Lyssna på Spotify: Josh Ritter “Kathleen”
”Kathleen” har en av dom finaste öppningstextraderna någonsin:

All the other girls here are stars, you are the northern lights

Josh Ritter har hyllats och hyllats för sin Bob Dylan-approach i modern tappning, och han har verkligen ett liknande sätt att handskas med poetiskt berättande texter och akustiska inramningar. Av någon anledning har detta gått hem på Irland, där Ritter har en onormalt hög fanskara per capita.

Själv älskar jag när han, efter att ha gått ut löst i två verser och ett stick, går upp en oktav och sjunger för full hals:

I know you are waiting and I know that it is not for me
But I’m here and I’m ready and I’ve saved you the passenger seat
I won’t be your last dance, just your last goodnight
Every heart is a package tangled up in knots someone else tied
I’ll be the one to drive you back home, Kathleen

Lyssna på Spotify: Radiohead “Black star”
The Bends var skivan där två stora oberoende producenter möttes och trollade fram magi. John Leckie var den gamle som under 80- och 90-talen arbetat med XTC, The Stone Roses, Simple Minds, Public Image Ltd men också under 2000-talet med Los Lobos, New Order och My Morning Jacket.

Nigel Godrich var ljudtekniker på The Bends men gick vidare med att producera uppföljaren OK Computer likaväl som alla senare album av Radiohead. Utöver detta har han bl.a. producerat Beck, Travis, Pavement, Air och The Divine Comedy.

The Bends rankades av Virgin Media som #2 på deras lista över ”Top 1000 Albums of All Time”. Albumet hade ett sound där det var lätt att urskilja varje instrument och ljud, man fick ihop flertalet lager utan att det blev grötigt. När man lyssnar på hur många bra låtar som ryms på albumet får man en känsla av att det kunde ha varit 90-tals-indierockens motsvarighet till Thriller, Born in the U.S.A. eller Brothers in arms. Vi fick flera starka singlar som ”High and dry”, ”Fake plastic trees”, ”My iron lung”, ”Just” och ”Street spirit(Fade out)”. ”Black star” kunde lika gärna ha varit en av dom om någon bara pekat på den vid rätt tillfälle.

Lyssna på Spotify: Harold Melvin & The Blue Notes “Don’t leave me this way”
Glöm allt du lärt dig om den här låten på alla discosamlingar, glöm att den alls existerat i discotappning. Efter att Philly-soulens galjonsfigur Teddy Pendergrass sjungit in den 1975 till borde den ha K-märkts och låsts in, fridlyst från taskig karaoke.

Harold Melvin och hans mannar var inte bara i förgrunden av kampen för afroamerikaners rättigheter, utan var en av länkarna som tog soulen och funken vidare in i disco-eran: dansant, sexig och cool. Tyvärr för The Blue Notes blev albumet Wake up everybody det sista innan Teddy Pendergrass lämnade bandet.

”Don’t leave me this way” får dig att inse att Teddy är den favoritnalle du önskar att du haft redan i spjälsängen: mjuk, tröstande och trygg i en stund när du gråter för att någon lämnat dig. Om så bara för att prova 5-minutersmetoden.

Lyssna på Spotify: The House Of Love “I don’t know why I love you”
Jag tyckte alltid att The Chills’ “Pink frost” från 1984 utgjort ett slags mall för The House Of Love, ända tills jag upptäckte att HOL faktiskt gjort en cover på den. Och herregud vad den versionen låter som House Of Love själva!

Vanligtvis när någon gör en coverversion på någon annans låt vill man inte att den ska låta som originalet, då är det liksom ingen mening. Men i fallet med ”Pink frost” skulle man vara besviken om den inte lät som The Chills, The House Of Love är ju nästan som deras småbröder.

”I don’t know why I love you” simmar lite i samma kölvatten, samma driv, samma lite lågmälda sång från Guy Chadwick. The House Of Love vet visst varför dom älskar The Chills. Lika barn leka bäst.

Lyssna på Spotify: Tom Waits “Jersey girl”
Dom bästa låtarna man hör är som små filmer som griper tag i en och tvingar en att följa vad som ska hända. ”Jersey girl” är en exakt sådan låt. Du har bilden framför dig. Tydligt. Det Stora Äpplets skyline sedd från färjan, alla lamporna på nöjesfältet där dom förälskade går tätt omslingrade och ser varandra djupt i ögonen innan dom byter ringar.

Många tror ju att Bruce Springsteen gjort ”Jersey girl” eftersom det är en av The Boss-fansens stora livefavoriter, men Tom Waits och hans fru Kathleen Brennan skrev den till albumet Heartattack and Vine. Waits’ skrovliga halsfluss till röst är en fin kontrast till textens romantiska handling, och hans egen originalversion är en smula mer lågmäld än Springsteen’s höga utväxling ju längre in i låten man kommer, men båda versionerna skall höras. Ofta.

Lyssna på Spotify: Can “Vitamin C”
Krautrock på engelska sjungen av en japan på ett album döpt efter dom turkiska konserverna på omslaget; snacka om World Music. Långa improviserade låtar framförda av långhåriga tyskar är kanske sinnebilden av Krautrock, men det behöver inte innebära att det är ogenomträngligt för det.

”Vitamin C” är en relativt lättillgänglig låt med sin radiovänliga längd och vers-refräng-vers-refräng-struktur. Holger Szukay’s funkiga bas och Jaki Liebezeit’s(bara en sån sak som att heta Kärlekstid i efternamn!) rappa trumspel dominerar låten, med Damo Suzuki’s – lite sexiga? – sång som kronan på verket.

Her daddy got a big aeroplane
Her mommy holds all the family cash
A beautiful blows, I stay at the corner
She is living in and out of tune

Sista raden i första versen är en av mina all-time-favourites.

Lyssna på Spotify: Darlene Love “Christmas(Baby please come home)”
1963 kom tomten förklädd i mörkt hår och mörka solglasögon. Phil Spector gav världen en vägg av julstämning med albumet A Christmas gift for you, fyllt med härliga julsånger från hans Wall of Sound-stall.

”Christmas(Baby please come home)” skulle egentligen ha sjungits in av The Ronettes, men Ronnie Spector fick inte till det och Darlene Love kallades in till studion för att se om hon kunde få låten att lossna. Och visst gjorde den ju det.

Darlene Love känner många 80-talsfilmnördar igen från Dödligt Vapen-filmerna där hon spelade Danny Glover’s fru.

Lyssna på Spotify: Over The Rhine “All I ever get for Christmas is blue”
När musikmagasinet Paste Magazine 2006 rankade världens bästa då levande låtskrivare så hamnade äkta Ohio-paret Karin Bergquist och Linford Detweiler på plats 74. Duon har gjort ett antal högklassiga album under 20 år och däribland två stycken julalbum.

Snow angels från 2007 bestod av nästan uteslutande egna kompositioner, flertalet av vilka borde ha mer speltid fram till julhelgen. ”All I ever get for Christmas is blue” är en vacker, jazz-aktig liten singer-songwriter-pärla, kanske en klen julklapp för dom ensamma men ändå bättre än att bara sitta med en pyntad julgran där golvet under den är tomt. Låttiteln är förstås en ordlek med Mariah Carey’s “All I want for Christmas is you”.

Lyssna på Spotify: Sufjan Stevens “Joy to the world”
Siktar man mot solen så kommer man kanske till månen i alla fall. Sufjan Stevens deklarerade 2003 storslaget att hans nya album, Greetings from Michigan, The Great Lake State, var det första i hans plan att släppa ett album om var och en av USA’s 50 stater. Han följde också upp med Come on feel the Illinoise 2005, men när nästa skiva blev en samling överblivna låtar från just Illinoise så började frågetecknen hopa sig över hur i hela friden han skulle kunna ha material till 50 skivor?

Mycket riktigt så erkände han 2009 i en intervju att det hela var ett PR-trick, men har samtidigt pratat öppet om album med fokus på New Jersey, Rhode Island och North Dakota. Den som lever får höra.

”Joy to the world” är hämtad från en av hans årliga jul-EP:s som han delade ut till vänner och bekanta som en gåva varje jul. Oftast bestod dom av traditionella julsånger men även en och annan egenkomponerad. Alla fem EP:s finns samlade i boxen Songs for Christmas. ”Joy to the world” är en riktig julpsalm som självklart tolkats av många artister. Stevens’ version består av fina folkinspirerade gitarrarrangemang som är hans adelsmärke. Bereden Er på frälsning.

Lyssna på Spotify: Fountains Of Wayne “The man in the Santa suit”
Jul ska inte bara vara allvar och högtid, det ska vara humor också. Den här låten får mig osökt att tänka på dels Dan Aykroyd som jultomte i komedin Ombytta roller(1983) och dels Billy Bob Thornton i Bad Santa(2003). Kort sagt våra anti-tomtefavoriter.

Fountains Of Wayne har en tradition av att göra perfekta 3-minuters poplåtar fyllda med roliga och vrickade texter som gärna driver med olika företeelser och personer. MC-knuttar(”Leave the biker”), shoppinggalna medelklass-amerikaner(”The valley of malls”), misslyckade försäljare(“Bright future in sales”), partyglada tonåringar(“Fire Island”); alla har de fått sig en melodiös släng av ironi-sleven, till alla lyssnares glada uppskattning.

”The man in the Santa suit” gör bjällrande narr av varuhustomtarna som väl oftast är snälla och vänliga, trots att dom förmodligen gärna kunde vara utan vissa illbattingar som klänger på dom och drar dom i lösskägget.

Now Jimmy’s grown this year, says Mommy quick come here
Santa’s sweaty and he smells like beer
And he says, kid shut your mouth
You give me a headache