Lyssna på Spotify: Andreas Mattsson “Parklands”
Rösten känner alla igen från tiden i Popsicle, ögonen(lite elakt förlöjligade i Nilecity 105,6) känner också dom flesta igen, en följd av struma som han drabbades av i barndomen, däremot har håret blivit lite gråare. AM har ägnat dom senaste åren åt att producera och skriva låtar åt andra artister, men även åt sig själv. Som hobby har han roat sig med att skriva och spela in till sina egna album. 2006 kom den hyllade ”The lawlessness of the ruling classes” och i våras ”Kick death’s ass”.

Tillsammans med Niclas Frisk(som Sweet Chariots) stod han för musiken i succéserien på SVT ”Våra vänners liv”. ”Parklands” spelades i flertalet av avsnitten och finns även med på ”Kick death’s ass”.

Lyssna på Spotify: Boyz II Men “Water runs dry”
Här snackar vi den mest framgångsrika R&B-gruppen genom tiderna. Förutom alla miljoner sålda skivor så slog Boyz II Men rekordet i antal veckor som nummer 1 på Billboard-listan inte bara en eller två, utan tre gånger. Det senaste, ”One sweet day” tillsammans med Mariah Carey, står sig fortfarande med 16 veckor.

Boyz II Men kom från Philadelphia men influerades av pojkband som New Edition och Motown(som dom också signades av). ”Water runs dry” avslöjar Stevie Wonder-ådran men även doo-wop-influenser som Dixie Hummingbirds.

Deras fyra röster smälter samman till ett unisont stycke sammet, låten skriven av ingen mindre än Babyface. R&B har annars blivit en genre där maskiner ofta tagit över från autentiska instrument, men här har man använt sig av lite mer ”äkta vara”.

Pojkbanden som följde i Boyz II Men’s fotspår var otaliga, främst Backstreet Boys och *Nsync, och tonårsfansen blev bara galnare och yngre. Eller som legendariske musikkritikern Robert Christgau finkänsligt uttryckte det:

”Watch out America! Polite four-part harmonizers are coming to fuck your daughters!”

Ledsen, men det har blivit fel på en länk igen. Lägger en bonuslåt idag istället.

Sorry för stöket!

Lyssna på Spotify: Kool & The Gang “Spirit of the boogie”
Om man skummar igenom listettor genom åren på jakt efter soulhits så hittar man inte några direkta överraskningar, men tar man steget till Billboard’s dedikerade Soul-singellista så blir det genast intressantare. När ”Spirit of the boogie” intog förstaplatsen i slutet av maj 1975 föregicks den av Smokey Robinson’s ”Baby that’s backatcha” och efterträddes av Major Harris’ ”Love won’t let me wait”.

De som förknippar Kool & The Gang med sena 70-talets popdisco som ”Cherish”, ”Fresh” och  ”Ladies night” får gärna göra det, men de första åren som regelrätt funkband är fasen så mycket mer spännande.

”Spirit of the boogie” har ett blås-intro som får en att haja till som om man hörde dagens eko-signaturen. Därefter är det pulserande funk med en mörk voice-over á la Vincent Price(som hörs på Michael Jackson’s ”Thriller”) och en massa ”Uh!”, ”C’mon!”, ”Get uppah!” och ”Huh!” i en härligt strid ström.

Lyssna på Spotify: The Human League “Seconds”
Om vi låter bli att nämna den hittiga men uttjatade “Don’t you want me” är många av oss överens om att Dare var en milstolpe. Varför var den det då?

1. Soundet. Linn Drum var det senaste på marknaden och den användes ordentligt på den här skivan. Analoga syntar. Konstigt nog låter det inte alltför daterat, eftersom man ändå fått det att låta naturligt syntetiskt (vad nu det är…), mycket tack vare att bandet försökte hitta egna vägar; t.ex. att plugga in elgitarr via synthesizer som gav ett originellt ljud. Phil Oakey’s röst fick också en annan plats i Martin Rushent’s produktion.
2. Låtarna. Bandet hade skrivit ett antal potentiella hits, och de som inte gavs ut på singel var ändå stark utfyllnad (t.ex. Darkness, Do or die). ”Meeow”-ljudet på ”Love action”! Och vem föreslog den minimalistiska covern på Roy Budd’s soundtrack-klassiker ”Get Carter”?!
3. Tajmingen. Detta är ändå en av mallarna för vågen av synthpop som följde. ”Often copied, never bettered”.
4. The look. Som ersättare för Ian Craig Marsh och Martyn Ware som bildade Heaven 17 hittade Oakey förutom Ian Burden och Jo Callis även två tjusiga tonårstjejer på ett diskotek som blev körsångerskor och dansare. Inte lika gråtråkig image längre.

Phil Oakey ska ha full kredd för en av de våghalsigaste manövrarna i pophistorien. När Ware och Marsh gick vidare med Heaven 17 fick Oakey rättigheterna till Human League, men han fick också en miljon i skulder. Utan en framgång med nästa album = morsning goodbye.

”Seconds” (som var B-sida till “Don’t you want me”) skall enligt de flesta källor handla om mordet på JFK 1963, medan många vill ha det till mordet på John Lennon 1980. Klart är att man kan relatera till vilket mord som helst av liknande karaktär(Martin Luther King osv). Låten i sig drivs fram av taktfasta trummor och entons-basgång nästan lite militant, säkert med intentionen att vara lite ryslig. Hör bara Oakey’s isande röst konstatera att några sekunder är allt det tar att ha ihjäl någon.

Lyssna på Spotify: Ben Folds Five “Battle of who could care less”
Egentligen borde man ha fattat nivån redan när Ben Folds i början av 90-talet döpte sin trio till Ben Folds Five. Och annars när han kallade deras musik för “punk rock for sissies” med anspelning på rådande musiktrender och det faktum att dom själva inte hade några gitarrer.

Och hur skönt hade det inte varit att skita i allt omkring en. I jobb, i politik, i hur man ska vara. Men så kan det ju inte vara. Hur skulle världen se ut då? 6 miljarder människor som bara satt och stirrade med tom blick ut i tomma intet? Men det finns dom som gör det och då blir dom tillägnade en sång av Ben Folds, vilket i sig inte är nåt att skita i.

Ibland går Ben Folds så långt i sin svarta humor att man nästan får svårt att veta om han driver med en eller rent av råkar vara seriös, men den här historien är fylld av humor och klyftighet. Jag hade först lite svårt för den aviga melodin, men vilken fantastisk stämsång och sen refrängen med sitt distade basspel.

Lowell George “20 million things”
Man får nästan en känsla av att det är en demo man lyssnar på. Men Lowell George höll på i flera år och spelade in sin enda soloskiva, vilket till slut ledde till att han lämnade Little Feat. När skivan väl släpptes 1979 blev Feat-fans dock inte besvikna eftersom han behöll dom bästa sidorna av sitt förra band och kokade ihop en härlig mix av R&B, blues, country och pop.

När George dragit ihop ett band och åkte ut på turné med albumet Thanks, I’ll eat it here så dog han plötsligt av en drogrelaterad hjärtattack, 34 år gammal. Som slidegitarrist var han fantastisk, som sångare full av hjärta, som låtskrivare däruppe bland de bästa. Som missbrukare tillhörde han också tyvärr eliten.

“20 million things” har en äkthet som inte ens Little Feat’s “Willin'” överträffar, så om du inte har upptäckt “Thanks, I’ll eat it here” är det dags nu.

Lyssna på Spotify: The The “Armageddon days are here(Again)
Att olika religioner haft svårt att hålla sams är inget nytt, lite i förbigående konstaterat av Matt Johnson i parentesen i låtens titel. Givetvis var han inte ute efter att vara fredsmäklare, utan snarare att kommentera hur långt vi inte kommit under århundraden av motsättningar mellan islam, kristendom och de övriga världsreligionerna.

Ett av Johnsons starkaste företräden har varit hans syrligt formulerade texter och låttitlar. Att klä in en domedagsprofetia i rockabilly-goth-kostym och samtidigt göra en pastisch av The Sweet’s ”Ballroom Blitz” är så genialt att man nästan blir full i skratt:

Are you ready, Jesus?
Uh-huh
Buddha?
Yeah
Mohammad?
Ok
Well, alright fellas
Let’s go!

Johnson visste nog vad han skrev om, med tanke på hur det här problemet inte direkt avtagit sedan 1989, och egentligen hade han kunnat lägga till hur många ”Again” som helst i titeln. För att citera Edwin Starr: ”War! Huh! What is it good for?”.

Lyssna på Spotify: Neil Diamond “Solitary man”
Skulle Neil Diamond få betalt varje gång en av hans sånger spelas i radio så skulle han vara stormrik idag. Vid närmare eftertanke så är han också det. Herregud, bara UB40’s version av ”Red, red wine” måste ha betalt ett eller annat hus åt honom.

Diamond började på 60-talet som anställd låtskrivare med fast lön i Brill Building innan han i mitten av decenniet fick kontrakt hos Bang Records och blev artist på egna ben. Han ligger bakom många hits både åt sig själv och åt andra: ”I’m a believer”, ”Girl, you’ll be a woman soon”, ”Sweet Caroline”, ”Kentucky woman”, ”Cherry, cherry” m.fl.

Och så hans debutsingel i eget namn, ”Solitary man”, som Johnny Cash gjorde och döpte ett helt album efter. Man förstår varför.

Lyssna på Spotify: A.J. Croce “Once again”
De barn av 60-, 70- och 80-talets rockstjärnor som blommat upp med egna karriärer senaste åren är många: Jakob Dylan, Harper Simon, Charlotte Gainsbourg, Rufus Wainwright, Justin Townes Earle för att nämna några.

A.J. Croce är son till Jim Croce som dog i en flygkrasch 1973 åtta dagar innan A.J. skulle fylla två år. Sätt en mustasch under näsan på honom och han skulle bli grymt lik sin far, så på något sätt har livet gått vidare.

Ett flertal av ovan nämnda rockstjärnebarn verkar som singer-songwriters, så även Croce, som dock har en nypa barpianist i sig periodvis. Men han flänger över flera genrer, som gitarrpop, västkustrock och folk.

I ”Once again” har han lagt pianot åt sidan till förmån för en akustisk gitarr och får fram en fin Eagles-möter-Simon & Garfunkel-ballad. Fram med stearinljusen.