Lyssna på Spotify: Sam Cooke “Nobody knows the trouble I’ve seen”
Han sägs vara upphovsman till soulmusiken. Han hade en röst som såna som vi bara kan önska att våra barn föddes med. Han spelade roll för den svarta befolkningens kamp för lika rättigheter i U.S.A. Han var en av få svarta artister som startade eget skivbolag och kontrollerade rättigheterna till sin musik.

Men framför allt var Sam Cooke någon som visade att det gick att förverkliga sina drömmar. Night beat visade att man kunde göra det på sitt eget vis, i hans fall påverkat av olyckan samma år där hans 1,5 år gamla son drunknade i familjens pool när Cooke själv var bortrest. Från att ha tillbringat stora delar av sin karriär med att sjunga herrens budskap så skippade Cooke gospeln och spelade tillsammans med Hal Blaine och Billy Preston in det första magnifika soulalbumet.

“Nobody knows the trouble I’ve seen” var en gammal slavsång som Cooke arrangerade efter eget huvud och tog med på Night beat 1963. Året därpå dog han, ihjälskjuten på ett sjabbigt motell över ett bråk som involverade en kvinna och motellägaren. Låten står fortfarande på folks önskelistor över låtar dom vill höra på sin begravning.

Lyssna på Spotify: U2 “Wild honey”
Efter Achtung, baby och Pop samt den gigantiska turnén PopMart var det dags för nästa stora steg framåt för U2. Och det steget blev ett steg…bakåt. Istället för att slå knut på sig själva och skapa något som varken fanns eller någon ville ha, gjorde bandet helt om och spelade in All that you can’t leave behind som ett rockband. Vanliga instrument, inte en massa loopar och jox.

Adam Clayton menade att detta var en av deras ”throwaway songs”. Om den var det så var den definitivt deras bästa av den kategorin. Övriga albumet var mer politiskt än någonsin, men de stora arenornas härskare har aldrig låtit mer The Beach Boys än på “Wild honey”, som låttiteln antyder.

Lyssna på Spotify: Liz Phair “Supernova”
Mitt i all Seattle-hysteri på nittiotalet så dök även ett antal tjejer upp i etern med skinn på näsan och rock’n’roll i ryggmärgen. Alanis Morrisette var tveklöst den framgångsrikaste av dessa, men även Heather Nova och några till hade sin del av kakan.

Liz Phair gav ut ett ruggigt bra album 1993 i form av Exile in Guyville, en Girl Power-skiva med Exile on Main Street som förebild. Låtar som “Fuck and run” tog ett kvinnligt punggrepp om jämställdhetsfrågan och hade hon kandiderat till Sveriges riksdag hade förmodligen S-kvinnorna svartlistat henne som extremist.

“Supernova” är allt vad Liz Phairs singer-songwriter-grunge handlade om: riff, raffset och framför allt – stake.

Lyssna på Spotify: Belle & Sebastian “I’m a cuckoo”
Belle & Sebastian var under sina första år ett band som sällan syntes eller gav intervjuer, ändå blev dom oerhört populära tack vare Stuart Murdochs nakna texter och talang för sorgsen pop. Första åren präglades dom av en gör-det-själv-attityd som delvis var en del av det som fansen gillade. 2003 när dom gav ut Dear catastrophe waitress var det Trevor Horn som producerade och plötsligt började dom synas på foton, i videos och prata som aldrig förr med media. Och vi fick bekräftat det som vi alla trodde: dom såg ut som universitetselever som aldrig tog sig utanför bibliotekets fyra väggar.

Skivan var ett stort steg i en mer radiofriande riktning. Detta uppskattades inte av alla fans, men själv tycker jag att både tidiga och sena Belle & Sebastian är lika bra. Givetvis var Trevor Horn en anledning, men relativt nya medlemmen Bobby Kildea(som ersatte tidiga basisten Stuart David inför inspelningarna) var en riktigt duktig musiker som kunde spela både bas och gitarr och gav en helt annan stabilitet. På scen får man också alltid se gruppens medlemmar byta instrument flitigt med varandra.

Thin Lizzy-referensen i texten är ingen slump, med tanke på ”The boys are back in town”-vibbarna. Det finns ingen låt som ger mig vårkänslor som den här. Så sprittande glad och så oerhört medryckande.

Lyssna på Spotify: The Bobby Fuller Four “A new shade of blue”
Hur Bobby Fuller dog är fortfarande omhöljt i dunkel. Klart är att han hittades död, 23 år gammal, i sin mammas Oldsmobile i Los Angeles den 18:e juli 1966 efter att ha avslutat en lång och ansträngande turné. Vissa rapporter säger att han blivit misshandlad och att han hade en trasa indränkt i bensin instoppad i munnen. Enligt rättsläkaren fanns inga tecken på att han blivit mördad – inga brutna ben, inga blåmärken osv – och bedömde det som tänkbart självmord.

Teorierna inkluderar såväl att Charles Manson var inblandad som att Fuller mördats på grund av sin relation till en kvinna med kopplingar till maffian.

Bandets äkta rock’n’roll var det dock inga frågetecken kring. Deras hits var ofta covers på grund av skivbolagets bristande tilltro till Fullers egna kompositioner. ”I fought the law” var skriven av The Crickets’ Sonny Curtis, ”Love’s made a fool of you” av Buddy Holly själv.

Men ”A new shade of blue” är det bästa som dom spelade in, och den skrev Bobby Fuller och ingen annan.

Gone is my love my only one
What has been done is done
All the dreams i thought would last
Now belong to the past
Nothing left that i can see
Nothing left but misery
Painted on my heart is a new shade of blue

Lyssna på Spotify: Electric Light Orchestra “Do ya”
Sällan har begreppet orkester passat så bra in som på Electric Light Orchestra. Förutom den ordinarie uppsättningen instrument innefattade dom också cello och violin. Och orkestrerad rock var det som genomfördes på Jeff Lynnes “Do ya”.

Så var dock inte fallet med första versionen som gjordes ett par år tidigare av samma Jeff Lynne, men då i The Move. Deras var  lite skitigare, lite mer “äkta”, lite mer jävlar anamma om vi ska använda det uttrycket. Matthew Sweet hade uppmärksammat detta och levererade ofta en cover på “Do ya” under sina spelningar.

Men E.L.O.’s version var inte heller pjåkig, lyssna bara på sticket 1.35 in i låten. Oavsett om produktionen ger en viss svulstighet så var det en rejäl dos powerpop. With strings attached.

Lyssna på Spotify: Laakso “Long beach”
I år är det 50 år sedan antologin Tornedalica började ges ut. 60 böcker är utgivna och dom beskriver personer, platser och händelser i Tornedalens historia. Till och med mina egna förfäder finns omskrivna. En dag kanske Markus Krunegård och dom andra Tornedalsättlingarna i Laakso kommer att få några rader också.

Long Beach är en bit från Tornedalen om man säger så, oavsett om det är Long Beach i New York eller Kalifornien som avses. Men steget till den perfekta engelskan är inte långt, och Krunegård får den folkiga indiepopen att smeka en som en soldränkt eftermiddag vid poolen efter några paraplydrinkar till lunch.

Markus Krunegård har sedan tiden med Laakso visat vilken fantastisk artist han är och tagit stora delar av Sverige med storm. Inte minst under sitt besök i Mauros och Pluras kök och i dokumentären Dom kallar oss artister visade han sina bästa sidor, både en älskvärd personlighet och en unik musiker.

Lyssna på Spotify: Bruce Willis “Under the boardwalk”
Lite udda låtval kan tyckas för den som följt den här bloggen, men i bakgrunden till det finns en av dom mest färgstarka personer jag någonsin träffat. Och han finns inte med oss längre.

I högstadiet gjorde jag PRAO på en kompis pappas städfirma under ett par höstveckor. Jag är fullt medveten om att jag har skrivit ett liknande inlägg för The Cures ”Kyoto song”, men konstigt nog blev mina PRAO-veckor alltid minnesvärda på olika sätt.

I mina dagliga uppgifter ingick att åka med en anställd som hette Ulf ut på fältet och städa olika industrilokaler, vilket var precis lika sexigt som det låter. Uffe däremot(som hade en son i min egen ålder), var en personlighet vars motsvarighet jag aldrig träffat. Han hade en positiv inställning till allt och alla och livet i allmänhet, ett sätt att tackla folk som jag tog till mig och än idag kan inspireras av. Alla som kom i hans närhet sögs in i hans sorglösa aura, och alla blev hans vänner på nolltid, kända som okända människor.

Det hör inte till saken, eller också gör det det, att han var pingstvän. Man ska akta sig för att generalisera, men faktum är att flera av dom bekanta jag har som är pingstvänner har samma sorts positiva inställning till livet, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är som att den mörka sidan i livet inte existerar. Avundsvärt i sig.

Minnet kan svika mig kring detaljerna, men några månader efter min PRAO, under dom sista frostiga vinterdagarna innan vintern släppt sitt grepp, var Ulf och hans son ute och åkte bil i snöovädret en kväll. En trailer möter dom på vägen och när fordonen är på väg att passera varandra glider plötsligt en stor traktorskopa av trailern och hamnar rätt över motorhuven på deras bil. Ulf och hans son avlider direkt.

Under dom två kalla novemberveckor jag åkte med honom spelade han i princip bara en låt på kassettdäcket i sin gamla skraltiga Saab 95. You guessed it: Bruce Willis version av The Drifters fantastiska ”Under the boardwalk”. Och han bedyrade gång på gång låtens storhet.

Så Ulf, den här går ut till dig. Tack för att du fanns.

Lyssna på Spotify: Soft Cell “L’Esqualita”
”Skolhuset”(La Escuelita) var en nattklubb i New York som lockade till sig stadens HBT-samhälle med sina spektakulära dragshower. Det råder inga tvivel om att Marc Almond(som varit en förebild för yngre artister som Antony Hegarty och Rufus Wainwright) sjöng om sina egna erfarenheter därifrån i ”L’Esqualita”.

Jag hade hört Soft Cells cover på Gloria Jones ”Tainted love” och tänkte att jag skulle utöka min LP-samling på tre skivor med ytterligare en. Förväntningarna på en LP med syntpop fastnade i halsen när jag hade lyssnat mig igenom sida 1. What a shocker. Soft Cell lät som…något annat. Jag blev så besviken att jag lät skivan ligga en månad innan jag fortsatte med sida 2. Då blev jag lite gladare eftersom ”L’Esqualita” var första spåret. Till och med en elvaåring kunde uppskatta sju minuter dramatisk latino-post-punk.

Man får känslan av att duon under flera år var medvetna om att allt skulle rasa ihop. Jag menar, läs titlarna på deras två sista album: The art of falling apart och This last night in Sodom. Och Soft Cell föll verkligen samman, nedgångna av droger och promiskuöst leverne. Inte konstigt att This last night in Sodom blev så mörk som den blev.