Lyssna på Spotify: Lenny Kravitz “Mr. Cab driver”
“För att jag kan!” Det var den korta förklaringen till att Lenny Kravitz spelar alla instrument själv på debuten Let love rule. Den långa förklaringen var också enkel, han trivdes rätt och slätt med att vara självisk och spela dom olika instrumenten eftersom han tyckte han har olika personlighet på vart och ett av dom. Dessutom behövdes ingen hänsyn tas till andras kalendrar utan bara att åka till studion och sparka igång.

”Mr. Cab driver” är en humoristisk novell om en dag då Kravitz bokstavligen blev utsparkad av en rasistisk taxichaffis på Broadway när han var sen till skivstudion i Hoboken. Efter det påföljande handgemänget fortsatte alla gula bilar att strunta i att stanna och plocka upp honom, och han blev så sur att han gick hem och skrev låten. Den spelades in dagen efter, pang bom, inga konstigheter.

Rasism i alla former ska fördömas och ej accepteras, men man får vara glad att vissa kan kanalisera ilskan till något så bra som den här udda 12-taktaren i alla fall.

Lyssna på Spotify: Smokey Robinson & The Miracles “You’ve really got a hold on me”
Från B till A. Ett litet steg för en DJ men ett stort steg för Motown och The Miracles. Den här milstolpen kunde ha förblivit en bortglömd pärla, hade det inte varit för att amerikanska discjockeys valde att spela B-sidan istället för den ordinarie A-sidan “Happy landings”.

Men det är klart att dom gjorde rätt, med facit i hand. T.o.m. golvmopparna från Liverpool förstod det och tog med låten på With The Beatles. Jag har alldeles för sällan Motown-bidrag med här, men nu är det dags för upprättelse.

Lyssna på Spotify: Eef Barzelay “The girls don’t care”
Han må se ut som om han nyss klev ur den tygmärkesdekorerade  studentoverallen från KTH, men Eef Barzelay var under åren i alt-country-bandet Clem Snide språkrör för världens alla losers, och besitter fortfarande en förmåga att sätta fingret på hur saker och ting kunnat gå så snett som dom gör.

Många gånger vill artister göra det lite för svårt i jakten på att göra något annorlunda, vilket givetvis ofta också ger ett bra resultat. En passning till detta är slutet på låten när bandet rockar loss dom sista takterna och sedan blir “påminda” om temat, typ “ok, nu fattar alla, det räcker…”. Men varför krångla till det i onödan när “the girls just want a sweet melody”?

Lyssna på Spotify: The dB’s “Judy”
Om någon tycker att det osar mer än en bris av Elvis Costello om ”Judy”(hör bara på basgången) så är det inte så konstigt, den är nämligen producerad av Roger Bechirian som inte bara höll i arbetet med Costello’s fem första album utan även Nick Lowe’s ”Jesus of cool”, Squeeze’s ”East Side story” och The Undertones’ debut.

The dB’s tillhörde samma scen som R.E.M. och är tillsammans med Let’s Active mer kända som janglepop-legender med kultstatus. Hemma i USA ville ingen ta sig an bandet, trots melodier och ett sound som Big Star skulle ha betalat pengar för. Deras första två album spelades in för ett brittiskt skivbolag. Efter två album, ”Stands for Decibels”(#76 på Pitchfork’s lista över 80-talets bästa album) och ”Repercussions” lämnade Chris Stamey bandet och satsade på en solokarriär.

Stamey och Peter Holsapple har förutom diverse soloalbum och arbete som studiomusiker och producenter även gett ut ”Mavericks” 1991 under namnet Holsapple-Stamey som är väl värt att kolla upp. Bandet har aviserat ett nytt album 2012 med alla fyra originalmedlemmarna som återförenats för konserter på senare år.

”Judy” gavs ut som singel mellan de båda första albumen men finns med som bonusspår på CD-utgåvorna. En klassisk historia om ”pojke möter flicka – pojke förlorar flicka – pojke försöker vinna tillbaka flicka”.

Lyssna på Spotify: Cat Power “Lived in bars”
Chan Marshall har fått epitetet “The Billie Holiday of indie music”, något som inte är helt felkategoriserat. Marshall’s röst är rökig och sträv som Holiday’s, och ta mig tusan om det inte också finns paralleller även i deras liv. Marshall gjorde till och med en cover av ”Don’t explain” på sitt album ”The jukebox”.

Billie Holiday dog av skrumplever 1959, 44 år gammal, i en sjukhussal i New York. Utblottad och anhållen för narkotikainnehav var dom närmast henne poliserna som utsetts till att bevaka henne.

Chan Marshall är förstås högst levande, men hon har haft alkoholproblem långa perioder och ”Lived in bars” är en ovanligt bekännande självbiografisk låt, ett sätt att ventilera det liv hon haft och inte vill leva kvar i. Loja trumpeter sveper bakom hennes röst och illustrerar dom rökiga barer hon sjunger om. Skivan är inspelad i Memphis med Al Green’s gamla kompmusiker från Hi-tiden. Fint så.

Lyssna på Spotify: Hal Ketchum “Small town, Saturday night”
En riktig uptempolåt från Nashville som man får rejäl hösnuva av. Jag säger inte att alla beter sig som skitstövlar eller tänker lika trångsynt som figurerna i sången, men alla vi som bor eller har bott i en småstad kan typen och vet att dom finns där. Vid korvmojen, på torget, på parkbänken. På Systemet, inte minst.

Hal Ketchum var från New York, men hamnade via Texas sedermera i Nashville där han blev signad av klassiska Curb Records. Trots sin förmåga att skriva låtar till både sig själv och andra(bl.a. Trisha Yearwood) är ”Small town, Saturday night” inte hans egen, men den detaljen kan vi bortse från.

Förvånansvärt vad enkelt det verkar vara att få till en countryhitsingel. Ta tre ackord, en stompig takt, ett twangigt riff, lite honky-tonk-piano och en fyndig text och sätt ihop allt. Vid närmare avsyning är helheten är större än summan av delarna, men det är väl det som musik ofta handlar om?

Lyssna på Spotify: The Strawbs “Lay down”
Sell-out! Sell-out! Har man gett sig in i den progressiva folk-rock-leken får man leken tåla. Och nåde den som går och gör något så förbjudet som en poppig hitsingel, då får man gå golgata hela vägen till banken hädanefter.

Engelska The Strawbs, med kopplingar till Amen Corner, Fairport Convention och Yes, gick från att spela bluegrass i slutet av 60-talet till folkrock och sedan mot lite hårdare rock under 70-talet. The Strawbs övergavs inte av sina fans efter listframgångarna med “Part of the union” och “Lay down”, men en del puritaner ville inte förlåta bandet helt för tilltaget.

”Lay down”, med sin känsla av amerikansk FM-rock, borde spelas på alla Classic Rock-radiokanaler idag om någon rättvisa fanns i världen.

Lyssna på Spotify: Kent “Järnspöken”
Texter, texter, texter. Det har skrivits så många texter om Jocke Bergs texter att vi inte behöver skriva så många till. Mannen har DET. Ofta skrivs det också väldigt mycket om deras sound, hur dom gått från ung osnuten indiepop till Radiohead till U2 till Depeche Mode und so weiter.

Efter att ha färdats 100 mil i bil och under tiden lyssnat igenom alla deras album från debuten fram till dags dato så står det klart: Du & jag döden är deras bästa(i hård konkurrens med Isola, Hagnesta Hill och Vapen & ammunition). Det var här dom hade sitt sista stora utflöde, när det gick av sig självt och blev så där Kents-självklara-5:a-i-betyg-bra. Inget sökande efter bombastisk och syntig produktion som ersättning för melodier.

Det var också här dom i stor utsträckning lät akustiska gitarrer driva låtarna till sin spets och fick ut det mesta av varje stycke. “Järnspöken” är en nära-döden-upplevelse, lite kuslig och en av referenserna till döden i albumtiteln. Låt dig inte luras av deras fina hitsinglar, skrapa på ytan och du hittar låtar av den här kalibern. En akustisk gitarr, Jocke Berg och svagt gråtande syntar därbakom.

Lyssna på Spotify: Velvet Crush “Hold me up”
När Brian Wilson blev ombedd att beskriva The Beach Boys’ uppföljare till Pet sounds så svarade han kort och gott “a teenage symphony to God”. Skivan det handlade om var förstås den mytomspunna Smile som aldrig såg dagens ljus efter att den desillusionerade och paranoide Wilson sades ha förstört dom kvarvarande mastertejperna efter en mystisk studiobrand. Smile släpps nu äntligen idag 2 november 2011 och Brian Wilson är en hjälte som skall besjungas i andra sammanhang, så nog om det.

Det förvånar mig att ingen annan artist fångat upp hans beskrivning förrän det var dags för Rhode Island’s powerpopsters Velvet Crush att ge ut sitt andra album. Lite försynt(nåja) döpte dom det till Teenage symphonies to God och även om låtarna inte riktigt levde upp till den storslagna titeln så var det definitivt i närheten.

Bandet har kompat exempelvis Stephen Duffy(The Lilac Time) och är nära sammankopplade med Matthew Sweet, särskilt Rik Menck som spelat på bl.a. klassikern Girlfriend.

Lyssna på Spotify: Dire Straits “Romeo and Juliet”
Det fanns en tid när det var en sanning att alla fotbollsspelare lyssnar på Dire Straits. Jag tror en inför-utfrågning av landslagsmännen i samband med en VM-kvalmatch 1985 visade att alla utom två lyssnade på Dire Straits. Om det säger mer om framgångarna för albumet Brothers in arms eller om fotbollsspelare i allmänhet låter vi vara osagt. Men givetvis var det ju en grov generalisering. Exempelvis Pontus Kåmark var och är en stor kännare av soul, han och Emile Heskey blev nära vänner tack vare detta gemensamma intresse under tiden tillsammans i Leicester FC.

Det finns valda delar jag avskyr med Brothers in arms(uttjatade ”Money for nothing”och ”Walk of life”), men lika mycket jag gillar med andra delar av samma album, liksom deras tidigare.

Making movies inleds med den episka rockern ”Tunnel of love” och fortsätter sedan med den vackra ”Romeo and Juliet”, där Mark Knopfler kommer fram som en lillebrorsa till Lou Reed. Precis som i Shakespeare-pjäsen är denna kärlekssaga dödsdömd ända från den inledande dobron.