hur gatusmarta dom än var. Men det var och är tyvärr fortfarande The Business.

Jag har sett det med egna ögon, i form av ett managementavtal som erbjöds en kollegas son som nu är på väg upp som en av Sveriges hetaste house-DJ:s och producenter. Flera tråkiga paragrafer över ett antal sidor var det. Och en rackarns massa procent som skulle tillfalla managern. Jag avrådde starkt. Det gjorde även min kollega, men hans son skrev på ändå. Hoppas det inte slutar med en bitter låt, eller ännu värre, som rättssak. För den vise lär sig av andras misstag, ej sina egna.

Lyssna på Spotify: Creedence Clearwater Revival “Long as I can see the light”
När man ger sig på att skriva något om ett så megapopulärt band som Creedence Clearwater Revival är det stor risk att man sparkar in redan öppna dörrar, men jag tar ändå risken. Jag satt nämligen och gick igenom ett antal brända mp3-CD som jag blandat innan Spotify-tiden. Dessa kan nu kasseras, inte enbart med anledning av övergång till streamingtjänster, utan också för deras allmänt risiga skick. Flertalet reflekterar knappt solljus längre och min spegelbild är grumligare än den är i vanliga speglar.

Av ca 25 st bland-CD hittade jag ”Long as I can see the light” på 10. Det måste väl ändå betyda något? Bland övriga Creedence-låtar hittar jag “Hey tonight”, ”Porterville”, ”Pagan baby” och ”Molina” exakt 1 gång vardera. Goes without saying att jag tröttnat rätt rejält på alla deras stora hits som ska vattnas ur på varenda trubadurkväll. Jag spelade Creedence när jag började spela gitarr och dom hänger med fortfarande när den åker fram under fest, men enbart på begäran av någon annan.

Precis som ”Bad moon rising”, ”Proud Mary” och ”Who’ll stop the rain” har varenda människa från Smygehuk till Treriksröset hört ”Long as I can see the light”. Men har ni lyssnat på den? Först de ensamma trummorna som talar om att något stort är på väg att
hända, sedan elpianot som är låtens själva ryggrad. Och sedan sätter John Fogerty munnen till mikrofonen. Därefter ser jag stjärnor varje gång. Fullständigt knockad av hur briljant musiken är som flödar in i öronen. Och Fogerty teleporteras till dom där träskmarkerna i sydstaterna som han alltid sjungit om, men aldrig hade omkring sig där han satt i Kalifornien. Som om hans förfäder var slavar och han behövde berätta något viktigt ur deras historia.

Men det är egentligen skit samma. Jag älskar den här låten villkorslöst för det den är. Precis det som borde gälla för människor. (Okej, jag märker att det här börjar gränsa
till en skönhetsdrottnings PR-tal till domarjuryn, men ni fattar vad jag menar. Lite sentimentalt bullshit kan vara uppfriskande ibland. Dock stannar jag här innan gränsen passeras.)

Lyssna på Spotify: Pavement “Gold soundz”
JUBILEUM! Track of the day-bloggen firar 1 år idag!

Tänk att ett år går fortare än man tror. Och att skriva ett blogginlägg om dagen kan tyckas vara en ihärdig uppgift. Visst, så är det kanske, men de flesta av dom 366 inläggen(plus lite annat smått o gott) har, om inte skrivit sig själva, så i alla fall haft ett gott flyt i sig. Och visst, några efterforskningar har gjorts där osäkerhet rått. Men det är faktiskt ganska kul att pracka på andra det man själv tycker är bra. Så länge någon läser, vill säga. Och några gör ju tydligen det – dagligen eller sporadiskt – vilket pekar på att det inte bara är ens egen tillfredsställelse som tillgodoses. Vill jag tro i alla fall.

Hur som helst fortsätter jag. Hot eller löfte, välj själv.

Pavement är inte mitt största favoritband. Åtminstone hälften av det dom gett ut kräver en ganska förlåtande inställning för att orka med. Men dom var oerhört viktiga. Dom fick till en och annan hyfsad melodi. Gjorde några kanonlåtar. Gjorde säkert dubbelt så många kassa.

Trots det, om inte tack vare, är ”Gold soundz” som gjord för ett jubileum som idag. Ett statement. Den dryper av nostalgi över något som egentligen är diffust, men känns ändå bekant. De vingliga gitarrerna, och den för all del vingliga sångrösten, tillhörande Stephen Malkmus. Ändå städade dom upp sitt sound på Crooked Rain, Crooked Rain, som är albumet från 1994 där låten återfinns.

Men jag lyssnar på Pavements musik av samma anledningar som dom skapade den. Den kom från hjärtat och hjärnan. Dom sket i vad andra tyckte, men var också rätt duktiga på att hävda sin storhet kontra andras sopighet. Sen var det inte så noga med hur perfekt det blev inspelat. Och dom hade roligt – inte att förväxla med att dom spelade glad musik – åtminstone lät det så. Bra musik är rolig att lyssna på, inte nödvändigtvis något som låter glatt.

Så jag fortsätter att prångla ut mina favoritljud. Ljud av guld. Tycker i alla fall jag.

Bättre en än ingen alls. Kalla mig ödmjuk.

Lyssna på Spotify: Aztec Camera “The boy wonders”
Vad gjorde du när du var 17 år? Själv gjorde jag en och annan halvhygglig plockhandskräddning i hockeyhallen några gånger i veckan, inte bara med tur utan ibland även med skicklighet. Hade helt okej betyg, med en 5:a i Engelska som min stora trofé. 2:an i Naturkunskap talade jag mindre högt om. Kramades med en söt flickvän i soffan medan vi plöjde hyrda VHS-filmer. Började spela gitarr. Barréackorden var fortfarande för svåra, däremot började jag bli haj på A-moll, det var favoriten i början och gick att leka runt med lite mer än de andra. Men jag var inte i närheten av att ge ut en skiva. Jag var jävligt långt ifrån.

Roddy Frame var 17 år när han släppte High Land, Hard Rain. 17 år. Jag fattar ju att man kan ha talang och göra musik i väldigt unga år. Kolla exempelvis på Stevie
Wonder. Eller Michael Jackson. Men Frames låtar hade intrikata melodier, nästan lite jazztonade. Låtar med mognad. Inte såna som skrivs av en 17-åring som fortfarande försöker dölja sin acne och frågar mamma och pappa vad det blir till middag varje dag.

High Land, Hard Rain var År Noll för indiepop och indierock så som vi känner den idag. De efterföljande trettio åren var slängluggar och upprullade skjortärmar viktiga, alltid för några av banden, oavsett årtionde.

Vi ska vara glada över att Roddy Frame inte levde för 2000 år sedan, med den medfödda
talangen. Då hade romarna varit skräckslagna och satt honom på korset innan han ens spelat färdigt sin första låt offentligt.

Lyssna på Spotify: The La’s “I can’t sleep”
Lee Mavers hjärna var fånge i en kropp som levde två årtionden för sent. Åtminstone var det så han genomled sin korta, men fascinerande karriär. Förutsättningarna var nästan för bra. Dom kom från Liverpool, spelade Merseybeat, och skivbolagen slogs om dom. Till och med deras image var 60-tal. Men en lite för besatt bandledare såg till att det gick åt helvete med alltihop. Eller såg till, han tyckte själv att det redan gått åt helvete med deras enda album innan det ens gavs ut.

Innan hundra och en Beatles/Kinks/Who-pastischer skvalade ut i radio i början av 90-talet startade hela britpopen med The La’s. Problemet för bandet själva var att dom gick in i olika studios med olika producenter hela sju gånger innar för att spela in skivan. Och ändå ansåg Mavers inte att det fanns något av värde alls att ge ut. Hans vision var att återskapa deras opolerade demos, men han kunde inte förstå varför ingen producent lyckades. Hur mycket damm han än lät vara kvar på instrumenten och hur gamla och hederliga mixerborden från Abbey Road än var.

”There she goes” har blivit en sån albatross att många ovetande betraktar The La’s som
one-hit-wonders, vilket är långt från verkligheten. Hela The La’s var fullt med borttappade Merseybeat-pärlor som Lee Mavers avfärdade som skit. Tack och lov såg skivbolaget Go! Discs till att skivan slutligen gavs ut, hur mycket han än hatade dom för det. Han själv lämnade rampljuset och blev närmast en Syd Barrett-figur som någon ser vart femte år och då startar ännu ett rykte om en The La’s-återförening. Skulle inte tro det.