Lyssna på Spotify: The Apples In Stereo “The rainbow”
Elephant 6-kollektivet bildades i Denver, Colorado 1991 av Robert Schneider, Bill Doss, Will Cullen Hart och Jeff Mangum. Band som inkluderas i Elephant 6 är ett flertal som blivit stora inom indie-kretsar, som Neutral Milk Hotel, Elf Power, Of Montreal, Beulah och The Olivia Tremor Control. Och så Schneiders The Apples In Stereo.
Alla banden spelar rock som är kraftigt influerad av dom tre B:na(Beatles, Byrds och Beach Boys), med varierande grad av psykedeliska och experimentiella inslag. The Apples är kanske det band som hållit sig mest trogna till den poppiga sidan av influenserna, dock inte utan skruv.
”The rainbow” är rena rama Revolver-popen och så trallvänlig att det bara finns en sak att göra när låten är på väg att ta slut: kasta sig fram för att trycka på repeat-knappen.
Lyssna på Spotify: Best Coast “The Only Place”
Duon Beth och Bobb i Best Coast är tillbaka med nytt material som slänger oss mellan sextio- och åttiotalens girlgroups. Bethany Cosentinos röst är sådär skarp som vi vant oss att Neko Case brukar låta. Eller en mindre vimsig Zooey Deschanel om man så vill. Alla indie-songwriters
favvo-producent Jon Brions förmåga att tillsätta dynamik och fila bort skavanker hjälper också till att sätta rösten i förgrunden till tonerna av sand och surf, men har det inte blivit lite för polerat? Jag kan även ha vissa invändningar mot placeringen av två så pass besläktade låtar som ”The only place” och ”Why I cry” direkt efter varandra, men ett tryck på shuffle så är det problemet löst.
I titelspåret och Kalifornien-hyllningen “The only place” sjunger Cosentino ”Why would you live anywhere else? We’ve got the ocean, got the bay, got the sun, we’ve got the waves”. Efter att ha lyssnat igenom albumet är jag beredd att ställa samma retoriska fråga, men jag är desto mer rädd för vilket svar jag själv kommer att ge. I skrivande stund sitter jag dock med fönstret öppet och känner doften av nyklippt gräs utifrån solskenet, vilket jag tar som ett gott omen.
Delar av The Only Place är den bästa dröm du kan drömma när du, precis som Cosentino, vaknar upp kisandes med solen i ögonen när den blänker i vågskvalpet på din favoritstrand. Men allt är inte vackert väder och paraplydrinkar. Det vilar känslor av relationsproblem, ensamhet och osäkerhet över albumet. Lite som den där skinande försommardagen när du ligger och solar och sedan inser att vattnet är iskallt när du ska bada.
Bästa kusten kan säkert vara den kaliforniska. Den bästa twee-popen 2012 kommer i alla fall därifrån, och den skeppas ut i stora lass av Best Coast.
Bästa spår: The only place, Let’s go home, Better girl
Lyssna på Spotify: Pearl Jam “Nothingman”
Trots den stora plats den har i mitt liv har grungen inte ägt mycket till utrymme här. I viss mån kanske för att den var så kortlivad. Eller egentligen inte, men det vi kallar post-grunge har inte varit mycket att följa. Vi fick det vi behövde när det begav sig, och härmapor göre sig icke besvär, typ.
När Pearl Jam släppte Vitalogy 1994 var grungen i zenit. Härefter skulle det bara gå neråt. Vitalogy släpptes som vinyl-LP först, och när CD:n släpptes två veckor senare blev den etta på Billboardlistan direkt, detta anmärkningsvärt nog helt utan intervjuer, vilket säger en del om deras status. Egentligen kanske albumet borde ha fått föregångarens titel, Vs, med tanke på bandets privata krig mot både varandra i bandet och Ticketmaster(som lagt på serviceavgifter på deras konsertbiljetter, vilket resulterade i att bandet ställde in konserter när dom upptäckte detta).
Vitalogy är inte så mycket ett grungealbum egentligen. Det är rätt stökigt och framjammat under Vs-turnén, men höjdpunkterna är väldigt höga. Trummisen Dave Abbruzzese lade ett välspelat och känslosamt trumspår på folkrockballaden ”Nothingman”, men otack är världens lön. Efter att Abbruzzese(som var emot bojkotten mot Ticketmaster) fått foten
började saker och ting att lätta upp i bandet. Jack Irons som ersatte var lite mer trivselfaktor och det var roligt igen. Tyckte bandet. Men inte skivköparna, som blev färre och färre, oavsett hur bra musik dom gav ut.
Lyssna på Spotify: The Dramatics “The devil is dope”
Att grupper byter ut medlemmar är inget ovanligt. Desto mer ovanligt är att man gör det mitt under tillkomsten av ett album. Vokalgruppen The Dramatics(från Detroit, men hörde till Stax och inte Motown) bytte ut två medlemmar, varav en var frontmannen William ”Wee Gee” Howard, vars röst finns med på hälften av låtarna på A Dramatic
Experience.
Ett bittert namnbråk uppstod när avhopparna Howard och Elbert Wilkins efter albumets utgivning startade upp ett nytt The Dramatics, men fred slöts så småningom och Howard återförenades med dom andra under andra halvan av åttiotalet.
Flera av låtarna på A Dramatic Experience hade antidrogbudskap, vilket kan kännas motsägelsefullt med tanke på det psykedeliska soundet på ”The devil is dope”. Än mer
motsägelsefullt var att låtens kompositör och producent, Tony Hester, var drogberoende. Detta beroende var dock inte det mest tragiska i Hesters liv: han blev rånmördad på en gata i Detroit 1980.
Lyssna på Spotify: Orange Juice “Rip it up”
Inte många av radiokanalen NRJ:s lyssnare 1994 visste att dom lyssnade på en av tidiga 80-talets mest inflytelserika artister när dunderhiten ”A girl like you” spelades. Inte heller dom som köpt Absolute Music 20 och hörde låten mellan Gyllene Tiders ”Kung av sand” och Idde Schultz ”Fiskarna i haven”.
Orange Juice präglades starkt av Edwyn Collins drift att förena gitarrpop och dansanta rytmer. Efter första albumet You can’t hide your love forever byttes ett par medlemmar ut och uppföljaren Rip it up tog ett steg ytterligare mot svart musik, mycket tack vare att den Zimbabwe-födde trummisen Zeke Manyika tillkommit. Titelspåret, som var bandets främsta framgång på topplistorna, är en superb poplåt med elektrofunkbas som drar mer åt Tom Tom Club-hållet än den frenetiska postpunk dom började med.
Låten är för övrigt källan till titeln på rockjournalisten Simon Reynolds postpunksbibel Rip it up and start again.
Lyssna på Spotify: Sparklehorse “Saint Mary”
Mark Linkous levde på lånad tid. 1996 var han en hårsmån från att dö av en överdos efter en konsert i London under en turné med Radiohead. I 14 timmar låg han orörlig med benet vikt i en onaturlig ställning under sin kropp, vilket nästan gjorde honom till invalid på grund av att blodflödet förhindrades. 12 veckor på sjukhus och en mängd operationer gjorde att han efter några månader kunde börja jobba som vanligt igen.
Hans drömska rock kunde vara punk lika ofta som ballader. Sorgsna ”Saint Mary” handlade om sjukhusvistelsen efter överdosen. Vad sjukhuset hette som han vårdades på? St Mary’s Hospital i London. Get it?
Linkous led av depression och 2010 under ett besök hos vänner i Knoxville, Texas sköt han sig själv i bröstet med ett gevär på gatan utanför deras hus. Den gången gick det inte att rädda hans liv.
Lyssna på Spotify: Camper Van Beethoven “One of these days”
Jag vet inte hur många band ni känner till som splittrades i Örebro 1990, framför allt utländska, men Camper Van Beethoven var ett av dom.
En av dom lite mer udda, men intressanta, konstellationerna i åttiotalets alternativa rock, var Kalifornien-bandet Camper Van Beethoven. Dom hade gjort sig ett namn på collegeradion med “Take the skinheads bowling” och fick kontrakt med Virgin inför Our Beloved Revolutionary Sweetheart 1988, deras i mitt tycke bästa album.
Den violinledda ska-countryn i “One of these days” är också deras bästa låt. Sångaren David Lowery skulle senare bilda det mer alt-country-präglade Cracker.
Lyssna på Spotify: INXS “Original sin”
För att vara gitarrist lade Nile Rodgers en oerhörd fokus på trummor och bas i sina produktioner. Tillsammans med baspionjären Bernard Edwards var han motorn i inflytelserika Chic i slutet av sjuttiotalet, och har sedan dess varit efterfrågad och minst lika inflytelserik producent.
I fallet med INXS var det dock tvärtom; Rodgers kom fram till bandet efter en spelning i Toronto och frågade om dom var intresserade av att spela in sin nya låt ”Brand new day” som dom nyss framfört live. Australiens blivande MTV-superstars INXS åkte till New York och spelade in ”Original sin”, som låten fick heta istället.
Rodgers hade ett år tidigare spelat in Let’s dance med David Bowie, som blev en jättesuccé och ett kliv bort från glamrock. Soundet från framför allt låten ”Let’s dance” kan höras
tydligt i ”Original sin”, ett sound dom skulle återkomma till några år senare i ”New sensation”.
Michael Hutchences skandalkantade liv och självmord har lagt en rökridå framför det faktum att INXS var ett av åttiotalets mest framgångsrika popband med sin kommersiella höjdpunkt i 1987 års Kick. Dom hade många hits som var större än ”Original sin”, men den här låten(med Daryl Hall på körsång i refrängen) kvarstår som deras absoluta
höjdpunkt i karriären.
Lyssna på Spotify: Daniel Lanois “Falling at your feet”
Hot-shot-producer är kanske fel sätt att beskriva Daniel Lanois, men det är ju det han är. För om man anlitats av Peter Gabriel, Bob Dylan, Emmylou Harris, U2, Ron Sexsmith och Neil Young är det ju inte så att man verkar under radarn om man säger så.
Daniel Lanois tror inte på studioteknik annat än att han försöker knixa till det så originellt det går med gammal klassisk utrustning. Den ljudbild han skapar är ofta innehållsrik och mångfacetterad, men samtidigt ren och atmosfärisk, vilket vi kan höra tydligt i ”Falling at your feet”.
Den här duetten skrevs tillsammans med Bono under U2:s inspelningar av All that you can’t leave behind, och Bono är även duettpartner på inspelningen, där Lanois är lika spirituell som i ”The maker” från 1989 års Acadie.
Lyssna på Spotify: Hurts “Sunday”
Den som trodde att syntpopen dog i mitten av åttiotalet får ta och tänka om en aning. Manchester-duon Hurts skakade med sitt hittills enda album Happiness om lite genom att muta in sig någonstans i området mellan dagens syntpräglade radioskvalspop och indierock.
”Sunday” är ett ordentligt anthem precis som dom en gång kunde låta. A-Ha, O.M.D., Alphaville, ja, banne mig även Coldplay är del i detta. Självklart hade ingenting varit möjligt utan en stark låt. Som ”Sunday”.
songsforwhoever.com 