Lyssna på Spotify: The Commodores “Oh no”
The Commodores borde egentligen delas in i tre episoder: Del 1 som den svettiga funkperioden, Del 2 som Lionel Richies glansdagar och Del 3 som Vi-klarar-oss-nog-ändå-utan-vår-största-stjärna-fast-innerst-inne-vet-vi-att-det-är-kört-perioden.

Lionel Richie kände nog att han kunde dra igång en solokarriär utan större problem, hans röst bar upp alla dom stora(men likartade) balladerna: ”Easy”, ”Sail on”, ”Still” och ”Three times a lady”. Men den bästa var den countryinfluerade ”Oh no” från In the pocket 1981, det sista albumet innan han lämnade bandet. Det är något med själva produktionen och elpianosoundet(i vers 2) som gör den här speciell. Och förstås rösterna som utbrister själva “Oh no” i refrängen. Lite av Chicago’s “If you leave me now”(nu är vi farligt nära credd-gränsen).

”Oh no” gav en föraning om vad som komma skulle för Richie och hans ballader, men dom blev smöriga bortom alla proportioner och exempelvis ”Say you, say me” får hårstråna på armarna att stå rätt upp, och inte in a good way.

För att vara helt ärlig så föredrar jag ”Brickhouse”-The Commodores, men ska du höra en enda Lionel Richie-ballad i ditt liv så ska du höra ”Oh no”.

Lyssna på Spotify: Portishead “Wandering star”
Finns det en skiva i min digra samling som jag återkommande kör igång när vi har middagsgäster hemma så är det Portishead’s debut Dummy. Inte för att det är musik som ska hålla sig ur vägen, utan för att det är så underbart att en superb skiva även kan användas som fond till trevliga samtal, god mat, vin och skratt. Annars kan det hellre vara tyst där bakom.

Skivan blev så unisont hyllad bland kritikerna att det nästan måste ha gjort ont att se en recension som ”bara” gav den betyg 4 av 5. Eller också inte. Lite lättare att ha överseende med det när man regerar skulle jag tro.

”Wandering star” är som en spökhistoria med sin mystik. Beth Gibbons sjunger nervöst och viskande, som om hon springer runt jagad i en mörk källare men inte vill bli upptäckt. Beatet pulserar som hennes hjärtfrekvens och ride-cymbalen bidrar till spänningen. Trip-hop kanske inte uppfanns av Portishead, men dom var alkemisterna som förädlade produkten till den stora succé den blev.

Lyssna på Spotify: Whiskeytown “Jacksonville skyline”
Det här borde ha varit soundtrack till En officer och en gentleman. Om filmen gjorts efter låten alltså. Inte för romantikens skull kanske, men för småstads-romantiken.

Whiskeytown bildades i mitten av 90-talet Jacksonville, North Carolina, som är en stad byggd kring en marinbas. Ryan Adams, Caitlin Cary och dom andra i Whiskeytown var bland dom bästa i modern tid att förvalta countryrock-arvet som Gram Parsons lämnat efter sig. Tyvärr blev det bara tre album innan bandet lade ner, men tvärtemot vad man kan tro har Ryan Adams faktiskt försökt få till en återförening som dock ännu inte blivit av. Pneumonia varifrån “Jacksonville skyline” är hämtad gavs ut två år försenad pga skivbolagsstrul och då var bandet redan historia.

När Adams sjunger om att…

Soldiers fill the hotels on the weekend
I saw the pretty women as I walked through town

…så kan ju alla dra sina egna slutsatser om hur mycket som stämmer in på hans egna reflektioner över livet i Jacksonville. Därav kopplingen till filmen, även om den spelades in i betydligt mindre Port Townsend, Washington, på andra sidan kontinenten.

Lyssna på Spotify: Jonny “Candyfloss”
Jag fick tips om Jonny av en av mina säkra musikkällor, och han har inte gjort mig besviken ännu. Jonnys(låter som om jag pratade om min kusin eller om senap) melodiösa pop är kraftigt influerad av Teenage Fanclub och The Beatles, dvs måste höras.

“Candyfloss” är som om Teenage FC gjort en 10-talets cover på “Venus”, ni vet Shocking Blues gamla 60-talshit. Där har ni nivån, så jag nöjer mig med den korta beskrivningen.

Lyssa på Spotify: The Beach Boys “Disney girls(1957)”
Det här är tveklöst The Beach Boys’ bästa låt från 70-talet. Och så är den inte skriven av vare sig Brian Wilson eller Mike Love, utan av Bruce Johnston. Den som bara hört ”Fun, fun, fun” eller ”Surfin’ safari” lär aldrig tänka på Strandpojkarna om man hör ”Disney girls(1957)” för första gången, det känns som ett helt annat band.

Vem drömmer sig inte tillbaka till barndomen ibland? Soliga dagar med lemonad och cabrioletfärd är min själ inget dumt ämne för en sång, särskilt när det blir en sån här fin nostalgitripp.

Visst är det sant att om man tittar för mycket i backspegeln så kör man snart i diket, men att slänga ett öga ibland skadar inte.

Lyssna på Spotify: Buffalo Tom “Taillights fade”
När Jocke Berg citerar en låttitel i en av sina egna texter så kan man vara bombis på att hundratals indiefans stått i baren på Hannas Krog och stilla nickat huvudet i takt. För ingen som hängde på Hannas i mitten av 90-talet kan väl påstå att dom aldrig hört ”Taillights fade”?

Som jag tyvärr gör ibland så vaknade jag lite sent till Buffalo Tom(även om jag hade hört ”Taillights fade”), först 1995 när dom släppte ”Sleepy eyed” som hade sina stunder men inte var ett storverk som ”Let me come over” eller ”Big red letter day”. Huvudsaklige sångaren Bill Janovitz har ett grovkornigt sandpapper till röst, flankerad av Chris Colbourn, och en monumental pondus. Man tar karln på allvar helt enkelt. Även om alla texter inte är glasklara så förstår man vad han menar som helhet och jag tror många identifierade sig i låtarna, precis som jag.

Deras första två skivor producerades av J Mascis vilket ledde till att bandet skämtsamt kallades för ”Dinosaur Jr Jr”, men när ”Taillights fade” släpptes så var det övergången från ett lite skitigare och larmigare sound till renare arrangemang utan att för den skull släppa bettet. Och den här låten blev ett faktum som kvarstår.

Lyssna på Spotify: Marvin Gaye “When did you stop loving me, when did I stop loving you”
Om man går in för att göra något så dåligt som möjligt, men det blir hur bra som helst, är det ett misslyckande då? Det har gjorts stor affär om hur Marvin Gaye på grund av en domstolsorder var tvungen att ge bort hälften av sina royalties för Here, My Dear till sin ex-fru Anna Gordy, så vi behöver inte traggla igenom hela den historien en gång till.

Däremot kan vi hålla oss till att en bitter Gaye först tänkt göra ett sopigt album bara för att uppfylla kraven och sedan spara sig till nästa istället, men när han väl satte igång så tog musiken över och det blev inte riktigt så dåligt som han hade tänkt sig.

Anna Gordy var ett tag på väg att stämma Gaye för hans blottläggande av deras privatliv, men bestämde sig för att låta bli. ”When did you stop loving me…” var förmodligen en rätt stor tagg i hjärtat på henne, inte helt otippat.

Låten bara kvider av smärta, har en enda lång vers med lite moralpredikning i början, har ingen refräng och ingen gräns för hur exponerat ett pulvriserat och nedsvärtat förhållande kan göras. När gick allt åt helvete egentligen? Marvin Gaye med sin lidelsefulla falsett ställer frågan gång på gång i outrot, och självklart är det alldeles underbart.

Lyssna på Spotify: U2 “Hallelujah, here she comes”
Akustisk gospelrock är kanske inte det man förknippar U2 med allra mest, oavsett period i deras karriär. Åtminstone inte akustisk. ”Desire”, som är A-sida på singeln där ”Hallelujah, here she comes”, skulle förvisso i en mer avskalad produktion kunna ha en gospelfeeling, Bono gillar ju rollen som pastor i stadiumtemplen dessutom.

Lite ovanligt att inte höra The Edge spela gitarr med sitt gosedjur till eko-pedal, men befriande när melodierna inte alltid behöver kryddas med en massa effekter.

”Hallelujah, here she comes” är ytterligare ett bevis för att B-sidor inte nödvändigtvis behöver innebära andrasortering. Amen.

Lyssna på Spotify: HAL “Play the hits”
Precis som sina landsmän i The Thrills visade irländska HAL ett snudd på ohälsosamt stort intresse för den amerikanska västkusten. Dom kom, hördes, segrade och försvann igen. Snacket om album #2 har pågått så många år nu att det nästan börjar bli Jakob Hellman-varning. Men deras enda album hittills är också i Jakob Hellman-klass, vilket inte säger lite.

”Play the hits” är soldränkt uppåttjack med en så hög blandning av Beach Boys och Motown att man får vara försiktig så man inte överdoserar. Det är riktigt befriande att bandet insett att det räcker med en vers och en refräng som kopieras och klistras ut över hela låten. Glöm hur långt det är kvar till nästa sommar och försök istället leva kvar i den som just tog slut.

PS. Rätta mig om jag har fel, men är det inte en Wall of Sound-timpani också som mullrar i bakgrunden på refrängen? DS.

Lyssna på Spotify: Paul Simon “Learn how to fall”
Någon skribent berättade om sitt eget lilla botemedel när man ibland helt sonika är trött på alla former av musik. Då tog han bara fram There goes rhymin’ Simon och så var lusten tillbaka. Botad.

Antagligen är “Learn how to fall” inspirerad av Paul Simon’s son Harper(numera singer-songwriter på egna ben) och hans fumliga försök att lära sig gå, åtminstone är det en populär tolkning, men som med många andra sångtexter kan man läsa in nästan vilken betydelse man vill om man har lite fantasi.

Som akustisk folk-gitarrist är Paul Simon oöverträffad, men lyssna också på den ljusa orgeln i bakgrunden i instrumentalpartierna, den är som ett snöfall en mörk vinternatt.